Kerstin Melin, författare på Augustas resa

Minnesböcker – Vi borde plockat löv i Saxiska Schweiz!

I flera dagböcker vi läst, skrivna av kvinnor under mitten av 1800-talet, nämner de sina minnesböcker. Jag blev lite nyfiken. Bland Augustas kvarlämnade dokument fanns inget som hon kallade minnesbok. Däremot rubricerar hon första delen av sin dagbok ”Resejournal i Tyskland”. Man skulle kunna tycka att det är en form av minnesbok, även om den endast innehåller texter, både hennes egna och dikter hon citerar. I arkivet finns även en poesibok, men den vill jag inte kalla minnesbok heller, även om den är vacker.

Jag läser mer om minnesböcker på nätet för att få en uppfattning om hur desåg ut. Flickorna berättar i dagböckerna hur de visar upp sina minnesböcker efter sina resor. Vad kan det vara i dem som är så intressant att visa för andra? Men det är klart, det fanns inget Instagram på den tiden. Jag googlar på minnesböcker och hittar inga digitala bilder varken i arkiven eller på museerna. Men på auktionssajter hittar jag några vackra exemplar, små böcker med personligt skapat innehåll, dikter, pressade blad och hårlockar.

Minnesböcker verkar vara benämningen på alla typer av böcker där man skapat något själv. Man antecknar, ritar, målar, klistrar in tryckta bilder i dem. Det vi idag kallar Scrapbooking. Och de kallades de faktiskt redan på 1820-talet! Denna typ av klippböcker är något vi hållit på med i flera hundra år lär jag mig på sajter om Scrapbooking.Fast en del av dem skulle vi kanske kalla skissböcker, anteckningsböcker, journaler, album… Ja just album blir populära i och med att fotografierna börjar bli populära i mitten av 1800-talet. Fotoalbumen med små fickor för kreditkortsstora porträtten. Jag skrev om dem tidigare.

Men vi återgår till de böcker som folk skapade själva för sina minnen. De kan ibland till och med vara som en liten låda formad med bokrygg. I lådan kunde man lägga teckningar, biljetter, hårlockar och andra minnen. Man tecknade, målade, skrev dikter och klippte silhuetter. Allt samlades i minnesböckerna.

I mina lådor hemma börjar det samlas en massa saker från våra Augustaresor.En liten biljett för den handdrivna färjan över Elbe vid Raten, spårvagnsbiljetter, inträdesbiljetter till museum.

Ja, och så en massa kvitton förstås. Och en pappersfaktura från hotellet i Lübeck (deras kortläsare funkade inte så vi fick en faktura i handen) Mycket av det här skulle jag glatt kastat i pappersåtervinningen. Men nej, hur många år är det kvar tills allt sker digitalt? Vi skrockar åt Augustas tid när de hade pass stora som ett A3 ark och bar med sig pengar.

Om 50 år kommer något barnbarn att bläddra bland mina kvitton och tycka att det är ”rena 1900-talet”. Framtidens minnesböcker kommer bli digitala. Och hur många klistrar in bilder i fotoalbum numera. Möjligtvis beställer man fotoböcker av sina digitala bilder.

Jag har alltid fascinerats av vackra antecknings- och skissböcker. För några år sedan gick jag en kurs i bokbinderi för att lära mig att göra vackra skissböcker. Jag lärde mig endast den tekniken man använder för att binda på band. Den krävs för att man ska kunna lägga upp ett bokuppslag helt plant utan att skada bokryggen.

Ett måste om man ska kunna måla i boken. Men böckerna jag gjorde blev alldeles för fina och tog alldeles för lång tid att skapa för att sedan göra mer eller mindre dåliga skisser i. Istället blev de gästböcker.

När jag skypade med Sara häromdagen talade vi om minnesböckerna. Och äntligen ser jag en användning för mina kunskaper i bokbindning. Vi ska göra våra egna minnesböcker, där vi samlar alla små biljetter från våra Augustaresor. Skisser och nedskrivna betraktelser ska in där också. Och så måste jag få tag i ett bokmärke med änglarna på Rafaelmålningen i Dresden!

