25 mars kl 13-15 berättar vi, Sara Azzam och Kerstin Melin, om våra resor i 1840-talets Europa. Hur en liten idé blev ett helt galet roligt stort projekt och hur vi nu skapat oss en omfattande 1840-talsgarderob för åretruntresor, vandring och operabesök. Välkomna till Hässelby museum!
Vinter och mörka kvällar. Idag läste jag åter Augustas Tysklandsberättelse i dagboken och fastnade på några rader i slutet. I en enda mening sammanfattar hon sin resa. Väldigt träffande beskrivning av städerna hon besökte. Efter vår Tysklandsresa i höstas kan jag hålla med Augusta helt och hållet, utom Hamburg.
”Minnet af de dagar då jag vandrade bland Rubens och Rafaels mästerstycken i det herrliga Sachsiska Schweitz, det gamla minnesrika Prag, det ståtliga Berlin, det vackra Hamburg och framför allt det trefliga, gästvänliga Lübeck, skall förljuva mången vinterafton vid Bråvikens strand.”
Jag kan just se för mig hur en vinterafton såg ut på Loddby. När solen gick ner redan på eftermiddagen blev det dåligt med ljus. Brasor i kakelugnarna och några stearinljus var det enda som lyste upp vintermörkret inomhus. Men inte var det mycket ljus för att kunna läsa böcker eller brodera. Så förmodligen satt de och samtalade. Och visst måste det varit roligt att Augusta och hennes mamma Anna gjort Tysklandsresan tillsammans. Så många roliga minnen de hade att skratta åt där i vintermörkret.
Precis likadant gjorde Sara och jag i november när vi kommit hem från vår Augustaresa i Tyskland. Vi pratade och skrattade åt alla tokigheter och roliga situationer vi varit med om. Som när jag tappade underkjolen, när vi skulle checka in på hotellet i Bad Schandau. Plötsligt kände jag hur något stort slafsigt hasade runt fötterna och det gällde att snabbt kliva ur det vita tyget och smussla det bakom ryggen till Sara, medan jag konverserade med hotellägaren.
Det är så mycket roligare när man har någon att dela sina minnen med. I dagboken skriver hon inte om tokigheter. Det var ju första kapitlet i dagboken och det verkar som om hon skrev den för en bredare läsekrets och därför utelämnade det tokiga och roliga. Den är lite för korrekt för att vara hennes egna tankar och funderingar.
”Skulle jag alldrig mera återse det trefliga, vackra, Tyskland och dess glada, artiga innevånare, som tycka att allting är ”ganz wunderschön” så skall likväl alltid de stunder jag der tillbringat, blifva de käraste platserna i minnets rosengård, dem på hvilka jag helst ser tillbaka.”
Det blev inte några fler resor till Tyskland för Augusta. Hennes ”minnets rosengård” fylldes med mycket annat de få år hon hade kvar att leva.
Nu när vårsolen smälter bort lite snö, börjar Sara och jag en ny säsong upplevelser i Augustas fotspår att fylla våra ”rosengårdar” med.
Första gången jag hörde namnet Karl Friedrich Schinkel var när namnet viskades fram av guiden på det lilla sommarslottet Charlottenhof i Potsdam.
– Han har gjort allt här, viskade hon med strålande ögon och pekade på möbler, tapeter och målningar i det lilla rummet. Inget har ändrats sedan 1840-talet!
Vi stod med sådana där tossor på fötterna som man måste hasa fram i för att inte tappa dem. Men samtidigt som vi låter bli att repa golven, polerar vi dem där vi glider fram i tossorna genom slottets vackra rum.
Guiden viskade, som om det var hennes alldeles egna hemlighet som hon ville dela med oss. Hon log nästan förälskat när hon visade oss allt var han skapat i detta lilla lustslott. Aha, han var alltså inredningsdesigner, tänkte jag där vi gick och tittade på de smakfullt färgsatta rummen. Jag hade aldrig hört namnet innan.
Hela det lilla slottet var så vackert och allt var väldigt enhetligt och väl genomtänkt. Varje rum hade sin egen stil och genomgående färgskala. Inget pråligt 1700-tal utan en dragning åt det klassiska och enkla. Salongen med utsikt över den engelska parken andades kontemplation. Det sista rummet vi såg var helt klätt i blå och vitrandigt tyg. Inspirationen kom från officerarnas tält under Napoleonkrigen. Det skulle alltså kännas som om man var på ”campingtur” i ett tält.
