Senaste dagarna har en härlig vårsol lyst över Stockholmstrakten. Man blir nästan bländad! Men numera kan jag ta fram mitt viktorianska parasoll när solen blir för stark.
Ett parasoll ingick i en dams utstyrsel på 1840-talet. Och det betyder att vi som ska resa i Augustas fotspår också måste ha sådana. Jag sneglade på antik-sajter och även bröllops-sajter. Antingen för dyrt eller för otidsenligt.
Så jag bestämde mig för ett IKEA-hack igen. Ett gammalt trasigt IKEA-paraply i glada färger blev grunden. Det kan ju inte va så svårt att klä om det med lite spets.
En spetsstuv á 45 SEK inhandlades, blått fodertyg hade jag i hyllorna.
Nu blev jag lite orolig, skulle metallspröten sprätta iväg som en jättespindel, när jag klippte bort det gamla tyget?
Det gick bra och jag använde de gamla tårtbitarna som mönster för att klippa ut mitt nya fodertyg och spets. Sedan var det bara att sy ihop alla bitarna och trä på ”jättespindeln”.
Det såg lite naket ut i kanten så det blev ytterligare en tur till tygaffären för att inhandla svart silkig frans. Och nu var det ju så att mitt gamla paraply inte var helt OK, det stannar inte i hopfällt skick. Detta löstes med att ett svart sidenband syddes fast för att göra en liten rosett när paraplyet är hopfällt.
I färdigt skick tycker jag själv att det ser ut som taget ur Tant Brun, Tant Grön och Tant Gredelin!
Jag fortsätter att fundera över vad Augusta hade med sig när hon reste. Säkert en stor koffert med klänningar, underkjolar och särkar. Och förmodligen hade hon en hattask.
Jag googlar på nätet efter hattaskens historia. Det verkar som om hattasken har fått en svensk renässans, Åhléns, Granit och andra affärer säljer hattaskar. Men jag är ute efter 1800-talsdesign.
Det är magert med information om hattaskens historia på svenska sidor men på engelska finns en del. Och bilder! När jag väl hittat de rätta engelska begreppen öppnar sig en värld av vackra gamla askar. Askar i papp klädda med tapeter ”bandboxes” från 1800-talet är helt gudomliga.
Men det är likadant som med koffertarna, hattaskarna behövde i mitten av seklet anpassas för det ”moderna” resandet med tåg och ångbåt. De får en stryktåligare design och i skinn, inte lika vackra. Men jag stannar gärna vid de färgglada pappaskarna en stund.
I min ateljé i Spånga har jag en uppsjö av vackra pappersark som jag köpt när jag ramlat över dem i pappersbutiker både i Sverige och USA. Pappren är tänkta att ha till bokbinderi, att klä skissböcker, dagböcker och gästböcker. Men jag tycker alltid att de är för fina för att sätta saxen i dem. Bland annat har jag vackra japanska handtryckta rispapper. Nu är det dags, de ska få bli min ”bandbox”, hattask, wallpaper box eller det vackra franska uttrycket: boîte à chapeaux. Jag måste ju ha något att lägga Augustas bonnett i.
Stommen hittade jag i IKEA:s fyndhörna, Käresta, set om 3 rosa presentaskar. Den största är perfekt som hattask. Jag målade den med vit grundfärg för att den illrosa färgen inte skulle lysa igenom rispappret. Botten målades i svart för att den skulle bli lite tåligare. Sen var det bara att skära till mina vackra papper och limma med bokbinderilim. Kanten på locket måste skyddas, så jag skar till en remsa ”klot” (ett ord som bara boknördar vet vad det är;) en tunn väv på papper som man använder till bokryggar.
Så återstod bara en rem så att man kan bära asken. Ett gammalt älsklingsskärp som inte längre passar min midja slaktades och nitades fast.
Nu är ytterligare en pusselbit klar inför Augustas resa. Nästa gång berättar jag om hur man gör ett vackert spetsparasoll av ett gammalt trasigt IKEA-paraply!
Hade Augusta en handväska? Och vad hade hon i den, undrar jag. Kanske lite mynt att åka droska för och säkert en näsduk att vinka med.
