“Of the walks within the city, Brühl’ s Terrace is remarkable. On one side, a high staircase with several landings leads up to the terrace; on the other side, the terrace is divided into several smaller terraces, one under the other. Here is an extremely beautiful view and in one of the large and lush boulevards, you will find an elegant restaurant.” Read more…
Själv heter jag Agneta som andranamn efter min faster Agneta. Fast hon kallades bara ”Faster” eftersom hon var vår pappas enda syster. Nej, jag har inte hamnat på ett sidospår, det leder faktiskt till Augusta. Det är mycket tack vare Faster som vi håller på med vårt Augustaprojekt.
På sin födelsedag 1945 fick vår farmor en bok av sin dotter, faster Agneta. Faster hade skrivit av hela Augustas dagbok på maskin och sedan bundit in den. Det var den boken som Sara och jag läste som tonåringar.
Faster var en kreativ själ. Hon sydde och gjorde applikationer, täljde ugglor av videgrenar och framför allt hade hon tid för alla sina syskonbarn. Hon var ogift och hade inga egna barn.
Istället hade hon sina beväringar på T1 i Linköping som hon både älskade och fnös åt. Faster var husmor och som kökschef fick hon alltså se till att alla unga soldater fick bra mat och inte längtade hem. Ja, Faster fnös åt mycket och var bra på att berätta historier, alltid med en cigarett mellan pek- och långfingret. Så minns jag henne, hon brukade luta sig mot de där fingrarna, som hon höll mot tinningen så att ögat drogs snett uppåt.
På somrarna på 60-talet i Sörmland brukade jag hämta hennes post och leverera till hennes stuga nere vid sjön. (Det var på den vinden jag tio år senare provade Augustas sidenklänning!)
Varje dag när jag kom med Fasters post, hade hon i en speciell liten låda på väggen lagt karameller till sin lilla postfröken.
När jag gick på Tillskärarakademin 1977 bestämde Faster att jag skulle få hennes gamla symaskin. Jag vet faktiskt inte, men den kanske hade varit min farmors symaskin. En Singer modell 66, svart med jugendblommor. Jag läser att modellen tillverkades redan 1901. Sedan dog faster året efter. Symaskinen kom hem till mig. Ett arv som alltid påminner mig om Faster och hennes textila intresse. Nu har jag ju avverkat ett antal moderna symaskiner efter denna vackra, som bara kan sy raksöm. Men jag har den kvar och den är utan tvekan den vackraste!
Idag på Agnetadagen planerar jag för mitt sömnadsår 2018. Och det blir fler historiska modeller till minne av kvinnorna i släkten, modeller som de skulle kunnat ha vid den tiden.
Blå kattunklänning (Anna, Augustas mamma 1850)
Rutig oblekt bomullsklänning med förkläde och huvudduk, för tjänstefolk (1850)
Rutig cremefärgad sidenklänning (Augusta 1854),
Roströd balklänning (Augustas dotter Gerda 1880),
Klänning med överklänning i broderad tyll (Eva, min farmor 1912)
Nej, det blev ingen klänning till minne av Faster, men hade det blivit någon hade den varit smaragdgrön, hennes älsklingsfärg.
Den första namnsdagen Augusta firade som gift, var i Strängnäs. Men 1853 var Augustadagen den 9 september. Namnet infördes i almanackan 1831 som en hedersbetygelse åt kronprins Oscar (I):s och kronprinsessan Josefinas nyfödda dotter Eugénie, som också fick namnet Augusta. Prinsessan Eugenie som senare på 1800-talet kom att samarbeta med ”vår” Augustas make Adolf i bildandet av den första svenska djurskyddsföreningen. Men det var långt efter Augustas död. Men i hennes dagbok beskriver Augusta faktiskt sitt möte med Eugenie i juni 1851 när hon besöker Djurgården för att se Tardinis luftballongfärd:
Anlända till ort och ställe valde vi en backe derifrån vi bäst skulle kunna se ballonen och råkade der i sällskap med Kronprinsessan, Prinsessan Eugenie, Prins August, hvilka till fots kommit från Rosendahl, Kronprinsen till häst och en hel mängd hofdamer och cavaljerer, alla inpackade bland den öfriga folkmassan och med ögonen följande den allt högre stigande luftseglarn. Sedan vi hos Davidsons intagit en kopp the och undvikit en störtskur åkte vi hem i Omnibus.