Det är ju typiskt att vi inte plockade några boklöv i Sachsiska Schweiz! Vi får måla istället!

Augusta goes west

Well, Augusta only went as far west as the west coast of Sweden. But for two weeks, we are taking Augusta’s Journey to America and exploring the 19th century in Virginia.

We start with a morning stroll in Old Town Alexandria. The town was founded on the Potomac River in 1749 and is a beautiful little town just one metro-stop away from Washington DC’s Reagan National Airport. Old brick houses line cobblestone streets and the little private gardens are overflowing with red, pink, and white azaleas. Mockingbirds serenade each other from blooming Dogwood trees and fragrant Black Locust trees. It is such a lovely time of the year.

We don’t get far before a nice man walking a beautiful little dog greats us and ask if we want him to take a picture of us. We have stopped at a street corner where red and yellow roses make a portal over the brick-paved sidewalk. I ask if we can include his sweet little dog in the picture.

Our stroll then takes us to Christ Church – the 18th century church which George Washington attended. The cemetery is so beautiful at this time of the year. Here we meet a lady, curious and interested in our muslin summer dresses, and get to share our story about Augusta.

Next, we head to Prince Street and Duke Street. The sidewalks are narrow and our skirts are wide, so we need to step aside when meeting others. But the citizens of Alexandria are equally courteous. A man that we meet, raises his hat and says ”Good Day, Ladies!” Such good manners!

But of course, we are really time travelers and despite having read Victorian etiquette books, we decide that we need to stop at an outdoor restaurant and have a cold beer. Here we meet another wonderful couple and get to share Augusta’s Journey. And we meet their sweet dog, Sasha, a little black Havanese dog with a friendly smile.

How nice it is to be a time traveller or time ambassador?

Studenternas Uppsala på 1840-talet

Förra veckan var vi i Uppsala för att leta spår efter Augustas man Adolf Nordvall. Det var en fantastisk vårdag, solen lyste och parkerna fylldes av studenter. En del låg i gräset och solade, andra firade en födelsedag med sång och tårta och några satt fördjupade i sina böcker. Kanhända såg det likadant ut på vårarna under 1840-talet då Adolf studerade där.

Prins Gustaf, statyn av Carl Eldh utanför Carolina

Ja, inte riktigt. Vi bestämde oss, som alltid när vi gör våra Agusta-utflykter, att skala bort allt som inte fanns i mitten av 1800-talet. Bort med alla moderna hus, alla bilar och cyklar och folk som stirrar i sina mobiltelefoner.

Vad återstår då? Alla de gamla byggnaderna, Universitetet, Slottet, Domkyrkan (men med kortare kyrktorn) och gatorna runtomkring. samt några gator runt ån och bort mot Svartbäcksgatan och Linneträdgården. Helt andra ljud. Forsens brus utanför museet. Människors samtal. Slamret av porslin och glas på Domtrappkällaren. Men hästarnas hovklapper saknade vi. Och vi saknar de uppklädda studenterna i frack och höga hattar.

Vi började våra efterforskningar på biblioteket, Carolina Rediviva. I den allra innersta läsesalen fick vi hjälp att ta fram matriklar över studenter på 1800-talet. Men inget napp, mer än Adolfs avhandling från 1851, Om Kants deduction af de rena förståndsbegreppen. Men den har vi sett förr. Efter sin doktorspromovering 1851 blev Adolf docent i etik men flyttade sedan 1853 till Strängnäs och blev lektor, när han gift sig med Augusta.

Vi var inte ute efter hans filosofiska arbeten, utan vi ville veta hur hans liv i Uppsala såg ut, var han bodde och hur hans studentliv var. Vi hittade ingenting. Inte heller på museet. Sista försöket var Universitetets arkiv. Men de stängde tidigt. Det var ju så vackert väder 😉

Prins Gustaf och hans två bröder på föreläsning av Johan Christopher Lindblad i Theatrum Oeconomicum vid Uppsala universitet 1846.

