Året är 1851 och italienaren Joseph Tardini gör den första ballonguppstigningen i Sverige. Augusta var förstås där, på Djurgården.
I Onsdags promenerade vi af till Skeppsbron för att om möjligt i båt transportera oss öfver till Djurgården, der en Italienare ämnade uppstiga i luftballon, men den tätamenniskomassa som stod sammanpackad hela caien utåt visade oss omöjligheten att på den vägen komma till målet. Erik lånade derföre af en skutskeppare en båt som var så full af vatten, att Nanna och jag måste stå uppe på ett bräde med fara att i hvart ögonblick balancera i sjön.
Anlända till ort och ställe valde vi en backe derifrån vi bäst skulle kunna se ballonen och råkade der i sällskap med Kronprinsessan, Prinsessan Eugenie, Prins August, hvilka till fots kommit från Rosendahl, Kronprinsen till häst och en hel mängd hofdamer och cavaljerer, alla inpackade bland den öfriga folkmassan och med ögonen följande den allt högre stigande luftseglarn. Sedan vi hos Davidsons intagit en kopp the och undvikit en störtskur åkte vi hem i Omnibus.
Notis om ballonguppstigningen i Stockholms Dagblad dagen efter, den 19 juni.
Nu tänkte jag inte skriva om Tardini, som gjorde den remarkabla ballonguppstigningen, och inte heller om det kungliga sällskapet. Nej, idag fastnar jag vid tekoppen.
Det lilla sällskapet som tog sig med den vattenfyllda båten över till Djurgården var Augustas vänner och grannar från Krusenhof, syskonen Erik och Nanna Hjort som nyligen flyttat till Stockholm.
Men var drack det lilla sällskapet sitt te? Finns stället kvar undrar jag och tänker på alla vackra hus på Djurgården. Davidsson hittar jag snabbt, han köpte Hasselbacken, men innan dess hade han haft åtskilliga schweizerier och restauranger i Stockholm. Men det kunde inte varit Hasselbacken för Wilhelm Davidsson köpte inte den förrän året efter ballonguppstigningen. Jag gör som så många gånger förr, letar i KB:s digitaliserade dagstidningar. Juli 1851, där måste funnits en massa annonser i samband med ballonguppstigningen.
Kongl. Djurgården. [år 1845? el. 1844], Stockholms stadsmuseum, Sweden
Mycket riktigt, där finns en annons om att man kan få delta i visningar av den vackra Byströmsta villan i italiensk stil, med marmorinredning från Italien. Biljetter köper man på Davidsberg hos Davidsson. Efter lite sökande inser jag att det är en bror till Wilhelm som driver Davidsberg, även han är en berömd restauratör. Byströms villa som omtalas i annonsen kom att kallas ”Villan”, medan Davidsberg gick under namnet ”Fyllan”.
Det var alltså där Augusta, Erik och Nanna drack te efter ballonguppstigningen. Sedan åkte de hem med omnibus.
Davidsberg eller Bährs villa som schweizeriet hette efter ägarbytet, finns inte kvar. Det fick lämna plats för Biologiska muséet 1892 läser jag i en artikel i Stockholms Dagblad 1894. (Byströmska villan finns kvar. Där ligger spanska ambassaden.)
Davidsson däremot fortsatte sin karriär på Strömparterren. Där serverades det också punsch. En dag råkade ett parti punsch bli skadat av saltvatten från Strömmen. Misstaget blev en succé, ny typ av punsch, selterspunsch.
Efter att ha tillbringat somrarna på den nya badorten, Södertälje, började nu August Davidsson bygga sommarvillor för uthyrning. Själv byggde han villa Bellevue, sydost om Torekällberget. Det byggdes även ett annex till denna villa, i schweizeristil. Annexet finns idag att besöka på Torekällbergets friluftsmuseum, Konditori Bellevue, där brukar Sara och jag fika när det är 1800-talsdagar!
En lång historia från en tekopp på Djurgården 1851 till fika på Torekällberget 2019.
Jag undrar om Augusta verkligen visste vem som trollade för henne på ångbåten Freja 1850. Löjtnant Höökenberg var en riktig kändis. Men hans trolleritrick under färden till Strömstad imponerade inte på Augusta. Tänk om han istället åkt vattenskidor, då kanske hon ägnat några fler rader i dagboken åt denna anmärkningsvärda mångsysslare och filantrop. För han månade om barnen, speciellt de som hade det svårt ekonomiskt.
Augustas dagbok juli 1850
En gammal narr i grått hår, en Capitain v. Döbeln som var fritänkare i religionen för att ej rent af säga Atheist och som underhöll mig med lifliga discourser i det ämnet, jemte den renommerade Löjtnant Hökenberg som trakterade oss med några af sina, föga genealiska trollkonster, bidrogo, hvar och en på sitt sätt, att göra tiden temligen dräglig.
