Kerstin Melin, författare på Augustas resa

Sista breven från mamma

Jag sitter och skriver av originalbreven mellan Augusta och hennes mamma. De sista breven. Augusta orkar bara skriva några rader, sedan fyller maken Adolf på med beskrivningar av Augustas sista dagar.

I början av juli 1855 är Augusta så sjuk av sin Tuberkulos att hon och maken Adolf beslutar sig för att åka till Varberg. Kanske hade de redan tidigare bestämt det, badsäsongens bokningar gjordes nog redan på vårkanten. Men det måste varit ett svårt beslut, att när hon var så sjuk, faktiskt lämna sin mamma och sin ettåriga lilla dotter på Loddby. Förmodligen med vetskapen om att hon aldrig skulle återse dem. I brevväxlingen med sin mamma berättar hon om den mödosamma resan, först med häst och vagn till Söderköping och sedan med ångbåt på Göta Kanal till Göteborg. Till en början var det otroligt hett, därefter började det regna. I Göteborg gick ingen ångbåt vidare till Varberg utan de fick hyra en vagn med sufflett. Och det fortsatte bara att regna hela resan. Augusta var så medtagen av resan, speciellt med den skumpande hästskjutsen de sista dagarna.

Augusta:

Warberg d: 6 juli 1855

Älskade Madi!

Af dessa få rader vet Madi att jag är vid lif, men jag är så svag och klen att jag omöjligen kan skrifva mer än några få ord. Adolf min välsignade öfverträffliga make har lofvat med några penndrag säga vår kära gamla Madi hur och när vi kommo hit. Adieu gamla välsignade gumma.

Din tillgifna dotter Augusta.

Mamma Anna (Madi):

Loddby d: 11 juli 1855

Mitt Innerligt Älskade Barn
I en ständig oro lefver jag här, då jag ej vet huru det är med dig min lilla stackars martyr. Gud gifve att du funne dig nogot bättre och att det fanns nogonting som kunde smaka dig och styrka dina flyende krafter.

Augusta:

Warberg d: 23 juli 1855

Älskade Madi!

Gud välsigne den doctor Strömqvist! Ty han har räddat mig.

Hälsa Anna och Gerda. Gud bevare barnet. Adieu älskade Madiadi!
Din lydiga dotter Augusta

Tyvärr blev det inte så. Doktor Strömqvist var nog en bra doktor. Han ordinerade stärkande bouillon, men Tuberkulosen kunde inte ens han råda bot för. I brevet beskriver Adolf vidare hur Augusta fått krampanfall och hur doktorn snabbt var på plats för att ordinera frottering av kroppen med kamferliniment.

”Men just under det vi hållo på att äta, mama, så stelnar hon plötsligt och förlorar i ett ögonblick allt medvetande. Knifven släpptes i golvet, gaffeln förblef hårdt quar i handen, hufvudet drogs bakut och en stel kramp höll under ett par minuter kroppen orörlig. Omedelbart derefter armar och ben skakade af våldsamma konvulsiva ryckningar.”

28 juli avled Augusta och vi vet ännu inte om det var av själva Tuberkulosen eller om kramperna orsakades av en tidigare felaktig behandling av sin doktor i Stockholm. De brev som beskriver dessa misstankar är försvunna, men de nämns i efterkommande brev.

Och sorgligt nog fick inte mamma Anna beskedet förrän flera dagar senare. Så när Augusta redan varit död i tre dagar skriver hon ovetandes till Adolf.

Loddby 31 juli 1855

Min älskade Adolf!

… Skulle hon komma sig, är det säkert nödvändigt att akta henne för kall luft, bäst att i sitt fönster inandas sjöluften. Det är visst nyttigt att hvarje afton tvätta henne med ljumt rött vin.Finns ingen möjlighet att åt henne få något verksamt motgift. Med fasa motser jag nästa post. Gud hjälp oss bära så mycken sorg. Lefver den älskade varelsen så gif henne från mig en puss och min välsignelse!

Augusta ligger begravd på Östra kyrkogården i Varberg. Där ligger även doktor Strömqvist!

Allt strålar samman i Norrköping

Ibland talar man om kantarellögon, att sedan man fått upp ögonen och sett en kantarell, plötsligt ser en hel mängd. Vi har stött på många kantareller senaste tiden!

