Kerstin Melin, författare på Augustas resa

Snörliv – de första dagarna i mitt nya ”liv”

Hur ser ett snörliv från 1840 ut?

Jag vet, det verkar lite omständigt att sy ett eget snörliv. Jag menar, Augusta sydde knappast något själv, det var fru Brandt eller ”Brandtan” som kom hem till Loddby och sydde. Jag hittar inte ens en notering om att hon broderade, vilket jag tror att man säkert gjorde som ung kvinna. Kanske var det bara brudutstyrseln med märkning av X antal handdukar och servetter.

Men vi lever i en tid där man inte har råd att ha en fru Brandt och dessutom tycker jag det är väldigt kul att sy. Men var hittar man mönster till ett snörliv. En av vår tids fördelar är Internet. Efter lite googlande upptäckte jag att det fanns massor av information på nätet. I USA verkar intresset för Civil War vara enormt, även om den tidsperioden ligger lite senare än Augustas tid. Men även i Sverige finns ett stort intresse för kläder från 1800-talet.

Så småningom lärde jag mig att man ska söka på Viktorianska kläder om man letar efter Augustas tid. Jag började samla på modeller av både klänningar och korsetter på Pinterest. Till slut blev jag riktigt duktig på att skilja årtionden på 1800-talet åt.

Jag hittade ett bra mönster i storlek 34 (länge sedan det var min storlek) och så tog jag fram mina gamla tillskärarakademikunskaper. Efter lite uträkningar och anpassningar blev det en första mönsterversion som provsyddes i lakansväv. Sedan gjorde jag om alltihop i ett tätvävt tyg som inte kan töja sig. En korsett ska ju sitta som gjuten.

Jag kan tala om att det blir många sömmar innan man är klar! 13 meter bomullsband och 26 ”valben” fast i plast, sitter nu i kanaler mellan yttertyget och fodret. En planschett fram som består av plåt med knappar och hyskor, öljetter bak där snörningen sitter.

Jag läste sedan en intressant nyskriven beskrivning om hur man ska ta på sig en korsett (och även ta av sig) utan att svimma. Det lät hemskt!

Äntligen efter 3 dagar var min korsett så klar, så att jag kunde provsnöra den. Nu kommer jag inte kunna andas, trodde jag.

Så var det inte alls, jag kunde andas riktigt djupt, på ett helt nytt sätt! Min stela kota i bröstryggen som jag alltid haft problem med fick nu stöd. Och jag kunde andas mycket djupare!

*10 mönsterdelar, 26 bomullsband och lika många ben i plast*

Här hittade jag de mönster jag använde för min korsett:

Handledning från en bra amerikansk webbshop: Historical Sewing with Jennifer Rosbrugh.
Mönster från Ralph Pink mönster på en korsett i storlek 34.

Ordinerad stumhet och liflöshet

Under vår första tid med research för Augustaprojektet njöt vi av beskrivningarna i Augustas dagbok. Hon åkte till Stockholm för att roa sig med sina vänner, gick på operan, gjorde utflykter och levde ett ganska bekymmerslöst liv.

Sara och jag letade siden och spetsar till krinoliner och läste beskrivningar av Stockholms nöjesliv 1850. Vårt arbete kändes så glatt och positivt. Fokus hade ju hittills varit på Augustas Europaresa.

I lördags fastnade allt det lättsamma, flärdfulla och glada i halsen. Innan jag skulle somna började jag läsa Augustas brev till hennes stora kärlek, Adolf Nordwall. Sen kunde jag inte somna alls.

Dagen efter fortsatte Sara och jag läsa brevväxlingen mellan Augusta och Adolf under de långa ensamma månader hon satt framför sitt fönster på Hantverkargatan. Hon var ordinerad fullständig vila och ta sin medicin. Det var därför hon bodde inneboende i Stockholm, för att vara nära sin läkare.

“Min förträfflige professor har förbjudit allt som i någon mån kan lifva och uppmuntra mina domnade sinnen. Will jag bli fullt återställd till hälsan så måste jag ålägga mig att spela en dylik role af stumhet och liflöshet i hela sex månader.”

