Jag har idag haft ett för ömkligt bref ifrån gumman Lotta. Hon är alldeles tröstlös och utarmad fattig. Hon riktigt tigger som eljest ej är hennes vana. Från Mina Bärg hade jag idag tiggarbref. Hon begärde ej mindre än klänning åt sig och döttrar. Jag skickade vad du samlat i asken mer kunde jag ej åstakomma.”
Hade Mina (Vilhelmina) Berg hört talas om att hennes moster Anna var generös? Åtminstone visste hon att de hade det gott ställt.
Julen 1852 satte hon sig i alla fall ner och skrev ett brev till sin moster Anna, Augustas mamma, och bad henne skänka henne och hennes döttrar varsin klänning. Det var ju i alla fall jul och rikt folk brukade ge julgåvor till de fattiga.
Minas syster Thilda (Mathilda) hade ju fått pengar skickade från Augusta året innan, så nog kunde de väl avvara några klänningar, åtminstone till de vuxna döttrarna. Mina Berg hade förutom fem söner, sju döttrar. Den äldsta var 21 och den yngsta 4 år.
Anna berättade om Minas ”tiggarbrev” i sitt julbrev till Augusta på juldagen 1852. Kanske hade släktingarna svårt att förstå att Gustaf Lejdenfrost, Augustas svåger, var framgångsrik fabrikör just för att han var noga med sina utgifter. En del skulle säkert kalla honom snål. (Vilket skulle visa sig vara helt fel vid arvskiftet efter hans död). Augusta fick ett månatligt underhåll som hon noga redovisade i sin kassabok, så något slöseri var det inte tal om.
Mamma Anna rotade i Augustas kista med urvuxna kläder. Det fanns inte mycket där. Oftast sydde de om gamla klänningar till nya. Då kom sömmerskan fru Brandt till Loddby. Hon var oerhört skicklig med nål och tråd. Mamma Anna hade tidigt lärt sig hur viktigt det var att tillvarata varenda tygbit. Men denna vinter handlade det nog mer om att sy in Augustas klänningar. Hon hade ju blivit så mager av sitt hostande och sin trasiga lunga. Anna kunde inte förstå hur Adolf ville gifta sig med ett sådant ”skrälle”, skriver hon i brev till Augusta.
Men kärleken verkade vara blind. Kärleksbreven mellan Augustas sjukrum i Stockholm och Adolfs studerkammare i Uppsala var frekventa, trots att Augusta blivit förbjuden av Professor Malmsten att skriva eller annat som gjorde henne echaufferad.
Men nu var Augusta i Stockholm och kunde alltså inte hjälpa henne att välja ut klädgåvor till kusinen Mina och hennes döttrar. Anna var nog lite förbittrad. Trots allt hade ju familjen Björkdal levt på god fot i sin vackra herrgård Tomta i Ledberg och på gården Leddamålen i Torpa. Visst hade hon förståelse för att livet blivit hårdare för änkan, Faster Lotta, och hennes döttrar sedan pappa Svante dött 1831. Det var slut med herrgårdslivet och de unga mamsellerna var kanske inte så bra på att rätta mun efter matsäcken. Yngsta dottern Mathilda (Thilda) hade fått ta arbete som jungfru hos släktingar och underhöll sin mamma med de få slantarna hon i bästa fall fick ut. Augusta hade skickat dem pengar till hyran förra året.
Storasyster Mina hade gift sig redan innan fadern dog. Det var ju den vanliga ordningen, att bli försörjd av en make. Sedan hade hon fött 12 barn och skulle ett år senare föda ytterligare en son. Inte konstigt att de hade det knapert.
Augustas mamma suckade och packade ihop kläderna från kofferten i ett litet paket. Hon skulle skicka det till familjen Berg i Ledberg. Det var ju dit faster Lotta och kusinerna ständigt återvände, inte till herrgården Tomta, men till släktingar i socknen.
Anna tänkte tillbaka på sin egen barndom på Åserum. Hon och hennes bror blev moderlösa som tonåringar och fick flytta in på en grannes gård då fadern var för gammal att ta hand om dem. Anna hade gift sig tidigt och därmed blivit försörjd. Och lilla Augusta blev ju faktiskt faderslös som åttaåring. De hade haft tur som hade svågern Gustaf Lejdenfrost, som blivit deras försörjare. Vad hade hänt annars? Hade de också fått resa runt bland välvilliga släktingar som guvernanter eller jungfrur och levt på andras välvilja. Det hade aldrig blivit någon Tysklandsresa eller utbildning i Stockholm. Inte heller några vackra klänningar eller baler. Inte heller någon dagbok till eftervärlden.
Nej i Annas och Augustas värld fanns inte något som hette ”tur”. De trodde fullt och fast att det var Försynen eller ”den store Givaren” , som var Augustas namn på Gud. Inte konstigt att de hela tiden var så tacksamma mot Gud. När folks liv helt ställdes på ända beroende på sjukdomar och död fanns ingen annan tröst än religionen.
Faster Lotta Björkdahl f. 1779 var syster till Augustas pappa Johan Petter Söderholm
Hon var gift med Svante Björkdahl f. 1767
De hade barnen
Peter Björkdahl f. 1802
Vilhelmina (Mina) Berg f. Björkdahl 1809
Mathilda (Thilda) Björkdahl f. 1816
som alltså var kusiner till Augusta
Jag kommer berätta mer om denna familj. Kusinen Matilda finns med i dagboken och i brevsamlingen.
