I juli 1850 reste Augusta till Göteborg tillsammans med sin mamma och brodern August. Göta kanalresan har vi tidigare berättat om. I väntan på att August skulle resa med briggen Mimer till Sydafrika, gjorde syskonen en utflykt längs Västkusten upp till Marstrand och Strömstad för att träffa vänner som tillbringade sina juliveckor med badliv på de fashionabla badorterna.
Men innan de reser till Strömstad shoppar Augusta i Göteborg. Allt finns noga noterat i hennes kassabok.
En slöja, en mantille, en nattrock
Hennes shoppande är intressant. Är det här kläder hon behöver eller är det saker hon ser i Göteborg och bara måste köpa. Kanske lite av en semestershopping, att hitta några fina saker från Göteborg. Vi vet inte, men kanske behövde hon en nattrock när hon skulle besöka Strömstad. Den resan blev ju inte bestämd förrän de kom till Göteborg och Augusta kanske behövde lämpliga kläder för övernattning på badorten. Det finns ytterligare en tänkbar förklaring i dagboken under Göta kanalresan till Göteborg. En situation som kom Augusta att tänka på hur viktigt det är att vara propert klädd, även på natten. På Göta kanal hade Augusta ingen hyttplats utan sov sittande på däck och hade alltså inte klätt om till nattkläder. Men de andra…
Ödet gynnade mig äfven den gången genom att förskaffa mig sällskap, ty knappt var klockan slagen 11, förr än en stöt, som skakade hela fartyget förkunnade att vi stodo på grund midt uti Wenern. Samtliga passagerare som redan en god stund hvilat i sina hytter och hängmattor, blefvo nu synliga, den ena efter den andra, utstyrda i de bisarraste toiletter. Hos damerna var en jämmer och tandagnislan och Herr Cassel och jag, som jemte Capitainen varit de enda på däck, blefvo nu omgifna af en mängd yrvakna och förskräckta, frågande menniskor, som i sina ogenerade, curieusa costumer, bildade de mest löjliga grupper.
Kanske var det helt enkelt så att Augusta inte ville riskera att behöva visa sig offentligt i någon bisarr toilett om hon skulle vistas på däck på ångbåtsresan till Strömstad.
Hur såg en nattrock ut i mitten av 1800-talet?
Jag började leta i muséernas samlingar. Några svenska natt- eller morgonrockar hittade jag inte från denna tid. Däremot hittade jag modeplanscher. Så jag fick ge mig ut i Europa och USA för att se om jag kunde hitta något motsvarande. Jag hamnade i en djungel av benämningar och deras olika användningsområden. På engelska kan man hitta en mängd olika benämningar såsom dressing gown, morning gown, night gown, housecoat, dressing robe eller wrapper. Jag insåg snabbt att nattrockens utseende har sina rötter långt tillbaka och från många olika kulturer.
Dessa ”rockar” hade gemensamt att det var löst sittande och bars inomhus. Oftast hade man dem ovanpå kläder som man inte kunde visa sig i, nattlinne eller särk och underkjolar av varierande mängd. Ett praktiskt plagg även för gravida kvinnor. Annars var ju modet just i mitten av 1800-talet som ett timglas, en smal midja, bredare axlar och stor vidd i kjolen. I nattrocken kunde man känna sig lite ledigare.
I kalla dragiga hus under mitten av 1800-talet var en varm nattrock säkert något man gärna kröp in i. Och skulle man bli tvungen att sitta på däck på en ångbåt, var det säkert en bra investering.
Hur såg Augustas nattrock ut och var köpte hon den?
Wettergrens klädbod låg nära Tyska kyrkan i Göteborg. I april 1850 hade man en stor annons i Göteborgs handels- och Sjöfartstidning om alla olika tyger, band, sjalar och allt annat ”modernt” man sålde. Kanske var det här hon köpte mantillen och slöjan också?
Jag letar bland alla bilder på nattrockar som finns på nätet. Det finns nattrockar som inspirerats av orientaliska förebilder. Kaftaner från orienten är inte olika de nattrockar jag ser från Augustas tid. Paysleysjalar med sina mönster från Indien och Kashmir var högsta mode. Influenser från Japan och kimonomodet kom senare, mot slutet av 1800-talet.
Varför inte sy en nattrock?
Vi syr ju så många andra kläder i 1850-talsstil. Så varför inte? Men hur mycket användning skulle jag ha av en sådan? Ja, i dessa Coronatider hasar jag ju runt mycket hemma, och då är det ju kul att ha något vackert och skönt istället för mjukisbyxor och sweatshirts. Och kanske kommer vi iväg på en ångbåtstur nästa sommar och då behövs den kanske…
För ett par veckor sedan sålde IKEA ut sammetsgardiner till halva priset. Blekt karamellrosa. En svår färg, men om det skulle bli ett klädesplagg som inte behövde passa till något annat, så skulle det kunna bli en som en liten karamell. Jag tittade på alla bilder jag sparat från muséerna. Så fastnade jag för en förebild från Charlestons museum. Den är daterad till 1870, men jag föll för pellerinen, den lilla cape-delen som vi ju ser mycket av mitten av 1800-talets klädstil. Vi använder ju pelleriner till våra andra Augustaklänningar. Och om jag nu ändå inte kommer att uppträda i nattrock, så är det roligare att sy något roligt och vackert än något exakt historiskt korrekt. Förebilden är gjord i cashmere och med Paisleymönster. Min skulle bli i bomullsammet, men var skulle jag hitta bra band till garnering?
Ibland har man tur. För en månad sedan klädde jag om två stora sittkuddar på landet. Tyget hade blivit så blekt under 20 år. Ändå var jag fortfarande väldigt förtjust i det, ett provencalskt tryckt bomullstyg. Jag tog hem det och det visade sig att det blekts så att det idag var exakt samma kulör som sammetstyget! Ännu roligare var att det det var ett Paisleymönster! Jag köpte det i Provence många år innan jag visste vad Paisley var. Jag föll bara för hur vackert tyget var. Och då var det rejält rött!
Nu kunde jag inte använda mina klänningsmönster, det här var en helt annan konstruktion med hel framsida och rynkad baksida från midjan. Jag föll för frestelsen att göra ett litet, 10 cm släp. Det är inte heller tidstypiskt för 1850! Men skulle jag nu göra en karamell så skulle den svepa fram över parketten hemma. Och sammeten skulle ta hand om allt damm.
Det blev många sömmar för hand, jag sydde och sprättade, sydde nya sömmar och provade. Det är så man får hålla på när man inte har ett färdigt mönster. De provencalska tygbårderna var mycket bredare än förebilden från Charleston. Det sista som skulle till var de små rosetterna som håller ihop öppningen fram. Jag tyckte de såg ut som godispapper på originalet.
Idag sydde jag på de sista ”godispappren” som döljer hyskorna framtill. Kanske kan jag kalla det min Coronarock? Den blir perfekt att ha på sig under videokonferenser hemifrån!