Åter till Strängnäs
Men var i Strängnäs bodde Adolf och Augusta? Jag antar att det blev ett fint firande av namnsdagen, nygifta sedan en månad tillbaka. Man firade ju faktiskt namnsdagar mer än födelsedagar.
Efter mycket letande i kyrkböcker, hittade jag så en angivelse i husförhörslängden. Jag hittade Adolf, Augusta och lilla dottern Gerda som bodde på gården no 105.
Utsnitt ur Strengnes stads gårdstomter från 1785
1853 hade de gift sig, Adolf och Augusta, i Kvillinge kyrka, Augustas hemförsamling utanför Norrköping. (Edit 2020, De gifte sig i Morups prästgård i Halland!)
Adolf hade fått arbete på Strängnäs högre allmänna läroverk och 1853 flyttade de nygifta paret så till Strängnäs. I Strängnäs stadsförsamling hittar jag dem under ”gården no 105” Men var låg den? Efter mycket sökande på nätet, där jag först hittade en karta från 1700-talet, där gården 105 låg alldeles utanför kyrkan. Lustigt nog är det precis där som Gustaf Lejdenfrosts grav ligger. (Gustaf var Augustas svåger) Nu blev jag väldigt förbryllad, varför begravdes han där?
Men jag fortsatte söka och hittade en fin sajt om Strängnäs och kartor. Jag kontaktade administratören och fick ett jättetrevligt svar med en karta från 1785 där 105 tydligt fanns markerat på ett helt annat ställe. Fantastiskt att det var just den gatan!
Husen här klarade sig från den stora branden 1871! Lillgatan är dessutom en gata som jag ganska nyligen vandrat tillsammans med min släktförening. Men då var vi där för att titta på Postmästaren Samuel Svinhufvuds hus. Han flyttade in där med sin familj 1858. Ett av barnen var Augusta (Widebeck), var en av Sveriges första kvinnliga telegrafister och blev känd för sitt stora engagemang för kvinnlig rösträtt och nykterhet.
Postmästargården i Strängnäs och längre bort till vänster ligger huset på Lillgatan 9.
Nu blir det lite spännande, (åtminstone för oss arkivnördar)
1854 födde Augusta sin enda dotter, Gerda Augusta. Augusta var då väldigt sjuk i tuberkulos och som vi tidigare berättat, dog hon mindre än ett år senare. Men lilla Gerda växte upp med sin pappa och mormor i Strängnäs, tvåhundra meter från postmästarbostaden. 1874 gifter sig Gerda med Pontus Svinhufvud, son till postmästaren på samma gata. Undrar var de träffades? Pontus friade i alla fall 25 januari på vinterisen! Bröllopet var ståtligt enligt Strängnäs tidning:
Kyrkans kor war rikt klädd med blommor och löf. Före wigseln, som förrättades af domprosten Th. Strömberg,
avsjöngs psalmen No 33 och efter wigseln ps. No 337 med orgelackompagnement. Under utgående från kyrkan spelades festmarsch på messingsinstrumenter och orgel. Brudskaran tågade sedan till bröllopsgården hos brudens fader herr expeditionssekreteraren Nordwall.
På aftonen war bal å stadens hotell. Dagen derpå avreste de nygifta jemte brudtärnor m. fl.
med ångaren Maria till Stockholm och skulle fest gifwas för dem å Hasselbacken.
De nygifta paret lämnade nu Strängnäs och flyttade till Schiringe i Lilla Mellösa. Men det är en annan historia!
Året 2017 var ett väldigt speciellt år för mig. Just för att det inte var 2017 hela tiden utan vi gjorde ständiga tidsresor mellan 1800-talet och nutid. Och av en händelse, avslutade jag året med att besöka Norrköping vid sekelskiftet 1899/1900.
Ja visst är det i fantasin vi reser, men när man klär sig i tidstypiska kläder är det lättare att kliva in i en annan roll och en annan tid. Ibland har jag tagit på mig tre stärkta underkjolar och glidit in i 1840-talet för att sedan ta på mig jeansen och en tröja och vara tillbaka i nutiden.
