”Sedan vi rest några mil genom de vackraste trakter och intagit vår middag på ett litet värdshus, hvars namn fallit mig ur minnet, började vi nedgåendet i Uttewaldegrund.

Några tusen, i klippan bildade trappsteg, förde ned till en trång dal, på alla sidor omgifven af höga, trädbevuxna klippor, hvars spetsar man knappast kunde se. Otaliga gråttor hade naturen här bildat, den ena besynnerligare formad än den andra och hvilka alla hade sina olika namn. Några sandgångar slingrade sig dernere i det gröna och långt uppöfver oss syntes det blåa himlahvalfvet, hvarifrån några vänliga solstrålar banade sig väg ner till oss.

Någonting så romantiskt skönt som denna dal, trodde jag existerade endast i dikten eller i någon rik fantasi, men ej i den prosaiska verkligheten. Sedan vi under en timmas tid gått än uppför och än utför, började dalen bli allt bredare och bredare och slutligen kommo vi in på en körväg, omgifven af höga klippor, af leende dalar som lågo djupt djupt under våra fötter. Snart stodo vi ute på der Nordgrund en klippa hängande utöfver en liten fyrkantig dal, omgifven af klippor, så underbart formade att vi trodde oss se ruinen af någon forntida fästning med sina torn och vallar.

Nu började det åter gå allt mer och mer uppför till dess vi befunno oss på högsta höjden af die Bastei. Här fanns ett värdshus der vi intogo några förfriskningar och lät sedan visa oss vägen till klippan der vi hade den bekanta utsigten. Men här stod jag stum af beundran och förvåning, allt det herrliga jag förut sett var ett intet mot denna sköna, lefvande tafla. Hela klippan hänger högt uppe i luften öfver Elben. Rakt framför mig såg jag – djupt under mina fötter – stora skogar, höga berg, städer och byar långt bort till horizonten, der de Böhmiska bergen, lika höga dimgestalter reste sina hjessor mot himlen.

Som en stor ö i hafvet låg midt framför oss det vackra berget Lilienstein, på hvars ena sida ligger Königstein, med fästning af samma namn, och på den andra Pfaffenstein och Orkelberg. Det är ej ens möjligt att beskrifva den enklaste vue af Sachsiska Schweitz, allt är här så storartadt, så skönt, så obegripligt, att man ej tror det vara annat än den behagligaste, mest förtrollande dröm. I ett ögonblick ser man tusende variationer, än leende och glada, än dystra och vilda. Här måste man beundra Skaparens allmakt och jag har alldrig varit mera böjd att tillbe honom. Klockan 6 om aftonen anlände vi till Schandau, en liten nätt stad, belägen i den romantiska Kirnitzdalen.

Andra dagen i Sachsiska Schweitz

Klockan 5 på morgonen började vi vår vandring i de herrligaste trakter upp till Kuhstall, trenne timmars väg från Schandau. Genom en hvälfd portgång, som naturen sjelf bildat, kommer man ut på en terrasse der den mest på en gång leende och vilda tafla utbreder sig för ens blickar. Här finnes äfven ett värdshus som består af i sjelfva berget bildade ganska nätta rum. Man viker af åt venster och går ungefär en qvarts timma mellan ett par klippor som bilda en så smal gång att blott en person der kan komma fram. Här är trakten så vild att man skulle kunna tro det ingen mensklig fot förut beträdt dessa berg, men snart kommer man ut i en skog der spår af civilisation åter skönjas.

En bred landsväg för ett stycke rakt fram, man börjar sedan gå uppför, så att man snart måste krypa på händer och fötter, så fortfar det ungefär en timma, då man, alldeles uttröttad, är uppe på stora Winterberg, den vidsträktaste utsigten i hela det Sachsiska Schweitz. Att beskrifva vad vi här sågo vore fåfängt, och en tacklös möda är det att måla landskaper med penna och bläck.”