juli 2018 - Augustas resa

Hos familjen Topelius på Kuddnäs – en ”märklig” tavla

Så här under semestertider spelar vi gärna kort på kvällarna. Inte vanliga spelkort utan Kille. Det var faktiskt ett ganska vanligt kortspel under början av 1800-talet.

I Marie-Louise Forsells dagböcker från 1840-talet nämner hon att de spelar Kille. Hon var jämnårig med Augusta. Även om Augusta inte nämner att de spelade Kille i sin dagbok är det nog inte omöjligt att de gjorde det hemma på Loddby.

Just idag har jag besökt Kuddnäs, Zacharias Topelius gård utanför Nykarleby i Österbotten. En verkligt vacker liten vitrappad gård med gul träflygel. Gården är helt nyrestaurerad och blev klar lagom till 200 årsjubileet av Zacharias Topelius födelse. Den är idag ett fint litet museum med inredning från 1800-talets första halva. Så skulle alltså Augustas hem kunnat se ut, med tidstypiska möbler, tavlor och naturligtvis ett piano forte!

I moderns sovkammare visade man upp en fin samling spetshättor som Topelius mor hade sytt och burit. Det är egentligen sådana mössor som Sara och jag borde ha för att klä oss korrekt som gifta 1840-talskvinnor. På väggen ovanför sängen hängde två märkdukar. Den ena hade Zacharias moder broderat och den andra hans syster Sofie, född 1820. Det märkliga var att båda två hade broderat dessa under sin tid i flickpension i Stockholm! Mamman broderade sin 1800 och Sofie broderade sin 1844. Det innebär att Sofie gick i flickpension i Stockholm samtidigt som Augusta!

En ”märklig” tavla! broderad av Zacharias syster Sofie 1844 i Stockholm

Familjen Topelius var mycket måna om sina barns utbildning. Zacharias kom att fortsätta verka för utbildning, inte minst för kvinnor, förutom att han var en av Finlands stora 1800-talsförfattare. Min absoluta favorit bland vårsångerna är skriven av Zacharias: Blommande sköna dalar. Det sägs att han inspirerades av den vackra naturen runt Kuddnäs när han skrev dikten.

För att nu återgå till kortspelet, så finns på Kuddnäs en hemtillverkad Killekortlek eftersom familjen Topelius spelade mycket Kille.

Lite kort om Kille:

Kortleken är speciell och har inga färger. Den innehåller två uppsättningar kort. Numrerade kort 1-12 och tre låga kort : Blarren (narr) pottan (blompotta) och kransen(blomsterkrans) samt fem höga kort: värdshus, husu (svin), husar (husar till häst), cucu (gök) och Kille eller Harlekin.

Jag vet att det finns många varianter på spelet. Jag kan bara ett, där det gäller att i varje runda lägga närmast högre kort eller saka och när korten är slut ska man lägga lägsta möjliga kort. Den som har lägst poäng vinner.

Det finns många bevingade ord som kommer från olika killespel, såsom ”Gå värdshus förbi” och ”svinhugg går igen”.

Förresten är det Augustas födelsedag idag. Jag blev så glad över att se ett foto upplagt på Facebook av en kvinna i Varberg som besökt graven och lagt en liten blomma där!

Besök på 1800-talets turistmål i Karelen

Så här i semestertider passar även jag på att turista lite och se natursköna och kulturella platser. Denna vecka har jag besökt ett av topp10 för de naturälskande 1800-talsmänniskorna, Imatraforsen.

Den här etsningen av Imatrafallen från 1878 av Berndt Lindström, hänger på väggen i vårt hotell, Neitsytniemen Kartano.

Augusta kom att tillhöra den första generationen turister under sina resor i Europa. Turismen blev först då ett begrepp. Under seklets första halva blev det både enklare och billigare att resa. Det som tidigare bara varit möjligt för den rika överklassen, blev nu tillgängligt även för medelklassen, när ångfartyg och tåg gjorde resandet betydligt billigare.

Imatrafallen

Nu blev själva resandet i sig ett nöje och en möjlighet att se sig om i världen. Reseguiderna med vackra beskrivningar av den sköna naturen lockade de nya turisterna. Så här beskriver Carl-Gustaf Larsson Imatraforsen i Turistföreningens årsskrift 1896:

”Så störtar Imatra förbi. Det sjuder och fräser, det hviskar och ryter, domnar af i sakta sorlande och ropar åter ut sitt blinda raseri i förakt för hvarje boja, hon slår sin himmelshögt hvirflande famn mot klippväggen och skvalpar om i håligheterna och stänker jäktade silfverlöddriga vågor i stenarnes springor. Men vattenskummet silar sig från häll till häll och är just i beråd att droppvis glida ner mot sin framstormande moders vilda barm, liksom för att kasta sig i nya omfamningar, då en ny våg möter halfvägs och vräker än högre. Imatras jättelika kungabröst höjer och sänker sig under de stora svala lungornas andedrag, trotsande, hotande, vittnande om evig hälsa – i själfsvåldig lek dansar Imatra fram.”