Vi har ju läst Adolfs brev till Augusta. Där berättar han ingenting om sitt studentliv, bara hur mycket han längtar efter henne och hur han oroar sig för hennes hälsa och hur han hämtar och lämnar brev på postkontoret. Vi bestämde oss för att göra en liten rundvandring i de gamla kvarteren. Då skulle vi i alla fall kunna se hur husen såg ut. Uppsala var ju inte så stort på i mitten av 1800-talet. På många av husen finns plaketter som beskriver vilka som bott där och vad husen används till. Vi hittade flera hus som använts till studentrum, så möjligen var det så han bodde. Vi sökte efter Östgöta Nation och upptäckte då att nationen i mitten av 1800-talet låg i Linnéträdgårdens orangeri!

Sångarprinsen och vårsångerna

Vi avslutade vår stadsvandring vid statyn av Prins Gustaf, sångarprinsen. Imorgon är det Valborgsmässoafton och traditionen bjuder att vi sjunger vårsånger, och många av dem är skrivna av just prins Gustaf. Lustigt nog kommer nästan alla de traditionella vårsångerna samma tid, mitten av 1800-talet.

Prins Gustaf föddes 1827, samma år som Augusta, och studerade i Uppsala samtidigt som Adolf. Det var han som skrev Studentsången och Glad såsom fågeln och många andra sånger. Kanske sjöng Adolf dem för Augusta, eller så fick hon noterna av honom när han hälsade på i Stockholm. Det var ju hon som var sångfågeln.

En annan kompositör och sångare var Gunnar Wennerberg, som också studerade och undervisade i Uppsala under 1840-talet. Hans sångsamling Gluntarne som kom ut 1847-1850 och skildrar studentlivet i Uppsala. Här är gudagott att vara… är en av dem. Lustigt nog blev Gunnar Wennerberg expeditionssekreterare på Ecklesiastikdepartementet i början av 1860-talet. Då arbetade även Adolf Nordvall där som expeditionssekreterare. Jag undrar om de talade om studenttiden i Uppsala på fikarasterna?

Till sist måste jag även nämna min egen favorit-vårsång från samma tid, Under hägg och syrén (Blommande gröna dalar…) skriven av Zacharias Topelius. Nej, han studerade inte i Uppsala utan i Helsingfors. Denna finstämda sång skrev Zacharias på sin vackra lilla gård Kuddnäs i Nykarleby, där han gick under de blommande syrenerna vid Nykarlebyån. Den publicerades 21 juni 1855, ett par veckor innan Augusta dog i Varberg, så den fick hon aldrig höra.

Glad Valborgsmäss!

(Översta bilden: Ågatorna med Nybron. Litografi av Alexander Nay (1870).) Notera domkyrkans korta torn på den tiden!

Stora Gåhlstad, vilken kartskatt eller skattkarta?

Hur kunde vi missa det? Förra året när vi åkte runt i Linköpingstrakten hade vi lite ont om tid, så vi valde att titta på Lambohov istället för Stora Gålstad, eftersom vi inte trodde att gården fanns kvar. Jag vet inte hur vi letade då, men när jag nu tänkte börja skriva om Augustas födelsegård, hittade jag byn på Eniro! Sedan blev det en lång resa för att identifiera de olika gårdarna som ingår i byn Stora Gålstad och avgöra vilken det var Augusta bodde på, och om den faktiskt finns kvar idag.

På min väg mot att hitta rätt gård, lärde jag mig ytterligare en bit svensk historia, storskifte, laga skifte och militärboställen.

Jag började med Google maps, ingen träff på Stora Gålstad, förmodligen var det därför vi inte hittade dit förra våren. När jag sökte på nätet fanns referenser till flera gårdar i Stora Gålstad: Storgården, Västergården, Mellangården, Källgården, Prästgården och Aspegården. Jag tog för givet att det var Storgården, kanske för att det i alla dokument benämns Stora Gålstad. Men det var bäst att gå till botten och ta reda på hur det såg ut på 1820-talet. I Lantmäteriets historiska kartor hittade jag både kartor och dokument rörande St Gålstad. Nu fick jag också bekräftelse på att det var ett militärt boställe och ingen egen ägd gård. I kyrkböcker och andra handlingar benämns bostället efter vilken rang soldaten hade vid det aktuella tillfället. Därför heter det allt från Corpralbostället ända till fram till Adjutantbostället. Det gör det hela lite knepigare när man ska söka.