Det här slottet var Augustas favorit enligt dagboken. Det byggdes på 1820-talet och jag kan förstå att det var precis rätt i tiden för Augusta. Hon visste vad som var modernt, det märker vi på hennes kommentarer om de slott och byggnader hon och även vi besöker. Det är lustigt att mycket av det vi tycker är gammalt, var faktiskt nytt när Augusta såg det. Hon beskriver den nybyggda Furstinnan Liegniz villa som ligger ett stenkast från Charlottenhof, och det romerska badet, måste ju det vara fantastiskt modernt för en flicka som bodde på landet i en gammal herrgård. Så för Augusta måste SansSoucis varit en blandning mellan gammalt (1700-tal) och nytt (1800-tal). För oss var allt gammalt, och Villa Liegnitz var helt förfallen.
Ej långt från Sans Souci ligger Furstinnan Liegnitz villa, som är en af de älskligaste uppenbarelser i byggnadskonst och trädgårdsanläggningar, man kan få se. Tillsammans med det lilla förtjusande Charlottenhof bildar den otvifvelaktigt, på denna fläck af jorden, det skönaste smycket i Floras blomsterdrägt.
Den där viskande guideturen på Charlottenhof glömmer jag i alla fall aldrig och Schinkel blev en ny bekantskap. När man börjar läsa om honom finns ingen anledning att viska. Vilken produktion av byggnader han lyckades rita och uppföra under sin levnad. Det myllrar av slott i Tyskland, som han är pappa till. Och tydligen finns lika mycket som aldrig blev förverkligat. Han hade ibland lite för fantastiska planer. Men när det gäller lilla Charlottenhof, var han engagerad som inredningsarkitekt. Han var dessutom konstnär och målade teaterkulisser. Som här, Nattens drottningscenen i Trollflöjten.
Inne i Berlin finns en mängd byggnader som han ritat och byggt. ”Museum” som Augusta också såg, men även Neue Wache där den fantastiska skulpturen av modern med en döende soldat, av Käthe Kolwitz finns idag. Nä, inte riktigt, den är stängd för renovering upptäckte Sara och jag när vi passerade där på Unter den Linden i oktober.
Hon är lite av ett mysterium, Anna Catharina Söderholm. Hon finns hela tiden med i bakgrunden. Det är hon som ser till att Augusta får utbildning, får resa på badorter, får lämpliga kläder uppsydda för ett liv i de rätta kretsarna. Vilka planer hade hon för sin dotter? Vad hade hon själv med i bagaget, eftersom hon visste vad en ung kvinna skulle veta och kunna för att lyckas i mitten av 1800-talet? Hon skriver sina brev på ett bildat sätt, men vi vet inget om hur hon fick sin bildning.
När Sara och jag gjorde vår resa i Augustas fotspår, var det lika mycket i mamma Annas. Anna var ju faktiskt jämnårig med oss när hon gjorde sin Tysklandsresa.
Anna Catharina Fagerström föddes 1788, året före franska revolutionen. Hennes far, sergeanten Gustaf Fagerström, var 70 år när hon föddes. Det var hans första barn trots att det var hans fjärde äktenskap. En tuff gubbe som blev 90 år. Han överlevde sin hustru med sju år, Anna Elisabeth Lilja från Snararp i Asby socken.
Slaget vid Leipzig 1813Andra Livgrenadjärregementet
Vid 18 års ålders gifte sig Anna med den 13 år äldre Johan Peter Söderholm och bosatte sig på Stora Gålstad i Slaka socken utanför Linköping. Johan Peter var kapten vid Andra lifgrenadjärregementet. När jag läser om var de höll hus, inser jag att Augustas pappa var frånvarande långa tider. Regementet var utomlands i krig under ganska många år. Kanske kom han hem mellan insatserna i Finland, Norrland, Skåne och så till sist, i Sveriges sista krig, i Tyskland under Karl XIV Johans befäl. Han måste varit med när Napoleon besegrades 1814.Det måste varit tufft för Anna (och alla andra soldathustrur) att ha sin man så långt borta och inte veta om han skulle överleva. Under tiden fick Anna sköta hus och hem hemma på Stora Gålstad. Och så kom barnen.