”Påföljande dagen klockan 6 lade Freja åter från land och på däck stodo August och jag och hviftade med våra näsdukar farväl åt herrar Cassel, Jern, Lallerstedt samt Lieutnant Anström, hvilka alla varit så artiga och följt oss ned. (ur Augustas dagbok 1850)”
I början av 1800-talet hade kvinnor Retikyler, små påsar med band som kunde dras åt. Man kunde fästa dem i linningen på kjolen eller ha dem i fickor insydda i kjolen. Ett annat vackert ord är portmonnä (porte monnais). Med lite skolfranskakunskaper kan man förstå att man bar sina mynt i den.
När det modernare sättet att resa med järnväg kom i mitten av 1800-talet behövde resenärerna kunna bära på sin packning. Stora koffertar var inget att ta med sig i tågkupeerna. Ett nytt behov av praktiska ”reseeffekter” hade skapats. Jag tycker begreppet ”effekter” är precis vad det handlar om. Och man skulle kunna bära dem i handen. Och då är vi framme vid handväskans födelse, väskan man bär i handen.
Jag bläddrar i min tjocka inbundna samling av La Môde illustrée, från 1879. En bibel för alla 1870-talsdamer som ville hålla sig ajour med allt från att göra senaste hårflätningen, broderimönster, huvudbonader och till hur man gör vackra tofsar på sin broderade fotpall. 1870-talets YouTube!
Men inte hittar jag särskilt många bilder på handväskor. Jag letar vidare på nätet och hittar många små pärlbroderade viktorianska väskor. Men inte särskilt utstuderat mode, verkar som om väskor inte var något som ändrade stil särskilt ofta. Men jag började i alla fall brodera med indianpärlor på en bit sammet.
Som konvalescent denna vecka passade det bra att hålla mig lugn och ägna mig åt broderi. Det blev en liten väska för att kunna ta med mig de små viktiga ting när vi ska ut och resa i Augustas fotspår. Väskan ska rymma en näsduk, glasögon och mobiltelefon. Resten; kamera, objektiv, dator, laddare, skissbok, pennor… Jag får nog sy en kappsäck också. En sån där i orientaliskt tyg, som de sydde av mattor på 1800-talet.
Förresten ska jag nog göra ett snyggt mobilskal också.
Jag tror att Augusta höll sig inne denna dag. Hon nämner inte något i dagboken, annat än att hon under årets tre första veckor låg till sängs med blodstörtning (Tuberkulos). Så hon hade förmodligen precis kommit på benen när snöstormen drog förbi deras gård utanför Norrköping. Som det verkar var Norrköpingstrakten bland de hårdast drabbade. 35 personer verkar ha frusit ihjäl bara där. Det finns många historier om folk som hittats ihjälfrusna upp till en vecka efter stormen. Ovädret kom väldigt plötsligt och folk som var ute på vägarna hade dåliga kläder. Snöröjningen var nog ingenting i jämförelse med idag.
Daniel Leonard Kinmansson, kyrkoherde i Stora Åby, Linköping skrev om Yrväderstisdagen:
År 1850, den 29. jan. tidigt på morgonen, började ett starkt töväder med regn, men omkring kl. 10 sänkte sig temperaturen betydligt. Regnet övergick till starkaste snöfall. kl. 11 på dagen, då kölden yttermera ökat sig, uppväxte därjämte en den rysligaste storm, vilken, under fortfarande nederbörd, åstadkom ett yrväder, hårdare än någon, inom dessa trakter, sett eller ens hört omtalas. Stormen som kom ifrån nordväst, var så häftig och snöyran så förfärlig, nästan kvävande, att, efter kl. 1, man icke kunde färdas, åkdon kullkastades och till och med i medväder såg man icke några alnar framför sig. Likväl omkom ingen inom Lysings härad, fastän många förkylde ansikte och lemmar, men på andra orter inom länet och än mer i nordligare landskap, blev hundratals människor beklagansvärda offer för detta oväder. Det slutade omkring kl. 11 på natten, efterträddes utav stark, ihållande köld; och dagen kallas allmänt: ”Onde Tisdagen”.