I slutet av 1800-talet började marknadsföringen också kompletteras med vackra turistaffischer. Den första finska reseaffischen publicerades 1893 och visade upp just Imatraforsen. Det var konstnären Akseli Gallen-Kallellas målning som prydde den nya affischen.

När Augusta besökte Trollhättefallen 1850 hade hon också läst resebeskrivningar, men blev lite besviken.

”Middagstiden anlände vi till Trollhättan i det vackraste väder och den mest qväfvande hetta. Hela sällskapet tycktes vara intaget af den djupaste beundran för vår Herres allmakt vid betraktandet af den storartade naturscèn som här möter den resandes blickar. Jag ensam stod stum och känslolös, (jag erkänner det med ledsnad) framför det imposanta Toppöfallet, som tillvan sig otaliga utrop af beundran från de öfriga besökande. Jag hade hört Trollhättan så mycket omtalas, på alla tonarter beprisas att jag, som vanligen blir fallet, på förhand uppgjort mig en målning deraf, som ingalunda motsvarades af verkligheten. Jag såg här ingenting annat än en, visserligen ganska respectabel vattenmassa, brusa under mina fötter och jag hade föreställt mig någonting dylikt hvarom jag, en och annan gång, läst i resebeskrifningar, ett fall kommande någonstädes från höjden högt öfver mitt hufvud, den jag kunnat se solens strålar återbryta sig i alla regnbågens färger, med ett ord, jag hade föreställt mig någonting som alldeles ej fanns och som tvifvelsutan var högst orimligt, och jag tyckte mig med samma plaisir, à peu près, kunna stå på jernbron i Norrköping där samma scène erbjuder sig, fastän i miniatur.

Men I Imatra fortsatte fallen att imponera på besökare och hotell byggdes. Jugendhotellet Valtion byggdes 1903 efter tidigare eldhärjade hotell. Hotellet är ett vackert prov på sekelskiftets jugendstil, smyckat med en mängd fors-inspirerade motiv. Vissa delar tycker jag ser ut som ”Muminjugend” Hotellet ligger alldeles vid fallet.

Tyvärr släpps nuförtiden vattnet på endast under en kort stund varje lördag. Idag används de vackra naturkrafterna i forsen till elproduktion, något som inte var uppfunnet på Augustas tid.

Imatrafallet idag, inte en gnutta strömmande virvlande vatten…

Kerimäki – världens största träkyrka

Vi fortsätter tio mil norrut på vår 1800-talsresa och hamnar i Kerimäki 1848. Invigning av världens största träkyrka. Borde vara ett världsarv tycker jag.

Kyrkan är 45 x 42 meter och 27 meter hög. Ett av dåtidens mästerverk i byggnadskonst.

Kyrkoherden Fredrik Neovius ansåg sig behöva en kyrka som åtminstone rymde halva församlingen. 3000 sittplatser. I Kerimäki hölls stora marknader så kyrkobesökarna var många. Det tog tre år att bygga kyrkan och alla män mellan 15 och 60 år deltog i byggandet av den stora kyrkan

Det finns en skröna om varför kyrkan är så stor. Dåtidens fake news talade om att byggmästaren av misstag läste ritningarna i tum, men arkitekten hade gjort ritningarna i centimeter. Det skulle varit därför kyrkan blev 2,54 gånger större än planerat.

Kupolen och lanterninen.

Augustas dagbok 1848:

Wintern och sommaren 1848 tillbragte jag i hemmet, i den djupaste enslighet, någon gång afbruten af en visite från och till Krusenhof.

Tänk om hon istället gjort en tur österut, till Karelen, den där trista sommaren 1848.

Augustas och våra ångbåtsutflykter

Under ett par veckor har Sara och jag rest runt och besökt gårdar och trakter som Augusta har anknytning till. Sista dagen innan Sara lämnade Sverige för denna gång, passade vi på att åka ångbåt på Mälaren. Vi träffade många nya trevliga bekantskaper på vår utflykt precis som Augusta gjorde i juni 1851.