1806 föds Charlotta, 1808 Amalia, 1810 Emilia som dör vid ett års ålder. Sen är det ett hopp fram till 1817 då August föds. Kan det bero på att maken var utomlands i krigstjänst? Sen kommer ytterligare ett hopp på 10 år tills Augusta föds 1827.
Kapten Johan Peter Söderholm
Augusta är ett riktigt sladdbarn. Anna är nu 39 år och hennes två äldsta döttrar giftasvuxna. Som vi tidigare berättat, gifter sig Amalia med textilfabrikör Gustaf Lejdenfrost men dör i barnsäng. Sedan dör Annas make Johan Peter samma år som dottern Charlotta gifter sig med Gustaf Lejdenfrost. Och två år senare dör även Charlotta, i influensa.
Nu har mamma Anna två barn kvar i livet. August som visar tecken på alkoholism och som dessutom har Tuberkulos. Enligt dagböckerna är det bara bekymmer med honom. Det är nu mamma Anna satsar allt på sin yngsta dotter. Med stöd av sin svärson Lejdenfrosts pengar ser hon till att Augusta kommer till Stockholm och får gå i flickpension. Hon propsar på att Augusta förutom franska och tyska ska lära sig engelska, ett språk som på den tiden inte var ett av de största.Man kan undra varför? Vilka planer hade hon för sin dotter. Jag har tidigare även beskrivit hur hon skickar sidentyger till Stockholm för att Augusta ska sy upp lämpliga kläder för att smälta in i Stockholmssocieteten och hon förbereder Augustas garderob för den kommande badsejouren på västkusten.
Augusta 12 år
Och så 1847 gör de den fantastiska resan till Tyskland tillsammans. En riktig mamma-dotterresa! Och mamma Anna hänger med på allt, till och med vandringar i bergen. Det tror vi i alla fall. Det står inget om att Anna inte är med. Så 60-åriga Anna måste även hon ha haft bra kondition för att orka med turerna i Sachsiska Schweiz. En två månaders resa mitt i heta sommaren måste nog ha tagit på krafterna. Men så roligt det måste varit för dem båda att ha alla minnen att tala om hemma i Norrköping.
Jag undrar sedan vad Anna tyckte om de unga herrar som uppvaktade Augusta? Och hur tog hon beskedet att Augusta förälskade sig i en lektor utan förmögenhet och gods. Kanske uppskattade hon hans intellekt? De verkar ha kommit bra överens enligt den brevväxling som finns mellan dem.
Vi kan i alla fall i breven mellan Adolf Nordvall och Augusta läsa att Lejdenfrost inte gillade partiet. Kanske hade han egna planer, men det vet vi inget om.
Men nu börjar en period i mamma Annas liv som blir väldigt tung. Augusta skickas till Stockholm för att kurera sin tuberkulos. Det enda glädjeämnet är nog Augustas bröllop, men Anna skriver i breven till Augusta att hon borde åka till Varberg för att kurera sig. Augusta och Adolf flyttar till Strängnäs och sommaren 1854 föds lilla Gerda som ska bli Annas lilla skyddsling. Augusta blir allt sämre och som jag skrev tidigare i höstas så reser Adolf och Augusta till Varberg i juli 1855, Augustas sista resa. Och mamma Anna har hand om Gerda som skriker och har ont. I ett av breven beskriver Anna att hon till slut tar till gamla huskurer och trolldomsknep! Intressant, och de som var så religiösa!
Jag var aldeles rådlös, i min förtviflan sökte jag i mina gamla papper och fik rätt på ett medel för skrikiga barn bestående af bävergäll vitlök svavel och nogra andra örter som lades i en karmosinröd pose och hängde på bröstet. Om nu det onda har agerat ut, eller trollposen gjorde det, alltnog hon sof följande natt hela natten och har altsedan varit snäll.
Och medan mamma Anna pysslar om Gerda, dör Augusta endast 28 år gammal. Anna är 67 år och har förlorat hela sin familj. Inget av barnen blev över 30 år. Anna flyttar nu till Adolf i Strängnäs där hon får ta hand om lilla moderslösa Gerda. Det är andra gången hon får flytta in och ta hand om de som är kvar. 1870 dör Anna 82 år gammal.
