När vi kom hem från vår Europaresa hösten 2017, frågade många om vi var klara med våra Augustaresor. Inte då! Under 2018 fortsatte vi resa och göra utflykter. Det blev många spännande upptäckter och möten med både nya och gamla vänner.
Här kommer ett axplock av bilder från året som gick. I mars besökte vi arkiv både i Stockholm och Uppsala. Vi höll också en presentation om Augustas resa på Vällingby museum.
I maj reste Kerstin till Sara i USA. Vi gjorde 1840-talsutflykter i Virginia med besök i Colonial Williamsburg, Mount Vernon och Old town Alexandria.
I maj kom Sara till Sverige och vi gjorde en resa i Östergötland, Västergötland och avslutade i Strängnäs.
I slutet av juni deltog vi i 1800-talsveckan på Torekällberget i Södertälje.
Innan Sara reste tillbaka till USA gjorde vi en ångbåts- och ångtågsutflykt till Marifred och Gripsholms slott.
I november kom Sara till Sverige igen. Vi reste till Uppsala för mer arkivforskning och gjorde en dimmig vacker utflykt till Drottningholm med höstpromenad i parken. Under november höll vi även ett par föredrag om Augusta för släktforskare.
Nu ser vi fram emot ett nytt spännande år med nya utflykter och spännande möten.
Jag letade egentligen efter Augustas blivande makes fotspår i Uppsala, där han studerade. Men av en händelse föll min blick på en notis om julgåvor i tidningen Upsala. Året var 1850. Rättare sagt så publicerades artikeln som en redovisning av julgåvor till fattiga under julhelgen 1849.
Här redovisas vilka som är givare och vad och hur mycket var och en har skänkt.
Jag tänker på dagens TV-galor för att samla in pengar till välgörande ändamål. Där skyltar gärna företag med hur mycket de skänker. Jag undrar om Bagare Holmqvist hade samma tanke när han skänkte 100 bröd, att folk skulle se att han var en givmild man, och välja honom som bagare framför bagaren Almberg som bara skänkte 12 bröd. Förmodligen inte. Men någon anledning måste ju finnas till att man publicerade hela redovisningen i tidningen.
Visst är det intressant att se vad folk kom och lämnade in. Det var en massa pengar förstås, men väldigt mycket mat. Korngryn, kalkon, ett halvt skålpund kabeljo, salt fläsk, ett halvt fat dricka, rågskorpor och vetebröd. Så plötsligt får jag syn på Augustas läkare i mängden givare, Professor Malmsten. Lite snål tycker jag allt, endast 3 riksdaler skänker han. Med tanke på hur mycket pengar han fick under bordet för att bota Augustas Lungsot, men det var ju först 1852.
Längst ner finns fem anonyma givare, fast en av dem har ett adligt sigill. Jag kan just tänka mig att folk spekulerade i vem det var.
På nästa sida i tidningen redovisas hur alla gåvor fördelades. 186 portioner, varje portion bestående bröd, rågskorpor, sill, ljus och korngryn.
Boende på fattighuset, barnhuset, gubbhuset, slottshäktet, stadshäktet, herrhuset och invalidhuset fick mat under jul- nyårs och trettonhelgen. Inte särskilt lyxig julmat, och då undrar jag hur eländigt de hade alla andra dagar under året. Och hur kallt… Veden de behövande fick till jul kan ju inte ha räckt så många dagar. Om jag räknar rätt fick de cirka 1/3 kubikmeter ved per person.
I oktober råkade vi resa genom Berlin den vecka staden hade ljusfestival. Ett fantastiskt skådespel när Berlins alla ståtliga byggnader projicerades med ljus i alla former och färger. Det slog mig då att folk i alla tider firat genom att lysa upp mörkret, äväen om tekniken har ändrats. Även i det lilla så firar vi med ljus – vi hänger upp ljusslingor överallt för att pryda våra mörka hus.
På Augustas tid kallades ljusfesterna illuminationer. Den 9 februari 1853 skriver hon till Adolf i Uppsala om den stora illuminationsfesten som staden anordnat för att fira att kungen, Oscar I, tillfrisknat efter sin långa svåra sjukdom. Själv kunde hon inte delta i firandet ute på gatorna, hon var för sjuk för det.
Min älskade Adolf
Det är afton, och det är den stora och märkvärdiga illuminationsaftonen till på köpet. Jag har i trenne dagar saknat min Adolf, förgäfves väntat dig vid den vanliga tiden, förgäfves längtat, förgäfves klagat, men i afton – ja, i afton gifves knappast några gränser för min saknad och mitt missmod. Jag är ensam i hela huset, fullkomligt ensam med mig sjelf, mina minnen och en mängd påtända stearinljus hvilkas klara lågor alls icke harmoniera med min sinnesstämning för tillfället. Jag har gråtit min näsduk full af barnsliga tårar som flutit af tusen stridiga orsaker, jag har anklagat min älskade Adolf för det han lemnat mig, och först nu sedan jag sansat mig något erkänner jag, att hvad den saken beträffar är jag sjelf mitt ödes smed; Jag har med harmsna blickar betraktadt det artificiela ljushaf som omger mig på alla håll, varit färdig att blåsa ut alla ljus och sätta mig i kolmörkret; ja, jag har under en hel timmes tid varit fullt ut lika elak och otålig, som lilla Malin Kock – till dess jag nyss föll på dn ljusa idéen att borttorka tårarna och skriftligen klaga min nöd för min älskade, min förståndige Adolf som – om jag bara kunde tiga – aldrig borde, få veta hur oumbärlig han är för mitt lifs lycka.