Min första klänning, sydd av ett IKEA-lakan
Det skulle bara blivit EN klänning…
Mitt nyväckta intresse för att sy historiska kläder började ju med att skapa EN klänning i 1840-talsstil för att kunna ta några foton. Med den följde snörliv, stärkta underkjolar, sjal och hatt. Men under årets gång växte garderoben, vi var ju tvungna att uppträda i sådana kläder i flera dagar. Och där någonstans började fantasin ta fart och glädjen över att skapa vackra klänningar ta över. Så idag består min 1840/50-talsgarderob av 7 klänningar med ”tillbehör”.
Flera tyger väntar. Bland andra finns siden till en balklänning och ett enkelt tyg till en utvandrarklänning!
Istället för att lockas att handla vanliga kläder tillbringar jag mer tid i textil- eller secondhandaffärer där gardiner, dukar eller stuvar i mina ögon förvandlas till nya fantastiska klänningar med detaljer och mönster jag inte prövat tidigare.
Igår kom dock en ny främmande fågel in i min 1850-talsgarderob.
Något av det roligaste vi upptäckt under året är hur mycket lättare det är att få kontakt, när man klär sig annorlunda och sticker ut lite från normen. Men det räcker inte, man måste även trivas och se glad ut i sina kläder, ta steget ur komfortzonen och våga vara lite crazy. Det var på en av våra historiska promenader vi träffade Maj Wechselmann och sedan halkade in som statister i filmen om Moa Martinsson. Men där gick det ju inte an att se ut som ”Tant Brun”, så det blev till att sy en ny outfit för den välbeställda borgarklassens nyårsfirande 1899.
Norrköping 31 december 2017 (1899)
Nyårsafton i Norrköping
Igår på nyårsafton var det tredje gången i år som jag reste till Norrköping. Det var lite speciellt att få vara i Norrköping på årets sista dag och spela med i en filmsekvens om textilhistoria från 1899. Då hade Augustas familj sedan länge lämnat Norrköping, men på 1850-talet var det runt strömmen som både Augustas svåger, klädesfabrikör Gustaf Lejdenfrost, hennes släktingar familjen Schubert och andra vänner bedrev sin textila verksamhet.
Och visst är det roligt när folk på gatan kommer fram och säger: ”Va fina ni är!” Då blir jag jätteglad och ler ännu mer åt folk vi möter.
Så kanske bidrar vi till att sprida lite glädje i den mörka regniga januarinatten. Ett Gott Nytt År önskar jag er. Hoppas vi ses under någon av våra historiska resor, för resa kommer vi fortsätta med!
Den ”udda fågeln”, sekelskifteskjolen, capen och hatten som jag sydde för statistrollen.
Det var den där dagen i oktober, när regnet hängde i luften och vi bestämde oss för att trotsa vädergudarna och promenera i Thiergarten. Vi hade ju faktiskt paraplyer. Och det blir så vackra foton när de vackra lövträdsalléerna och dammarna sveps in i grått dis.
Vi kom inte så mycket längre den dagen än just Thiergarten, just för att den parken är så vacker. Och det är så rogivande att vandra runt bland alla träd och buskar som just håller på att anta höstfärger.
Sara i Thiergarten
I västra delen av parken hade vi irrat runt och hamnat lite utanför parken. Vi upptäckte att lite udda och inte helt pålitliga personer verkade göra upp affärer av ett eller annat slag. Inte ens på 1840-talet hade två kvinnor utsatt sig för att vandra i sådana skumma trakter. Men precis när vi kom tillbaka in på de mer underhållna parkvägarna, började det regna.
Precis som i C S Lewis bok Min morbror Trollkarlen, stod vi plötsligt där i regnet framför en gammal gatlykta, och en till, och ännu en. Ja hela parkvägen var kantad av gamla gatlyktor i alla möjliga storlekar och modeller. Vi hade hittat Berlins gatlyktsmuseum, Gaslaternen-Freilichtmuseum Berlin som jag skrev om i min blogg i augusti.