Under hennes levnad har mycket hänt och ändrats i Sverige och Europa. Länder och kungariken, revolutioner, krig, industrialisering, skolväsende, skråväsendets avskaffande, ståndsriksdagens avskaffande, ångfartyg, Göta kanal, järnväg… ja det finns hur mycket som helst att räkna upp. Och under alla dessa år fick hon kämpa för att hålla sin familj på fötter. Resultatet blev ett enda barnbarn, Gerda, som kom att bli en anmoder till sex barn, många barnbarn, ännu fler barnbarnsbarn varav Sara och jag är två och sen tappar vi räkningen på hur många som finns i nästa generation.
Vi har nog Anna, superhjälten, att tacka för mycket. Och visst ser hon ut lite som en superhjälte med sina lustiga spetsprydnader. I släkten kallas hon för ”Gumman med ruskorna”
I onsdags trotsade vi regn och rusk och besökte Kristinehovs Malmgård på Södermalm. 31 januari var det nämligen 221 år sedan Franz Schubert föddes och detta firades med en liten kammarkonsert.
Helt underbart att få sitta i denna gamla byggnad från 1790 och lyssna till sång, piano, violin och flöjt som flödade mellan väggarna i den lilla salen. Vi var väl inte mer än ett tiotal åhörare, men det gjorde konserten ännu mer intim. Vi satt ju mitt i musiken. Vilken skillnad det är mot att sista i en stor konsertlokal.
Mina tankar flög iväg tillsammans med tonerna i ”Die Forelle” och andra vackra Schubertverk. Jag tänkte på Augusta och hennes värld på 1840-talet. Långt före Spotify och andra möjligheter att lyssna på musik till vardags, som vi är bortskämda med. Den musik hon kunde lyssna på var just i konsertlokaler och på privata evenemang. Och då kan man ju förstå hur viktigt det var för de som hade möjlighet, att lära sig sjunga och spela till husbehov. Piano- och sånglektioner ingick i en överklassflickas uppfostran. Att kunna framföra musik- och sångstycken vid middagar och andra sammankomster var önskvärt.
Augusta var nog en ganska hygglig sångerska. Hennes sång efterfrågades i sällskapslivet. På flera ställen i dagboken nämner hon att man bad henne sjunga. Hon hade ju tagit lektioner i Stockholm för operasångaren Isidor Dannström.
2 september 1850 gjorde hon en liten resa runt i Södermanland. Jag tar med hela texten, den är så fint beskriven, lite som i Jane Austens skildringar. Vad som också är intressant är att hon nämner vad de äter och att hon också är imponerad av de folkdräkter hon ser, speciellt Vingåkersdräkten. Roligt att det just var en Vingåkersdräkt jag sydde 1977!
Lunda gård (Reinhold Norstedt)
Wi ha varit borta mest i 8 dagar och haft obeskrifligt roligt på Lunda hos Brukspatron Norstedts. I det alldra vackraste väder anträdde vi vår resa. Från en alldeles molnfri Himmel kastade solen sina strålar ned på jorden, återspeglade sig i de många sjöar vi passerade och glittrade genom träden på den täta, dunkla barrskog som omgaf oss på alla sidor.
Wid den lilla nybygda, Baron Bonde tillhöriga gästgifvaregården Ennesbol intaga vi vår middag, bestående af en alldeles delicat potatoes med sill. Sedan vi der uppehållit oss en stund reste vi vidare, hjelpte upp vår toilette i en björkäng der Lejdenfrost drack kaffe hos en gammal gumma och då vi anlände till det ståtliga Säfstaholm, körde vi mycket långsamt för att kunna få någon idéer om denna, Excellensen Bondes så mycket omtalade och beprisade egendom. Dagen efter vår ankomst, kom Brukspatron v: Achen på middag till Lunda. Han var en ganska angenäm och älskvärd ung man. Wi gingo alla ned till allégrind för att beskåda folket, som i sina nationaldrägter reste till Åsens marknad.
Lunda gård
Aftonen tillbringade vi, rätt angenämt med musique och conversation.
Brukspatron v: Achen är musikalisk och jag var, verkligen, både rädd och förlägen då man bad mig sjunga, det geck likväl skäligen bra.