Ur Norrköpings tidningar 2 februari 1850:
Lörd. 2 febr. Sist förlidne tisdag, den 29 jan, var en fasans dag, som i mer än ett hjärta har inträdt smärtans och saknadens tagg…..Även tvenne andra drängar härifrån staden undergingo samma sorgliga öde, af vilka den ene, möjligen äfven den andre, efterlämna hustru och barn. Tvenne personer från Kuddby, Anders Andersson i Tångestad och Skomakaren Sven Söderlund, hwilka begofwo sig härifrån kl. 2 em till hemmet, frös den senare ihjäl. Med hwar dag inlöpa dessutom berättelser om dylika olyckshändelser, timade samma olycksaliga tisdag. På en sjö i norra delen af länet hafwa 5 Wingåkersbönder ihjelfrusit. På Bråviken äro 7 lik funna tillhörande personer från Jonsbergs socken, och på wägarne häromkring sägas flera, antalet uppgifves till 10 eller 12 blifwit anträffade döda under drifworna.
Men våren kom tidigt 1850, 8 februari hördes lärkan. Och i februari var Augusta så bra så att hon kunde åka till Stockholm tillsammans med sin mamma.
Foto: Approaching snowstorm, Trondheim By michael clarke stuff (01 Approaching snowstorm, Trondheim) [CC BY-SA 2.0 (http://creativecommons.org/licenses/by-sa/2.0)], via Wikimedia Commons
När jag började leta efter information om Augustas ångbåtsresa från Stockholm till Travemünde trodde jag att hennes berättelse var unik. Och visst är den det, inte många 19-åriga flickor gjorde en sådan resa 1847 och dessutom skrev om den.
Men så upptäcker jag ytterligare en reseberättelse. I november 2016 utkom ”En reseskildring från Europa 1842” i nytryck. Så lustigt att denna dyker upp just nu. Karl Kullberg var författare och jurist. Han skriver om nästan exakt samma resväg som Augustas. Först med systerfartyget Gauthiod till Travemünde och sedan vidare ner genom Preussen, Sachsiska Schweiz och till Prag. Han beskriver hur han kom till Hamburg, där stan brunnit dagarna innan han anlände.
Men inte nog med det. Nu hittade jag ytterligare en resenär 1842. Fritz von Dardel både skriver och tecknar under sin resa. Den gode Fritz hade fått ett års permission från Svea Livgarde för en badresa till A
ix-les-Baines. Och han reste med Svithiod ett par dagar efter Kullberg. Även han nämner branden i Hamburg.
Svithiod byggd 1837 och Gauthiod byggd 1841, var riggade hjulångare, ångskonerter. De ägdes av rederiet Schön & Co som tillhörde den s k Skeppsbroadeln.
Stockholm – Kalmar – Ystad – Travemunde – Lübeck var Sveriges första passagerarlinje till kontinenten. Resan tog 45 timmar och blev därför ett oslagbart alternativ till landsvägstrafik med diligens. Befälhavare på Svithiod och senare Gauthiod var Per Gunnar Nylén som var en mycket uppskattad kapten under många år. Han blev hyllad med ett hedersmedborgarskap i Lübeck 1862.
Augusta nämner inget om befälhavare eller medresenärer, varken på nedresan med Svithiod eller hemresan med Gauthiod, men förmodligen var det ”Gubben Nylen” som var skeppare.
Ur Augustas dagbok 1847:
”Sedan jag, med min näsduk, vinkat ett sista afsked åt mina, på stranden qvarstående vänner, egnades hela min uppmärksamhet åt vår sköna hufvudstad, som sedd från saltsjösidan erbjuder ögat en verkligt storartad tafla och öfvertygad om att ingenstädes i utlandet få se någon vue som dermed kunde jemföras, lemnade jag ogerna den svenska jorden. Det var min första utflygt från fäderneslandet, och den känsla jag erfor då Birger Jarls gamla residens allt mer och mer försvann för mina blickar, var ingenting mindre än behaglig.”
Men det blir bättre, Augusta! Snart kommer du till Kalmar. Och i höst, då reser Sara och jag i dina fotspår genom Europa!
Uppdatering 2018-01-23:
Nedanstående kunde boende i Kalmar läsa i Barometern 1842: