Jag undrar om Augusta verkligen visste vem som trollade för henne på ångbåten Freja 1850. Löjtnant Höökenberg var en riktig kändis. Men hans trolleritrick under färden till Strömstad imponerade inte på Augusta. Tänk om han istället åkt vattenskidor, då kanske hon ägnat några fler rader i dagboken åt denna anmärkningsvärda mångsysslare och filantrop. För han månade om barnen, speciellt de som hade det svårt ekonomiskt.
Augustas dagbok juli 1850En gammal narr i grått hår, en Capitain v. Döbeln som var fritänkare i religionen för att ej rent af säga Atheist och som underhöll mig med lifliga discourser i det ämnet, jemte den renommerade Löjtnant Hökenberg som trakterade oss med några af sina, föga genealiska trollkonster, bidrogo, hvar och en på sitt sätt, att göra tiden temligen dräglig.
Allkonstnär
När jag började söka på namnet Höökenberg på nätet, uppenbarade sig en helt otrolig personhistoria. Knut Erik Venne Höökenberg var lantmätare, uppfinnare, löjtnant, journalist, skorstensfejarmästare, författare, trollerikonstnär, festfixare, underhållare och anordnare av olympiska spel! Ja, och så uppfann han vattenskidåkningen och tog patent på de första vattenskidorna. Min första reflektion var hur 1850-talets båtar kunde dra en vattenskidåkare.
Jag hittade flera berättelser om Höökenberg och hans fantastiska barnbaler. Han kallade sig muntrationsråd och reste runt både i Sverige och Finland, där han underhöll både barn och vuxna. På Västkusten var Höökenberg mycket populär. Man kan i dagstidningarna läsa hans annonser som ”festfixare” och även ångbåtarna annonserar att han underhåller på deras turer. Det är alltså här vi hittar honom 1850 i juli när Augusta reser med ångfartyget Freja.
Jag fann en underbar skildring av hans besök i Åmål:
Då han första gången uppenbarade sig på Åmåls horisont 1849 beskrifves han i Åmålstidningen som en fyrtioårs man, något satt till växten och tämligen fetlagd samt med ett fylligt, rödlätt anlete.
Barnbalen ägde rum på rådhussalongen och öppnades med ett ”presidentval”. Därefter anställdes ett stort ”riddarelag”, åtföljd af ett ”karnevals-, pepparkaks- och konfektbröllop”, med tio de allra små näpnaste brudar, utvalda bland stadens flickor, hvilka infördes uti en af ”artificiella flygande svanor dragen karusell”. En därefter anställd målskjutning med ”österländska luftrör” afslutades med arkebusering (!), hvarvid dock ingen led skada utom den stora pappersfigur, som föreställde ”den tappre landssoldat”.
Och barnen sedan! När han hof upp sin något beslöjade stämma och ropade: ”Alla barn i ring!” var det som om en elektrisk stöt träffat den stora barnflock, som skockades omkring honom och hans leksaker. I ett nu stodo de alla som tända ljus lystrande efter hvad komma skulle. Så skrek han: ”Ut med ringen!” Hvilket sprittande lif, hvilken stormande förtjusning blef det ej, då musikorkestern på samma gång lät sina toner ljuda.
Utan att göra sig skyldig till öfverdrift kan man påstå, att hela samhället befann sig i fullständig extas. Man härmade honom genom att ropa åt vänner och bekanta, som man mötte på gatorna ”ut med ringen!” och man log så godt, som om man ännu befunne sig på balen, då den anropade svarade: ”Alla barn i ringen!”
Dagen efter var han färdig med ett nytt trick, hvilket skulle ännu mer öka hans popularitet, om detta varit möjligt. Denna gång lät han inbjuda alla barn, hvilkas föräldrar icke ansett sig ha råd att köpa biljetter till den föregående aftonens föreställning att konsumera de pepparkakor, som blifvit öfver. Dessutom fingo de äfven dela sinsemellan inkomsten af de biljetter som såldes vid detta tillfälle. (Ur ”Strödda minnen” av Gustaf Björlin)
Alla barn i ring
Uttrycket ”Alla barn i ring, ut med ringen” blev hans signum. Alla hade hört talas om det och det räckte med uttrycket ”Ut med ringen” i annonserna för att folk skulle förstå att det vankades nya roligheter.
I tidningen Åbo Underrättelser kan man läsa i januari 1852:
Pappa Höökenberg, barnavännen, rolighetsministern – bjuder åter till i öfwermorgon, söndag, på en muntrationsbal för barn, barnens afskedsfest, hwilken såsom förra gången, anställdes i societetshusets stora sal. Wi tycka oss redan höra det dundrande ”Alla barn i ring, Ut med ringen” utsagt med en viss jovialitet som icke förfelar sin behöriga werkan. Hälften af nettobehållningen afstår Hr Höökenberg nog frikostigt för en behöfvande enskild man med talrik familj, till herwarande fruntimmersförening som icke kan annat än med största tacksamhet emottaga detta bevis på en fremlings deltagande för mensklighetens sak.
I John Arsenius minnesanteckningar som Sara skrev om nyligen, hittade vi en teckning av Hökenberg med tillhörande beskrivande vers
Höökenberg är egentligen värd en helt egen biografi, men han får i alla fall ett litet kapitel i Augustas historia. Han skrev ett dussintal böcker, kokböcker, levnadskonst och trolleriböcker. Han höll kurser… Ja listan över hans brokiga intressanta liv är lång. Ändå dog han fattig efter att så frikostigt delat med sig av sina intäkter till mindre bemedlade. Fredrika Bremer stöttade honom ekonomiskt eftersom hon beundrade hans engagemang för barnen.
Ja hur var det då med vattenskidorna. De var alltså inte de skidor vi ser idag utan mer som pontoner man stod på och paddlade sig fram med en paddel, inte olika de paddle boards som börjar bli så populära 170 år senare.
Solen lyser in genom fönstret i vårt vandrarhemsrum i Strömstad. Idag ska vi vandra runt på stan och försöka få en bild av 1850 här i stan.
Halmhatten som i decennier använts mot myggen när vi plockat blåbär i Österbotten föll nästan i bitar när jag tog i den. Men den hade en fin kulle och istället för att repa upp hela hatten, armerade jag den på insidan med bokbinderilim och tyg. Så var det brättet som fick tas från en annan solhatt inköpt på Myrorna. Här måste remsorna av halm sprättas upp, stygn för stygn utan att den spröda halmen gick sönder. Nu var det daga att sy fast de långa halmremsorna så att brättet fick en lagom form.