Samma ljud som 1847

I torsdags gjorde jag en utflykt i det vackra vårvädret. Jag har länge funderat över en specifik fråga och svaret kunde jag bara få genom att vara där på plats, på Riddarholmen.

Mitt mål var västra Riddarholmskajen. Jag har varit där många gånger, men inte sedan vi började vårt sökande i Augustas fotspår.

I mitt inlägg Det var på Riddarholmskajen resan började har jag beskrivit Ångbåtshamnen på Riddarholmen på 1800-talet, men idag ville jag känna in platsen i nutid och lyssna på ljuden från staden.

Augustas dagbok börjar så här:

Thorsdagen den 17 juni 1847 var en kall och regnig dag en verklig Tycho Brahe dag , som insvepte vår vackra svenska hufvudstad i en slöja af dunkel och otrefnad.

Åtföljd af några vänner, geck jag, ej i det bästa homour, klockan tu ombord på Svithiod för att medfölja detsamma till Travemünde.

Och min fråga var, hur visste hon att klockan var ”tu”? Vilken kyrkklocka slog två så att det hördes i sorlet bland resenärer, bärare, barn och vagnsgnissel? Riddarholmskyrkans klocka var det inte, för tornet hade brunnit och man höll nu som bäst på att bygga ett nytt. Var det Storkyrkan eller Tyska kyrkan?

Kvart i två satte jag mig på trappavsatsen mot Riddarfjärden med en tunnbrödrulle och en dricka. Den stensatta terassen är lite trist, speciellt så här års i mars innan de fåtaliga träden slagit ut. Några grupper med asiatiska turister flanerade runt med kameror i högsta hugg för att ta kort på de gamla byggnaderna.

Bruset från Centralbron hörs tack och lov inte lika tydlig här bakom Svea Hovrätt, men visst måste stadsljuden ha låtit helt annorlunda 1847. Idag hör man tågen rassla förbi, och de fanns ju inte heller där då. Det enda jag kunde finna när jag slöt ögonen och lyssnade var röster och en smattrande flagglina i blåsten. Och så kyrkklockorna! Klockan slog ”tu”.

Och inte var det Storkyrkan eller Tyska kyrkan, nej starkast var Stadshusets klockor, och de fanns ju inte heller 1847. Men så hörde jag en tydlig kyrkklocka. Maria Magdalena, som inte syntes från min plats, men som inte alls är långt borta fågelvägen.

Med ett leende gick jag tillbaka till Gamla Stan. Jag hade hört samma klockklang som Augusta måste ha hört när hon startade sin anmärkningsvärda resa till kontinenten.

Vill man läsa mer om ljudhistoria, kan jag rekommendera Peter Englunds Essäsamling Tystnadens historia