Just nu pågår ”Balernas tid”, en liten utställning om baler och balklänningar på Hallwylska muséet. Augusta skriver i sin dagbok om balsäsongen 1851 då hon tillbringade tre veckor i mars i Stockholm med baler, konserter, visiter  och nöjen. Hon hade som 17-åring blivit introducerad i både Amaranterorden och Innocenceorden som anordnade stora baler i januari och februari, men detta året reste hon inte till Stockholm förrän i mars. Och vilka klänningar kan hon haft med i bagaget?

I dagboken skildrar hon sina upplevelser och minnen av tidigare baler.

1851 – Söndagen d: 16 Mars

I fredags var danssoiré på Börsen dit jag följde med Theodors. Där var temligen animerat, och för att tala med Ribbingens så var det ”la crême de la societet” som från gradinerna nedblickade på den dansande ungdomen, vilken bildade en brokig skara af blåa, vita, röda och gula baltoiletter, med dit hörande blomgirlanger, under vilka man ofta såg ett vackert ansikte. Herrar af la beau monde, med och utan uniformer, vimlade om varandra i den rikt eclairerade, vackra salen där glädjen tycktes vara den härskande guddomligheten. Det var således, som det heter på Stockholmsspråket, ”en vacker bal”, men Gud vet om jag ej erfor en känsla av saknad då jag i minnet flyttade mig en 6 år tillbaka och såg mig med helt andra känslor av glädje flyga börssalen omkring efter någon livlig Straussvals.

Då glömde jag för stundens lycka allt omkring mig, nu däremot kände jag ganska väl både att jag var för varm och för trött; Då var jag nära förtvivlan när den sista valsens toner förklingat, nu var jag rätt belåten då jag åter satt i täckslädan som förde mig hem. Det poétiska rosenskimmer, i vilket dansens Gudinna fordom syntes var försvunnet. Den intressanta dager vari jag den tiden såg herrar curtisörer och dansörer var ohjälpligen borta och alltsammans omgivet av en prosaisk verklighet som med få undantag, visade mig de komplimenterande herrarna som en huvudlös och tanklös hop, vilken likt papgojor upprepade dessa granna, platta, intetsägande utanläxor, som låter rätt bra i sjuttonåriga öron, men vilka sedan låta dumma och betydelselösa. Jag dansade alla dansar, var uppbjuden till ännu flera, pratade en mängd meningslöst nonsens, åhörde ännu mera och blev slutligen trött både vid det ena och det andra.

Onsdagen d: 26 Mars

Balen hos Statsrådet Wallenstens var lysande i avseende på de förnäma gästerna och de talrika förfriskningarna, men huruvida den var rätt animerad lämnar jag oavgjort. Excellensfruar och friherrinnor satt stela och förnäma uppspetade i salongssofforna och visste knappast om de skulle nedlåta sig att tala vid de ofrälse. Fruar av civilstaten, som fingo nåden andas samma luft med de förnäma damerna, vilka vad toilette och hållning beträffade, mycket bra skulle passat till väggprydnader på någon bal i pjäsen Oncel Adams Kråkvinkel, men visst inte såg ut som representanter för Sveriges förnämsta adel. Fröknar och mamseller var varandra så lika att jag för min del ej kunde se vilka som hade lyckan kalla en Excellens far, eller vilka som hade att tacka en ofrälse Professor eller Protocolls Sectr för livet. Deras toiletter hade, med få undantag, redan sett sina bästa dagar och voro temligen chiffonerade.

Några av de unga herrarna hade för aftonen funnit för gott att ikläda sig en min av överlägsenhet som illa harmonierade med deras föga genialiska fysionomier och anta nonchalanta attityder mot dörrposterna med vilka det tvivelsutan var meningen att göra effect, men som ej inbringde dem annan vinst än att de frappant liknade riddare av den ömkliga och löjliga figuren. De som ville vara mindre distinguerade uppträdde som dansörer och fullgjorde sitt kall för aftonen, somliga på ett dåligt andra på ett mera tillfredställande sätt.

Lieutnant Wahlfelt var, Gud vare lov, stött på mig hela aftonen och jag blev förskonad från att höra hans stupida resonnemang.

Äntligen kom soupéen som bestod af en mängd okända och obegripliga rätter, så tacksägelser för och komplimanger för den roliga aftonen och slutligen höll Hildur och jag i våra sängar, gemensam revy över de medspelande i denna lilla scen ur salongslivet.

———

Fredagen den 28 Mars lämnade vi Stockholm bakom oss, och Lördags afton var jag åter här i mitt hem och klappade om Björn som växt alldeles orimligt på dessa tre veckor, och nu säger jag med Ebba Brahe ”Jag är förnöjd med lotten min och tackar Gud för nåden sin”.

Sara och Kerstin i Dresden 2017

Huvudbilden kommer från Hallwylska muséets utställning. Klänningen är återskapad av Susanne Brouwer efter Vilhelmina von Hallwyls klänning 1865.