1868, 40 år efter Augustas födelse, såg kartan ut så här:

Jag gick ytterligare bakåt i tiden och nästa karta jag hittade ritades 1856 då man genomförde ”Laga skifte”. För mig ser det ut som ett broderimönster med massor av stygn. Men nu kan jag förstå varför man genomförde denna jordreform! Alla ”stygnen” är ju små jordlotter.

Laga skifte i Sverige beslutades år 1827 och principerna i denna skiftesstadga gällde till 1928. I vissa delar reviderades stadgan 1866, men ersattes av 1926 års lag om delning av jord som trädde i kraft 1/1 1928. Syftet var att slutföra de jordreformer som påbörjats med storskiftet och enskiftet. Läs mer (Wikipedia)

Redan 1774 genomförde man ”Storskifte” på Stora Gålstad. Då såg det i princip likadant ut med alla små lapptäckesbitar av jord.

Storskiftet var i Sverige (med Finland) ett av regeringen understött ägoskifte av mark inom landsbygdens byar beslutad 1749, och den första större jordreformen i riket, där tegar slogs samman så att varje bonde fick ett fåtal sammanhängande åkrar. Läs mer (Wikipedia)

Och se där, där finns beskrivet att ”Corporalsbostället” är det lilla huset i mitten märkt E! Och dessutom står det att Augustas farfar kvartersmästaren Petrus Söderholm nyttjar ägorna. Det är lustigt att man ibland förändrar man förnamnen så att de blir lite ”finare”. Han hette egentligen Per. Vad som också är intressant på denna karta är att till gården hör en liten stuga, långt ner till höger. Det ser ut som en jaktstuga, eftersom den ligger mitt i skogen.

Nu ska jag bara frossa i ytterligare en karta, från 1692. Det är ju så fantastiskt att man kan se alla dessa gamla kartor digitalt! Vad som är speciellt med denna karta är att man kan läsa vilken jordmån det är på de olika åkrarna. Och sedan är de ju bara för söta, de små husillustrationerna med rök i skorstenarna!

När jag hittade Augustas farfar omnämnd på kartorna från 1700-talet, var jag tvungen att ta reda på lite mer om dessa militärboställen. Augustas farfar flyttade in på Stora Gålstad 1764.

Krigsarkivet igen

Jag gjorde en liten utflykt till Krigsarkivet igen för att titta på deras dokumentation om Stora Gålstad. Snart satt jag med enorma böcker från 1700-talet och framåt innehållande husesynsprotokoll. Här fanns alltså beskrivningar av gården. Vilka byggnader och ägor som fanns, till och med hemlighuset! Sedan fanns noterat hur välskött det var och vilka förändringar som behövde göras. Det är dock svårt att läsa den gamla handstilen!

Men 1832 gjordes den sista synen, i samband med att familjen Söderholm flyttade ut efter att två generationer bott där. Det dokumentet var lättläst och jag kunde bland annat läsa att huset bestod av en sal och fyra kammare.

1805 gifte sig Augustas pappa Johan Petter med Anna Catarina Fagerström. Hon flyttade då in på gården där Johan Petters föräldrar och syskon bodde. Men året efter flyttade föräldrarna till en av döttrarnas gård ett stenkast bort. Det tyckte förmodligen Anna C var skönt. Hon födde de året deras äldsta dotter. Så först tog Johan Petter över sin fars lön (mitt förra blogginlägg) och sedan även hans boställe. Så var det nog även inom det militära, man ärvde både yrken och bostäder.

Ja just det….

Hur ser Stora Gåhlstad ut idag?

När jag jämför kartbilderna, lägger dem på varandra så är jag ganska övertygad om att det som idag heter Gålstad Mellangård är det tidigare militärbostället. Jag ska verifiera det så småningom, men materialet om alla militärbostäder som försåldes finns i Härnösand och är inte digitaliserat.

Men om det är rätt så ser gården ut så här enligt bilden på Eniro. (Till vänster ser man Västergården) Visst är den söt! Sara och jag får göra en utflykt dit i sommar.

