Augustas brev har en central roll i vårt projekt. Det var ju så de kommunicerade på 1840-talet. Vacker handstil och sirliga formuleringar genomsyrar breven till hennes älskade Adolf. Har vi tappat bort kunskapen eller kan vi faktiskt formulera oss på samma sätt och med en vacker handstil.
Vi bestämde oss för att börja skriva brev till varandra för hand. Plötsligt inser jag att det går väldigt långsamt att skriva för hand jämfört med att skriva på ett tangentbord.
När jag lärde mig skriva i skolan på 60-talet hade man precis kommit på nya tankar. Skrivstil var inte längre något vi skulle lära oss. Istället lärde vi oss texta. Och så kom så småningom ett ny reform där vi skulle lära oss binda ihop våra textade bokstäver. Resultatet blev en katastrof. Det gick varken fort eller blev snyggt. Min handstil blev aldrig något som kunde visas upp såsom de gamla brev vi idag läser från Augusta. Då var en vacker handstil något att vara stolt över. Jag blev salig den dagen jag fick ett tangentbord att skriva på. Men fortfarande finns en längtan efter att skriva vackert. Jag gick en kurs i kalligrafi på 80-talet och njöt av att teckna uncialer, långsamt och svepande flödade bläcket genom stålstiftet. Men det är inget man skriver snabbt och det är inte en stil som är lätt att läsa.
Men nu sitter jag här och har ont i handen efter att krampaktigt hållit i reservoirpennan. Två sidor med kråkfötter blev det första brevet till syster Sara. (Jag skickade dem som bilder till henne)
Jag måste träna på handstilen!
I juli 2016 kom Sara hem till Sverige. Sara är min syster.