Kamébroschen från 1800-talets mitt
När jag döptes fick jag en brosch av min pappa Pontus. Han hade i sin tur fått den av Faster Martina, sin morfars syster. Faster Martina tyckte mycket om ”lille Pontus”. Kanske hade hon inget annat fint som var mer passande att ge en liten pojke.
Jag har alltid tyckt att kamén var så vacker med det skulpterade ansiktet prytt med vindruvsklasar i den vridna guldramen. Men den var för stor och tung för att kunna bära den på någon finklänning. På 70-talet försökte jag ha den på ett sammetsband runt halsen, men även så var den för tung. När Sara och jag började sy klänningar i 1850-talsstil slog det mig att den skulle passa perfekt att fästa ihop spetskragar med. Och faktiskt tror jag att den är från Augustas tid i mitten av 1800-talet. Stilen är den som var på modet då.
Hur faster Martina fick kamébroschen är fortfarande en gåta. I originalasken finns två små handskrivna lappar.
”Martina Svinhufvud ska hava denna brosch, Eva Nordvall” och ”Till min trofasta Martina Svinhufvud”
-
- Originalasken
-
- Kamébroschen
Men vem var Eva Nordvall?
Faster Martinas bror Pontus Svinhufvud gifte sig med Augustas enda dotter Gerda Nordwall. Men i den släkten finns ingen Eva. I Riksarkivet hittar jag information om en lärarinna i Nyköping som hette Eva Nordvall född 19.12.1833 i Växjö. Hon kom från Växjö och var dotter till hautboisten Eric Nordvall och hans hustru Fredrika Ek. Eva hade varit bankkontorsföreståndarinna i Ramnäsbruk innan hon flyttade till Nyköping och blev på 1890-talet lärarinna på Elementar för flickor. Tidsmässigt stämmer det med att Martina också bodde i Nyköping under samma tid. Martina var en av Sveriges första kvinnliga telegrafister tillsammans med sin äldre syster Augusta Widebeck.
Men hur kände Martina Eva Nordvall? Ganska väl tydligen, eftersom Eva nämner Martina som ”trofast”? Eva Nordvall dog 1922 och när jag hittat hennes bouppteckning (som inte finns digitaliserad) kanske jag får svar. Martina dog
Små detaljer hjälper oss i återskapandet
Jag står i min långa klänning och fäster ihop spetskragen med kamébroschen. Så stod nog Eva Nordvall och fäste samma brosch på 1800-talet.
Det är sådana ögonblick vi försöker återskapa i vårt Augustaprojekt; att faktiskt göra sådana handgrepp som kvinnor gjorde.
Kerstin med kamébroschen
2 responses to “Kamébroschen från 1800-talets mitt”
You must be logged in to post a comment.
Jag har också ärvt en kamé men som hänge och kedja. Vet att mamma fått den efter mormor men inget mer. Finns inga ledtrådar som dina. Synd hade varit kul att veta mer. Är också mycket förtjust i min.
Va roligt Eva! Men visst är det ännu roligare när man får veta historien bakom. Därför ska man fotografera sina egna smycken och skriva om dem, så att nästkommande generationer får med sig historien. Speciellt sånt man inte tycker är så märkvärdigt idag. Jag hittade mitt berlockarmband från 60-talet. Inte så märkvärdigt, men alla berlocker har ju sin lilla historia, när man fått dem på födelsedagar och så.