Allkonstnär
När jag började söka på namnet Höökenberg på nätet, uppenbarade sig en helt otrolig personhistoria. Knut Erik Venne Höökenberg var lantmätare, uppfinnare, löjtnant, journalist, skorstensfejarmästare, författare, trollerikonstnär, festfixare, underhållare och anordnare av olympiska spel! Ja, och så uppfann han vattenskidåkningen och tog patent på de första vattenskidorna. Min första reflektion var hur 1850-talets båtar kunde dra en vattenskidåkare.
Jag hittade flera berättelser om Höökenberg och hans fantastiska barnbaler. Han kallade sig muntrationsråd och reste runt både i Sverige och Finland, där han underhöll både barn och vuxna. På Västkusten var Höökenberg mycket populär. Man kan i dagstidningarna läsa hans annonser som ”festfixare” och även ångbåtarna annonserar att han underhåller på deras turer. Det är alltså här vi hittar honom 1850 i juli när Augusta reser med ångfartyget Freja.
Jag fann en underbar skildring av hans besök i Åmål:
Då han första gången uppenbarade sig på Åmåls horisont 1849 beskrifves han i Åmålstidningen som en fyrtioårs man, något satt till växten och tämligen fetlagd samt med ett fylligt, rödlätt anlete.
Barnbalen ägde rum på rådhussalongen och öppnades med ett ”presidentval”. Därefter anställdes ett stort ”riddarelag”, åtföljd af ett ”karnevals-, pepparkaks- och konfektbröllop”, med tio de allra små näpnaste brudar, utvalda bland stadens flickor, hvilka infördes uti en af ”artificiella flygande svanor dragen karusell”. En därefter anställd målskjutning med ”österländska luftrör” afslutades med arkebusering (!), hvarvid dock ingen led skada utom den stora pappersfigur, som föreställde ”den tappre landssoldat”.
Och barnen sedan! När han hof upp sin något beslöjade stämma och ropade: ”Alla barn i ring!” var det som om en elektrisk stöt träffat den stora barnflock, som skockades omkring honom och hans leksaker. I ett nu stodo de alla som tända ljus lystrande efter hvad komma skulle. Så skrek han: ”Ut med ringen!” Hvilket sprittande lif, hvilken stormande förtjusning blef det ej, då musikorkestern på samma gång lät sina toner ljuda.
Utan att göra sig skyldig till öfverdrift kan man påstå, att hela samhället befann sig i fullständig extas. Man härmade honom genom att ropa åt vänner och bekanta, som man mötte på gatorna ”ut med ringen!” och man log så godt, som om man ännu befunne sig på balen, då den anropade svarade: ”Alla barn i ringen!”
Dagen efter var han färdig med ett nytt trick, hvilket skulle ännu mer öka hans popularitet, om detta varit möjligt. Denna gång lät han inbjuda alla barn, hvilkas föräldrar icke ansett sig ha råd att köpa biljetter till den föregående aftonens föreställning att konsumera de pepparkakor, som blifvit öfver. Dessutom fingo de äfven dela sinsemellan inkomsten af de biljetter som såldes vid detta tillfälle. (Ur ”Strödda minnen” av Gustaf Björlin)
Alla barn i ring
Uttrycket ”Alla barn i ring, ut med ringen” blev hans signum. Alla hade hört talas om det och det räckte med uttrycket ”Ut med ringen” i annonserna för att folk skulle förstå att det vankades nya roligheter.
I tidningen Åbo Underrättelser kan man läsa i januari 1852:
Pappa Höökenberg, barnavännen, rolighetsministern – bjuder åter till i öfwermorgon, söndag, på en muntrationsbal för barn, barnens afskedsfest, hwilken såsom förra gången, anställdes i societetshusets stora sal. Wi tycka oss redan höra det dundrande ”Alla barn i ring, Ut med ringen” utsagt med en viss jovialitet som icke förfelar sin behöriga werkan. Hälften af nettobehållningen afstår Hr Höökenberg nog frikostigt för en behöfvande enskild man med talrik familj, till herwarande fruntimmersförening som icke kan annat än med största tacksamhet emottaga detta bevis på en fremlings deltagande för mensklighetens sak.
I John Arsenius minnesanteckningar som Sara skrev om nyligen, hittade vi en teckning av Hökenberg med tillhörande beskrivande vers
Höökenberg är egentligen värd en helt egen biografi, men han får i alla fall ett litet kapitel i Augustas historia. Han skrev ett dussintal böcker, kokböcker, levnadskonst och trolleriböcker. Han höll kurser… Ja listan över hans brokiga intressanta liv är lång. Ändå dog han fattig efter att så frikostigt delat med sig av sina intäkter till mindre bemedlade. Fredrika Bremer stöttade honom ekonomiskt eftersom hon beundrade hans engagemang för barnen.
Ja hur var det då med vattenskidorna. De var alltså inte de skidor vi ser idag utan mer som pontoner man stod på och paddlade sig fram med en paddel, inte olika de paddle boards som börjar bli så populära 170 år senare.
Familjen på vattenskidor, Skämtteckning av Fritz von Dardel