Sara och jag har tidigare skrivit om Augustas svåger och välgörare, Gustaf Lejdenfrost. Han var textilfabrikör i Norrköping under ett par årtionden i mitten på 1800-talet. Det finns inte mycket skrivet om honom och hans verksamhet. I Statistik öfver Sverige, grundad på offentliga handlingar från 1842, finns Gustaf nämnd.

”Klädestillverkningen bedrefs 1842 vid 124 fabriker med 698 väfstolar och 4,009 arbetare, till ett värde av 4,482,948 R:dr. Norrköping fortfar att vara Rikets förnämsta stad för denna slags tillverkning: der har vid 83 fabriker med 463 väfstolar och 2,681 arbetare blifvit tillverkade 501,634 alnar kläde och 49,632 aln. andre sfega ylleväfnader, uppskattade till 3,392,036 Rrdr. Bolaget Söderberg och Arosenius, J. J. Schubert, Chr. Lenning, C J. Bergvall och G. Lejdenfrost äro de betydligaste.”

Sedan verkar Gustaf Lejdenfrost ha lämnat själva industrin och istället ägnat sig åt ullimport. I ovanstående lilla text återfinner vi ytterligare ett bekant namn. Johan Jacob Schubert var gift med Augustas kusin. Men detta var inga nyheter för oss.

I veckan som gick hade vi kontakt med en släkting i samband med vår mammas bortgång. Hon berättar då att hon också kommer från en textilfabrikörssläkt i Norrköping, inte alls släkt med Augusta, men plötsligt verkar alla ha kopplingar till Norrköpings textila historia.

Och förra fredagen tog Sara och jag en tur i våra ylleklänningar på Djurgården för att se Blockhusudden och Rosendal. Det blev en mindre Augustautflykt, sådana som vi nu kommer att ägna oss åt framöver. Dels är det väldigt roligt att tala med folk vi möter och dels är det bra att få tillbaka känslan av att vandra i långa kjolar, för att komma i rätt stämning när vi nu skriver på våra berättelser. I eftermiddagssolen stannade en liten dam framför oss och frågade: Finns det fler av er?

Efter lite klargörande om vilka vi var och vem hon var, visade det sig att hon, Maj Wechselmann, spelar in en film om Moa Martinssons liv och behöver statister till… …ja precis, scener i Norrköping där Moa Martinsson levde och arbetade i textilindustrin.

Norrköping har numera blivit vårt kantarellställe. Textilhistoria har blivit mycket intressantare när vi får ta del av historierna om människorna i textiltillverkningen under 1800-talet, både de som ägde och drev industrierna och de många människorna som arbetade där.

Och de yllekläninngarna vi syr och bär får också en annan mening än att bara vara tidstypiska.

Vi gjorde en utflykt till systrarna Pagels – ljus och mörker i 1800-talets mitt

Det skymde sakta över Torekällberget när Sara och jag vandrade uppför backen mot det lilla torget. Regnnmolnen tyngde hela himlen och sakta började duggregnet och fukten smyga sig in i kjolens veck. Vi var ikväll inbjudna till systrarna Pagels i deras vackra 1700-talsgård.

Uppför den lilla trappan gick vi med ett tag om kjolarna, så de inte skulle bli för blöta och så klev vi in i förstugan, där inget ljus var tänt. Men i köket och kammaren brann ljus och värmen från eldstaden i köket kändes riktigt välkomnande. Så trivsamt att få komma på besök så här på kvällen där en av systrarna just skulle tillaga grönsakssoppa med klimp. Nu skars grönsaker i bitar och kokades till buljong i skenet av två stearinljus på köksbordet. Vi var ju på besök i mitten av 1800-talet och man slösar inte med de fina stearinljusen, speciellt inte när man har elden som lyser upp köket.

Så gick vi in i salen där vi välkomnades av de andra systrarna. På kalasbordet vid fönstret brann två ljus och lyste upp kaffebordet med kringlor och pappersblommor som systrarna själva tillverkat för sitt namnsdagskalas.

På soffan satt en av systrarna i sin fina rutiga yllekrinolin och sömmade på en svart sammetsjacka i skenet från fotogenlampan. Vi hälsade glatt och slog oss ner i salongsmöbeln. Så fint att få sitta här runt den nya fotogenlampan och tala om nutiden, alltså mitten av 1800-talet medan en av systrarna fick sitt hår behandlat med välgörande oljor inför kvällen, . Vi talade om litteratur och hur det är att vara kvinna i mitten av seklet. Så trivsamt det var att få sitta där i kretsen av systrarna.