Jag började nästan afundas Ebba Lagerqvist hennes fästman, så hygglig föreföll han mig och jag tror äfven han trifdes rätt väl i mitt sällskap, complimenter feck jag åtminstone höra tillräckligt. Wi reste en dag till Åsens marknad, dit den charmante Brukspatronen var min körsven och der jag allmänt passerade för hans fästmö, hvaråt vi hade mycket roligt.
Efter att ha beskådat alla ”die schöne rariteten” på marknaden reste vi till Leppö, en lastageplats vid Hjelmarn, der Emelie hade arrangerat middag åt oss. Flickorna Norstedt och jag spetade oförskräckt omkring i bergen och öfverallt mötte mig de mest tjusande vuer öfver Hjelmarns lugna yta och leende stränder, der man långt bort i fjerran kunde upptäcka tornspirorna på Göksholms gamla slott och den holme der Engelbrecht mördades. Dagen hade varit guddomlig och aftonen blef ej mindre skön.
Då det melancoliska Septembermånskenet belyste den herrliga, romantiska trakten, började vi vår återfärd och sannerligen var det intet rätt väl att min körsven redan var förlofvad, ty i annat fall vet jag ej om min hjerta klappat så lugnt, som det nu gjorde. På Söndags förmiddag voro vi i kyrkan der jag får tillstå att jag var mera öga än öra, så mycket frapperade mig den vackra och egna Wingåkersdrägten. Den höga, hvita mössan ger vingåkerskullan ett utseende af stolthet, frimodighet och snygghet, och den drägt som begagnas vid högtidliga tillfällen är verkligen dyrbar med sitt fina kläde och tjocka silfverbälte.
Allén till Högsjö (Reinhold Norstedt, Nationalmuseum)
På eftermiddagen reste vi till Högsjö, som verkligen är en af de ståtligaste privata egendommar jag sett. Huset är af sten och rummen äro så der höga, mörka och dystra som de brukar vara i gamla slott. Trädgården är stor och hvart man tar vägen går man genom höga, seclesgamla alléer.
Der är dystert och mycket för storartadt för att kunna vara hvardagstrefligt. Det var verkligen rätt ledsamt att skiljas från den unge, artige värden, och vi togo äfven ett ganska triste afsked af hvarandra.
Aj, aj, aj… hade Augusta redan glömt den stilige kaptenen på Göta Kanal som hon lovat dansa första dansen med på Innocentbalen. Och Frans Gustav von Aken var ju redan förlovad!
Om Augusta hade respekt för Frans Gustavs musikalitet, skulle hon vetat lite mer om familjen Norstedts kommande öden. Familjen Norstedt var nog ganska musikalisk. Och Frans Gustav von Akens mamma Maria Carolina var ju född Norstedt.
Augusta nämner inte heller den 7-årige sonen Norstedt, och det kan man kanske förstå. Men kanske lyssnade han till Augustas sång. Fast besluten att bli sångare reste han till Paris 1867 för att studera sång! Hemkommen till Stockholm arbetade han sedan som sånglärare. Men det är inte det han blev känd för. Han reste ytterligare två gånger till Paris, men då för konststudier. Reinhold Norstedt blev känd som landskapsmålare!
Reinhold Norstedt, 1843-1911 (Hildegard Thorell) – Nationalmuseum
Vinter och mörka kvällar. Idag läste jag åter Augustas Tysklandsberättelse i dagboken och fastnade på några rader i slutet. I en enda mening sammanfattar hon sin resa. Väldigt träffande beskrivning av städerna hon besökte. Efter vår Tysklandsresa i höstas kan jag hålla med Augusta helt och hållet, utom Hamburg.
Jag kan just se för mig hur en vinterafton såg ut på Loddby. När solen gick ner redan på eftermiddagen blev det dåligt med ljus. Brasor i kakelugnarna och några stearinljus var det enda som lyste upp vintermörkret inomhus. Men inte var det mycket ljus för att kunna läsa böcker eller brodera. Så förmodligen satt de och samtalade. Och visst måste det varit roligt att Augusta och hennes mamma Anna gjort Tysklandsresan tillsammans. Så många roliga minnen de hade att skratta åt där i vintermörkret.
Vem var hon egentligen, Augustas mamma?
I onsdags trotsade vi regn och rusk och besökte Kristinehovs Malmgård på Södermalm. 31 januari var det nämligen 221 år sedan Franz Schubert föddes och detta firades med en liten kammarkonsert.