Uppdatering 12 april

Nej, det var inte Mellangården som var militärboställe. Det låg bredvid, till höger i bilden ovan. Förmodligen rivet och är idag trädgård. Men säkert tultade Augusta runt även på denna gårdsplan, hos grannarna.

Augustas pappa var barnsoldat utan lön de första åren!

Förra veckan ägnade Sara och jag oss åt att leta fakta i arkiven. Det finns mycket som är digitaliserat som man kan läsa hemma vid datorn, men vi hade flera frågeställningar som vi inte kunnat hitta digitalt. Jag ville veta mer om Augustas pappa, som var officer i Andra livgrenadjärregementet och förmodligen deltagit i Napoleonkrigen.

På Krigsarkivet på Gärdet fick vi hjälp att leta. Vi började med att ta fram Johan Petter (J.P) Söderholms meritlista. Redan på den tiden skrev man sitt eget CV!

Vi blev allt lite tagna när vi läste om hans liv. 21 april 1788 tar J.P. värvning som second korpral i Östgöta kavalleriregemente. Han är då 12 år och ska på sommaren fylla 13. Han får ingen lön! Nästa rad är lika intressant, 1790 blir han förste korpral vid 15 års ålder. Och nu får han lön. Han får överta den lön hans pappa haft som kvartersmästare. Pappan har fått avsked.

Kanske kan det vara en förklaring till att J.P. tog värvning så tidigt. J.Ps pappa Per Söderholm var ju underofficer och kanske fick unge J.P. hänga med honom.

För att hitta vilket kompani J.P. tillhörde är jag tvungen att leta vidare. Hemma vid datorn inser jag att jag måste bläddra igenom mönstringsrullorna för alla kompanierna, från 1790 och framåt. Jag har på mig ”kantarellögonen” som direkt borde känna igen namnet ”Söderholm”. Efter ett tag hittar jag namnet som indelt soldat i Majorens kompani 1791 under Landeryds socken. Indelt soldat således. Avlönad av organisten och en musiker samt en kvinna! Det är fantastiskt att man kan se så mycket i arkiven!

Men det är inte Johan Petter, utan hans äldre bror Gustaf som också tog värvning. Han blev så småningom adjutant och kvartersmästare.
Jag letar vidare, kompani efter kompani, år efter år. När jag kommer till 1809 är jag beredd att ge upp och ögonen går nästan i kors när jag kommer till slutet. Och plötsligt, mitt framför mig på skärmen står det J.P Söderholm. Inte i rullorna av soldater, utan som den ”Regist. Adjutant” som nedtecknat fakta. Jag jämför handstilen med det lilla brev som Johan Petter skrev till Augusta som liten, och visst är det samma krumelurer på versalerna.

Det stämmer ju ganska bra med hans CV. 1808 blev han befordrad till fänrik vid Andra livgrenadjärregementet och fick säkert nya uppdrag såsom att nedteckna ”Förslag öfver monderings, bevärings, och utredningspersedlar.

Vi fortsätter i meritförteckningen.

1812 befordras J.P till Löjtnant med samma lön som tidigare. 1816 befordras han till kapten och först där står det att han bibehåller sin adjutantslön. Om jag fattat det hela rätt så har han haft samma lön i ca 35 år. Eller kanske har de justerat den under tiden men att det inte är beskrivet på det sättet i CV:n.

Just nu vet vi inte mer än att J.P. begärde och fick avsked från krigstjänsten 1829 ”efter 42 ½ års trogen och nitisk tjänst”. Någon guldklocka fick han nog inte. Han hyrde ett litet löjtnantsboställe dit familjen flyttade 1832. Men redan 1835 dör han i ”Trisselfeber” 59 år gammal. Vi tror att det var körtelfeber, från tyskans drüsenfieber.

Nu återstår det för mig att besöka Krigsarkivet igen och försöka se var vilka krig och slag J.P. deltog i. Det finns en helt fantastisk beskrivning av en jämngammal soldat i samma regemente som beskrivit hela sin militära (och privata) historia. Jonas Brogren hade ungefär samma bakgrund och började sin bana från grunden. Men om J.P. var med i samma slag vet jag ännu inte. Jag återkommer efter nästa besök hos det fantastiska Krigsarkivet.