Vi fick underhållning också, två mamseller spelade skuggteater för oss och spelade upp de hemskaste historier om ond bråd död. Om det inte hade varit så gemytligt runt fotogenlampan hade vi blivit riktigt skrämda inför hemresan i mörkret.

Så ropades från köket att soppan var klar och vi satte oss runt köksbordet. Vi serverades soppa med klimp och canapeer med oliver och ansjovis och till det, lite svagdricka. Ett utsökt kvällsmål. Runt bordet i skenet av stearinljuset diskuterade vi den nya järnvägen, om hur fort man åker och att järnvägen förmodligen inte skulle finnas kvar särskilt länge. Sara och jag kunde berätta om vår tågresa i Preussen. Där satt vi nu och njöt av det trevliga sällskapet och den goda soppan tills det började bli dags att bege sig hemåt. Vi var riktigt varma inombords av den trevliga kvällen hos systrarna Pagels. I spöregnet hördes inte frasandet av våra kjolar där vi vandrade hemåt i mörkret.

Vad fanns i min resväska? – 1850-talskläder för allt från vandring till operabesök

Min moderna rullväska rymde kläder för två veckor på resa innebärande vandring i bergen, operabesök, restaurangbesök, turistande i städer och parker samt långa tågresor. För det hade vi beräknat att vi behövde fyra klänningar, en kjol, en kofta, tre underkjolar, två par pantalonger, ett snörliv, tre blusar och så några undertröjor. Ja, en extra bonett också! Och löskragar, sjalar och handskar.

Alla kläder låg hårt rullade för att de inte skulle bli för skrynkliga under resan. Vi har ingen aning om hur Augusta gjorde, men hon hade säkert en större koffert än de rullväskor vi använde. Bärhjälp fanns att få på den tiden, inte nu. Idag får alla klara sig själva. Säkert fanns det 1847 personal på hotellen som tvättade och strök kläder och stärkte underkjolar. Det var ett av våra stora problem, när stärkningen gick ur underkjolarna, blev de längre och lättare att snava på. På våra hotell fanns möjligen service att putsa skor. Att ha bett dem stärka underkjolar på vår knapphändiga tyska hade blivit väldigt lustigt.

Klädd för vandring

Jag är förvånad över att kläderna höll sig så fräscha. Vi vandrade trots allt på leriga stigar i nationalparken i Saxiska Schweiz och regnskurarna kom och gick. En av mina underkjolar blev ganska smutsig i spetskanten och jag var glad att jag hade totalt tre stycken med mig. Man måste ha minst två underkjolar för att de inte ska sno ihop sig med kjolen när man går. Varje morgon valde vi klänningar efter dagens väder och mestadels var det risk för regn. Då var min mörka tunna ylleklänning bäst, den som jag tidigare kallat för Filifjonkans klänning. Mörkt tyg skulle inte se lika smutsigt ut och skulle inte suga upp lika mycket vatten från marken som en bomullskjol. Ullklänningen var även lätt att samla ihop i handen och hålla upp för att undvika stora vattenpussar. Trappor är också ett gissel, när man går nedför, då släpar fållen längs trappstegen. Så ibland såg vi nog för tokiga ut när vi samlade upp kjolar och spetskantade underkjolar i ett fång och då syntes ju pantalongerna, ve och fasa! (Jag ska erkänna att mina pantalonger är pyjamasbyxor från HM). Pantalongerna är viktiga för att man inte ska bli rispad på benen av de stärkta underkjolarna. De är som papper och frasar när man rör sig.

Balklänning i siden

I Dresden klädde vi upp oss till tänderna. Snörlivet (som jag faktiskt inte hade på mig alla dagar) togs på och snördes åt. Tre underkjolar, pantalonger, silkesstrumpor och så till sist ovanpå allt, gled sidenklänningen på. Så fantastiskt lätt den är och blir inte alls skrynklig även om den varit nerpackad. Siden är underbart! Jag förstår att det var populärt på 1800-talet. Vi använde våra sidenklänningar i Prag också, till middagen på vårt fina hotell At the golden scissors till personalens glada tillrop. De skålade med oss i Prosecco. Sent ska jag glömma den födelsedagsmiddagen!