”Lejdenfrost bjöd mig att Onsdagen d:11 följa med honom åt Stockholm och naturligtvis emottog jag med glädje ett dylikt förslag. Wår Ångbåtsfärd var ganska treflig. Jag träffade flera bekanta ombord; Dagen var vacker och innan jag visste ordet af landade vi vid Riddarholmen der Farbror Hjort, Ljungstedt och Erik voro oss till mötes och togo mig med sig hem till Kungsholmen. Thorsdagen på morgonen kom Lejdenfrost till oss, då vi först rumlade på Raketen med vin och tårta och sedan följde honom till Svithiod som klockan 2 lade från land.”

Sara och jag nöjde oss med att dricka öl på vår resa med S/S Mariefred. Jag vill inte kalla det att vi ”rumlade”. Men solen lyste och vi hade väldigt trevligt medan den vackra gamla ångbåten tuffade på. Så passerade vi Helgö. Just här blev alltså Augusta hämtad från sin ångbåt med en roddbåt.

Stavsund — Stafsund ”Upplands herrgårdar” från 1881, Klingspor & Schlegel. Litografi av A Ney, Stockholms länsmuseum

”Lördagen efter min ankomst voro vi bjudna af Lallerstedt ut till hans egendom Stafsund och klockan 8 på morgonen reste vi med Ångbåten Westmanland, hvars Capitain i parenthes sagt var en hjertans hygglig kar, samt blefvo midt ute på Mälarn afhämtade i båt. Dagen var mulen, men vädret i det hela oklanderligt.

Sjelfva Corps de logiet vid Stafsund är af sten, byggt under Carl XIItes tid. Rummen, en oräknelig mängd, äro mörka och dystra och meublerade på otreflig, gammaldags façon. Omgifningarna äro obeskrifligt vackra, och erbjuda öfverallt de mest olikartade vuer öfver Mälarn. Det hela är ståtligt, och vi tillbragte en ganska angenäm dag i det gröna och blefvo undfägnade med en storståtlig middag bestående af sex rätter mat och åtskilliga sorter viner. Om afton då vi skulle återvända med ångbåt hade vi försummat oss och fingo i det stället resa i hökärra till Kungsholmstullen. Wallenberg var med och en Magister Sohlman som är medarbetare i Bore och som var orimligt anthousiastiskt sinnad för Dannemark, der han slagits i de frivilligas leder. Dagen efter vår landtliga utfärd besökte vi en exposition af Svenska slöjdalster, som verkligen var värd att ses, och väl arrangerad. ”

Hur Augusta lärt känna denna trio av politiker och tidningsmän vet vi inte, men förmodligen var det genom André Oscar Wallenberg. Han kom ju från Linköping precis som Augustas familj. Det måste varit fantastiskt för 24-åriga Augusta att få träffa dessa engagerade tidningsmän. Wallenberg, Lallerstedt och Sohlman drev den frisinnade tidningen Bore tillsammans. Augusta som älskade att diskutera, hade säkert jättekul. Och att åka hökärra med dem hela den långa vägen från Ekerö till Kungsholmen mitt i juninatten var säkert ett galet roligt minne. Jag önskar att hon beskrivit färden lite utförligare.

Sara och jag blev dock inte upphämtade utanför Stafsund, utan reste vidare med vår ångbåt till Mariefred. Där besökte vi Gripsholms slott istället. Vilket vackert slott det är, ljuset som faller in genom fönstren lockade oss att fotografera i det ena rummet efter det andra. Porträttsamlingen är också fantastisk. Där hängde ju porträttet på A O Wallenberg och en mängd andra 1850-talsfigurer som vi stöter på i vår research. Till skillnad från Augusta kunde vi åka tåg hem. Vi reste med Östra Sörmlands Järnväg och den lilla andraklassvagnen med resortstoppade soffor drogs med ånglok. Visst är ju detta tåg femtio år yngre än det Augusta reste med i Tyskland, men känslan med skakandet mot rälsen och ljudet av det tuffande ångloket är säkert densamma.

Augustas beskrivning av sin första tågresa i Tyskland 1847:

”Litet nyfiken om resan i de så mycket beprisade ångvagnarna skulle behaga mig, väntade jag med största otålighet i trainen, som ock snart anlände. Första entrén i vagnen behagade mig oändligen. Man blef af Monsieur le Conducteur inlåst i ett litet förtjusande cabinett, med lampa i taket och fyra resortstoppade soffor, två och två mot hvarandra. Man satte i gång och jag tyckte mig flyga genom luften. ”

När Sara åkte vidare till Bryssel, passade jag på att göra en utflykt på egen hand. Målet var Hjo med ytterligare en ångbåtsutflykt, denna gång med S/S Trafik från 1893. Och visst är det lustigt, men i Hjo pågick en stor ”exposition av Svenska slöjdalster”. Historien upprepar sig.