Riddarholmskyrkan, som precis fått nytt torn!
Riktigt glad vill jag väl icke erkänna att jag ännu är, men jag vet af erfarenhet att molnen nog skingras efterhand. Ack: du älskade Adolf: du kan ej ana huru många stridiga känslor som stundom tumla om i mitt hjerta, ej ana huru många strider der kämpats inom mig från den tid, då jag började kunna känna och tänka; du kan ej ana huru många, många bittra och onödiga bekymmer jag gör mig: och hur tydligt jag känner att jag aldrig, aldrig får ro, förrän i graven.
Men hvarföre tala derom: – Det veta vi ju att både glädjen och sorgen följa oss genom lifvet och växelvis äro våra gäster, fastän den sednare kanske är den trognaste vännen, den vi bäst känna och den som oftast besöker oss – och så måste det ju vara? Menniskan får ej beständigt vara lycklig, hon skulle då glömma Den som skänkte henne friden och lugnet. Stoftets barn måste ju pröfvas – säges det – för att ihågkomma den store Gifvaren i höjden.- Ack: jag ville ha min Adolf här, här hos mig – här vid mitt hjerta. Jag erfar en oro öfver att du är borta som är högst barnslig, men som icke dessmindre är oöfvervinnerlig och högst olidlig; Jag uppgör de mest förståndslösa beräkningar, anklagar ödet som icke gifvit oss lärkans vingar. Ack: om jag egde dessa små fortskaffningsmachiner, jag skulle då på ögonblicket svinga mig högt öfver den illuminerade staden och styra kosan mot Strengnäs, der din kära trogna famn och många många varma kyssar belönade mig för den kyliga färden uppe bland molnen. Du ville bli saknad af din Augusta då du reste. -Ack: min Adolf: du är det så djupt, så innerligt att om du kunde blicka ned i mitt hjerta så skulle du vara fullkomligt nöjd och säkert aldrig mera säga det jag endast älskade dig halft och ofullkomligt. Du trodde att frånvaron skulle öka min kärlek, men behöfver den vara eller kan den vara varmare ocn innerligare än den är. Frånvaron har visserligen låtit mig tydligare än förut se det mitt lif numera skulle vara en blomsterlös öken utan dig, men föröka den låga som ljus och varm strålar inom mig, det gör min älsklings närvaro vida mer än hans frånvaro. Kom således, kom snart snart och säg mig att jag är dig dyrbar, att du alltid vill älska mig och att icke Kant och Schopenhauer skola röfva från mig det dyrbaraste jag eger. Jag skulle då känna mig i stånd att hata philosophien af hela min själ, och små fiender äro icke heller att förakta. — Just nu kom familjen hem från sin färd kring staden, utfrusna och förskräckta af larm och trängsel. Åtskilligt af ståten hade misslyckats och de vackraste partierna såsom Börsen m:m: hade de ej kunna fått se. Adieu för idag min Adolf: mera en annan gång.
På Stockholmskällan finns en liten skrift som beskriver illuminationsfesten 9 februari 1853. Vackra små skisser visar hur byggnaderna såg ut, upplysta med levande ljus. Något annat ljus fanns ju inte. 30 offentliga byggnader lystes upp och ägarna till privata palats och byggnader ville inte vara sämre. Vackrast av dem alla var Börsen (nuvarande Nobelmuseet) där Augusta dansat på baler. Men inget av detta kunde hon njuta av. Hon satt hemma med sina stearinljus och grät.
Börsen
”Börsen, hvars illumination var den rikaste och mest bländande af alla, var prydd med arkader framför hela byggnaden, rikt upplysta med lampor, hvilka egde sin medelpunkt i en framför hufvudingången anbragt, klart strålande tempelfasad. Öfverst syntes en större, särdeles vacker och väl utförd transparent, målad av Artisten Staaff, föreställande H.M. Konungen med manter och krona, omgifven av Svea och Nore. …Framför husets östra och vestra facader voro fortlöpande marschallkandelabrar och guirlander rikt eklärerade med öfver 4000 lampor.”
Jag letade egentligen efter Augustas blivande makes fotspår i Uppsala, där han studerade. Men av en händelse föll min blick på en notis om julgåvor i tidningen Upsala. Året var 1850. Rättare sagt så publicerades artikeln som en redovisning av julgåvor till fattiga under julhelgen 1849.
