Morgondaggen glimmar i det vildvuxna gräset. Himlen lyser lika blå som de små scillablommorna som invaderat den övergivna trädgården. De växer överallt mellan de höga träden, på igenvuxna trädgårdsgångar och runt de stora husen.
Ingen kommer ut på trappan och hälsar oss välkomna. Fönstren gapar tomma och blänger misstänksamt ned på oss. Jag blundar i förhoppningen om att jag kan göra en tidsresa tillbaka till Krusenhovs glansperiod på 1800-talet.
Då hade vi just vandrat landsvägen från Loddby och gått genom grinden under de stora popplarna. Flickorna Hjort hade kommit ut på trappan i nysydda klänningar. Sömmerskan Brandt hade precis sytt klart deras klänningar inför flytten till Stockholm. Vi hade skrattat och frågat om vi inte kunde gå till det lilla lusthuset längst bort i trädgården. Det med alla vackra fåglar och blommor. Vi promenerade i de välskötta trädgårdsgångarna och beundrade de tidiga vårblommorna och äppelträdens knoppar. För att inte tala om bigarråträdets.
I lusthuset hade vi beundrat de vackra fåglarna som flyger runt taket. Tänk den som kunde måla så vackert! Vi hade berättat om allt spännande vi varit med om sedan sist vi sågs. Om våra nya klänningar och om balerna vi önskade att gå på när det blev säsong igen och vi kunde mötas i Stockholm. Sedan hade vi gått upp till stora huset och druckit saft sittandes på den lilla soffan i cabinettet.
Sedan hade vi sagt adjö.
Jag öppnar ögonen. Det är början av april 2017 och Krusenhov har stått tomt i flera år och väntat på ett bättre öde. Sara och jag vandrar genom den igenvuxna trädgården, hittar bulliga röda rabarberknoppar bland riset. Sara skär av en äppelkvist från ett vildvuxet äppelträd för att ympa på sitt träd hemma.
Vi sitter i det fantastiska lilla lusthuset med de vackra målningarna och tittar ut över gården. Nu är det ju inte samma hus som Augusta besökte. Det revs och en ny mangårdsbyggnad uppfördes i början av 1900-talet.
I januari 2021 låg Krusenhof ute till försäljning. Vi hoppas nu att vi inte ska behöva blunda längre för att få se den vackra gården blomstra igen!
Augustas dagbok 2 september 1850
Wi ha i veckan varit på Krusenhof och sagt farväl åt Erik.
Wåra tourer åt detta, mitt andra barndomshem ha åter börjat sedan vännerna på nytt samlats i hemmet. Hvad den vägen är mig kär och hur väl jag der känner hvarenda sten, hvarenda buske, de äro alla mina bekanta från barndommen de kunna alla berätta mig händelser ur den gyllene tiden, då, som Tegnér säger ”morgonens dagg låg på lifvet qvar”. De stora poplarna vid grinden, de nicka ännu i dag lika vändligt sitt välkommen som då de för fjorton år sedan för första gången hälsade den 9åriga.
Ännu blir jag lika vändligt välkomnad vid mitt inträde i den stora salen med den gamla klockan i fonden som då, och samma hjertan klappa der ännu lika vänskapsfullt för mig.
Ingenting är förändrat om ej det, att de fordna barnen blifvit stora, att en och annan frostnatt gått öfver de rosor som för fjorton år sedan stodo i knoppning på deras lefnadsstig, att några af dem vissnat och fallit bort och att det ljusskimmer som den tiden omgaf det ”närvarande” och det ”tillkommande” för hvarje år allt mer och mer bleknat och försvunnit.
Men, i det hela är sig dock allt så likt! Det stora bigareauträdet erbjuder oss ännu, hvarje sommar, af sitt öfverflöd. De små bänkarna på berget erbjuder oss ännu skugga, svalka och hvila. Den lilla soffan i cabinettet, der vi i halfdunklet tillbringat så mången höstafton under prat och skratt, inbjuder ännu till samma nöje. Min Gud! hur länge får det förblifva så!