På rad i regndiset stod 1800-talets pampiga gaslyktor som lyst upp Dresden, Prag och andra europeiska städer. Men det var samtidigt en sorglig syn. De flesta lyktorna var trasiga eller nerklottrade. Glaset var borta, delar av lamporna borta. I några lyktor hade fåglar byggt bo. Dessa en gång så ståtliga lyktor som lyst upp Europas storstäder under 1800-talets glansepok verkade nu glömda och förfallet var sorgligt att se.
Jag skulle vilja göra en Disney-julfilm om dem. Lyktorna som hade hängande trasiga lamphållare eller var fyllda med gräsbon av någon fågel, eller med sönderslaget glas plötsligt genom ett magiskt trollslag får sin forna glans tillbaka och hur alla gasljusen tänds ett efter ett i den långa raden.
I filmen skulle vi fått resa med häst och vagn tillbaka till de vintermörka gatorna när lyktorna tändes. Hur glada alla människor blev när de kunde röra sig ute utan att vara oroliga för skumma typer, sådana där som vi mötte i västra Thiergarten. Ja hela Thiergarten skulle i filmen lysas upp, ackompanjerat av sån där typisk Disneystråkorkester.
Men nej, inget sånt händer, annat än i Disneys värld.
Vi fick leta upp en taxi i det nu ymniga regnet för att ta oss hem till vårt trista moderna hotell.
Men så häromdagen skrev Abendblatt att planer finns för att flytta lyktorna till tekniska museet. Min Disneyfilm blir nu en helt annan. Lyktorna blir visserligen reparerade men glansdagarna i parken är över, de ståtliga lyktorna kommer aldrig mer få sträcka sina armar mot himlen i Thiergarten.
Men kanske finns det ännu hopp, det brukar ju alltid finnas en god fe som ordnar till allting. Det vore väl en fin julsaga, där alla lyktorna får lysa upp julnatten I Thiergarten!
Idag på vintersolståndet går vi i alla fall mot ljusare tider.
Med en önskan om att ni alla får en jul med mycket ljus!
“Of the walks within the city, Brühl’ s Terrace is remarkable. On one side, a high staircase with several landings leads up to the terrace; on the other side, the terrace is divided into several smaller terraces, one under the other. Here is an extremely beautiful view and in one of the large and lush boulevards, you will find an elegant restaurant.” Read more…
Själv heter jag Agneta som andranamn efter min faster Agneta. Fast hon kallades bara ”Faster” eftersom hon var vår pappas enda syster. Nej, jag har inte hamnat på ett sidospår, det leder faktiskt till Augusta. Det är mycket tack vare Faster som vi håller på med vårt Augustaprojekt.
Den första namnsdagen Augusta firade som gift, var i Strängnäs. Men 1853 var Augustadagen den 9 september. Namnet infördes i almanackan 1831 som en hedersbetygelse åt kronprins Oscar (I):s och kronprinsessan Josefinas nyfödda dotter Eugénie, som också fick namnet Augusta. Prinsessan Eugenie som senare på 1800-talet kom att samarbeta med ”vår” Augustas make Adolf i bildandet av den första svenska djurskyddsföreningen. Men det var långt efter Augustas död. Men i hennes dagbok beskriver Augusta faktiskt sitt möte med Eugenie i juni 1851 när hon besöker Djurgården för att se Tardinis luftballongfärd:
Året 2017 var ett väldigt speciellt år för mig. Just för att det inte var 2017 hela tiden utan vi gjorde ständiga tidsresor mellan 1800-talet och nutid. Och av en händelse, avslutade jag året med att besöka Norrköping vid sekelskiftet 1899/1900.
Det var den där dagen i oktober, när regnet hängde i luften och vi bestämde oss för att trotsa vädergudarna och promenera i Thiergarten. Vi hade ju faktiskt paraplyer. Och det blir så vackra foton när de vackra lövträdsalléerna och dammarna sveps in i grått dis.
Jag skulle vilja göra en Disney-julfilm om dem. Lyktorna som hade hängande trasiga lamphållare eller var fyllda med gräsbon av någon fågel, eller med sönderslaget glas plötsligt genom ett magiskt trollslag får sin forna glans tillbaka och hur alla gasljusen tänds ett efter ett i den långa raden.