Bomullsklänning i kattun

Kattun, tryckt bomullstyg var dyrt och därmed högsta mode i mitten av 1800-talet. Min gröna kattunklänning med smock, är nog min favorit. Den är så bekväm och mjuk. Men den tål inte regn! I SansSouci läskade den upp en hel del vatten ur parkens gångar och jag hade en decimeterhög mörk blöt rand i kjolkanten. Det medförde att skorna också blev blöta och leriga. Tur att det fanns hårtork på hotellet.

Tudelad resdräkt i ylle

Den här kjolen har mycket tyg i sig! Det är den tyngsta kjolen av dem alla. Den behöver hängas upp i hakar i livet för att inte bli för tung och hasa i backen. Men lystern på tyget i kypert är vacker. Sen är jag lite nöjd med den lilla taggiga överdelen på ärmen på livet. Ja, livet kunde jag även använda separat som en liten jacka.

Rutig bomullskjol

Den var med som reserv. Sydd av en bordduk inköpt på Myrorna. Sara och jag botaniserar alltid bland dukarna i secondhandaffärer eftersom de ofta har rätt storlek för en kjol. Inte förrän dagen för hemresan använde jag den för att inte ha tagit med den i onödan. Den var förvånansvärt bra för att vara bomull. Den kraftiga bomullsväven blev inte skrynklig och höll stadgan bra trots att underkjolarna börjat vekna.

Snörkängor

I somras beställde jag ett par snörkängor från USA, en exakt kopia ett par skor från mitten av 1800-talet. De sitter perfekt på mina fötter och jag har utan problem vandrat hela dagarna i dem, utom när det var för regnigt. Jag ville inte förstöra dem utan hade även med mig Goretexskor som reserv. Det enda man måste tänka på är att snöra kängorna innan man tar på sig snörliv och underkjolar! Det är svårt att komma åt dem annars!

Sjalar

En anständig dam 1847 hade sjal. Så vi hade sjalar på oss, nästan jämt. Min favorit blev den cashmeresjal jag köpt på Sidengården på Gotland. Den är vacker med sitt Paysleymönster och den är varm, ibland för varm. Jag hade fyra sjalar med mig, och köpte faktiskt två till på resan, en i Berlin på adressen där Augustas hotell låg 1847, Hotel de Rome. Huset är idag gammalt, från slutet av 1800-talet och bottenvåningen är idag en turistshop! Så de nyinköpta sjalarna är inte äkta, men det är så roligt att se att Paisleymönstret används i alla tänkbara textilier idag.

Löskragar, handskar och hattar

Lösa kragar fäster man med en brosch på klänningen. Praktiskt och snyggt. Enda problemet är att de blir lite skrynkliga när man ska ha sjalen ovanpå. Mina kragar är antika, en av dem har jag sytt av en broderad rund duk med infälld spets.

Jag hade virkade spetshandskar, svarta spetshand skar, handledsvärmare i ull och ett par broderade i bomull. Ganska skönt när det var lite blåsigt och kyligt.

Jag hade med mig två bonetter eller bahytter. Favoriten blev den nysydda i svart siden. Det är ganska skönt med en sådan mössa när det blåser! Och när det blir varmt hänger man den på ryggen.

Bekvämt och fint

När vi kom till Köpenhamn, hade vi en timma över och bestämde oss för att betrakta folks kläder år 2017. En sammantagen beskrivning från oss skulle nog kunna vara: ”bekväma sportinspirerade kläder som inte sitter särskilt bra”.

Mina kläder, inspirerade av 1847 års mode, är också bekväma, skorna och hatten också. Så det var ingen uppoffring att klä sig som vi gjorde på resan. Tvärtom, man känner sig väldigt fin, speciellt när folk vi mötte kom fram och gav oss komplimanger för att vi var så fina.

Nu reser vi till Tyskland!

Imorgon, 28 september 2017, avreser vi från Stockholm Central med tåg söderut. Vi kommer besöka Lübeck, Berlin, Dresden, Bad Schandau, Prag och Hamburg innan vi vänder åter mot Sverige den 12 oktoboer. Vi kommer vara på resande fot i två veckor.

Under resan kommer vi dela våra upplevelser på Facebook och Instagram. Där kan man se både bilder och korta texter från vår resa. Följ vår resa där!

Facebook: https://www.facebook.com/augustasresa/

Längst ner, här på websidan, kan du också se bilderna vi lägger upp på Facebook och Instagram.