Breven växlar mellan hopp om framtiden de dagar hon är bättre, och förtvivlan när Tuberkulosen gör henne svag. Augusta är nu 25 år och har bara ett par år kvar att leva.

Skriva brev, och för hand!

Augustas brev har en central roll i vårt projekt. Det var ju så de kommunicerade på 1840-talet. Vacker handstil och sirliga formuleringar genomsyrar breven till hennes älskade Adolf. Har vi tappat bort kunskapen eller kan vi faktiskt formulera oss på samma sätt och med en vacker handstil.

Vi bestämde oss för att börja skriva brev till varandra för hand. Plötsligt inser jag att det går väldigt långsamt att skriva för hand jämfört med att skriva på ett tangentbord.

När jag lärde mig skriva i skolan på 60-talet hade man precis kommit på nya tankar. Skrivstil var inte längre något vi skulle lära oss. Istället lärde vi oss texta. Och så kom så småningom ett ny reform där vi skulle lära oss binda ihop våra textade bokstäver. Resultatet blev en katastrof. Det gick varken fort eller blev snyggt. Min handstil blev aldrig något som kunde visas upp såsom de gamla brev vi idag läser från Augusta. Då var en vacker handstil något att vara stolt över. Jag blev salig den dagen jag fick ett tangentbord att skriva på. Men fortfarande finns en längtan efter att skriva vackert. Jag gick en kurs i kalligrafi på 80-talet och njöt av att teckna uncialer, långsamt och svepande flödade bläcket genom stålstiftet. Men det är inget man skriver snabbt och det är inte en stil som är lätt att läsa.

Men nu sitter jag här och har ont i handen efter att krampaktigt hållit i reservoirpennan. Två sidor med kråkfötter blev det första brevet till syster Sara. (Jag skickade dem som bilder till henne)

Jag måste träna på handstilen!

Kläder – inifrån och ut

Hur var det att leva snörd och med en jättekjol runt fötterna?

Det var en av mina funderingar om livet på 1840-talet. Jag bestämde mig för att ta reda på det. Visst kan man läsa om det, men varför inte prova själv?

Jag bestämde mig för att själv sy en krinolin. Sökte information och läste bloggar. Krinolinen var ju bara en liten del av utstyrseln. För att sy själva klänningen måste jag börja med allt som ska få plats innanför, och det är inte lite det!

Underklänning, byxor, snörliv, krinolin, underkjol… och så ovanpå det en klänning.

Mitt textila delprojekt såg nu ut att bli ganska omfattande.

Nästa fråga var hur autentiska dessa kläder skulle bli. Jag läste vidare och funderade på vad jag ville uppnå. Denna blogg: Som när det begav sig beskriver problematiken på ett bra sätt.

”Textilprojektet” får ju inte ta hur mycket tid som helst, men samtidigt känns det viktigt att det ser autentiskt ut. Men viktigast av allt; det ska kännas på rätt sätt och då faller det sig naturligt att det ska vara naturmaterial. Ett undantag bara; inga valben i korsetten!

Nu har min plan tagit form. Jag börjar närmast kroppen, med underklänningen. Nej, förresten, jag börjar med att rita ett nytt grundmönster såsom jag lärde mig på Tillskärarakademin 1978.

– Jag har en idé, sa Sara

I juli 2016 kom Sara hem till Sverige. Sara är min syster.

– Jag har en idé, sa Sara. Vi ska resa i Augustas fotspår.

Där och då började idén om en resa att växa. Augusta var vår farmors mormor, född 1827. Sorgligt nog dog hon redan 1855 i tuberkulos och efterlämnade en ettårig dotter, vår farmors mor.

Men under sin korta levnad hann hon göra en fantastisk resa för en ung kvinna på 1800-talet. Augusta Söderholm och hennes mamma Anna reste till Tyskland för att åka med den första ”järnbanan” 1847.

Den resan ska vi göra om i nutid. Vår resa börjar dock med att lära känna Augusta och lära oss förstå hur livet såg ut för en ung kvinna i mitten av 1800-talet. Till hjälp har vi hennes dagböcker och brev.

Följ med oss på vår resa!