Tystnaden – hur påverkar den oss?

Häromdagen träffade jag en väninna som tillbringat våren i Coronakarantän. Vi talade om hur bristen på möten med andra människor påverkat oss denna vår. Så säger hon något som jag tyckte kändes bekant.

Jag har börjat tappa språket. Jag saknar ord och tappar uttryck när jag talar så lite.

Jag var tvungen att leta lite i Augustas korrespondens. Visst hade jag läst något liknande. Så hittar jag brevet jag tänkte på, skrivet av Augustas mamma Anna vårvintern 1844.

… till jul var en farlighet som jag trodde mig aldrig kunna öfverlefva den, de mörka långa qvällarna och ingen att tala med varken dag eller qväll,  jag trodde till slut att jag skulle glömma modersmålet så litet fick jag tala vid folk… Men nu kommer våren och med den vaknar lefnadslust och mod och hopp.

Anledningen till mamma Annas brist på samtal är ju helt olik den vi upplever idag. Vi har ju faktiskt alla möjligheter att ringa, skypa, zooma och alla andra digitala möjligheter. Men ändå saknar vi det spontana samtalet.

Annas mamma satt ensam på Loddby, medan Augusta bodde inackorderad och studerade i Stockholm. Ja, egentligen var hon inte särskilt ensam. Det blir tydligt om man tittar i husförhörslängden 1844, hur det faktiskt såg ut på Loddby. Förutom mamma Anna, 55 år, bodde då på Loddby:

Fabrikören Gustaf Lejdenfrost, 45 år

Augustas bror August, 27 år

Pigan Stina Maja (Malla) Kullerstrand, 29 år

Pigan Eva Sara Sandberg, 28 år

Fördrängen Carl Petter Larsson, 58 år, hans hustru Stina och tre barn

Fördrängen Lars Thorsson 34 år, hans hustru Sonja Kullerstrand 32 år

Statdrängen Johan Fredrik Andersson 34 år, hans hustru Brita 33 år och en son

Statdrängen Per Larsson Mellin 35 år, hans hustru Brita Maja 25 år och två barn

Statdrängen Petter Andersson 35 år, hans hustru Christina 34 år och tre barn

Statdrängen Nils Hindriksson 52 år, hans hustru Maria Catharina 55 år och fyra barn

Till detta kommer torpen under Loddby bebodda av torpare, statare, drängar och pigor:

Löten, Ektorpet, Thomastorp, Korsbygget, Näset, Stora Skogslotten, Lilla Skogslotten och Stora Hammarn.

Nej, inte var det tomt på gården eller i omgivningarna. Jag summerar att enbart på gården Loddby bodde 30 personer. Men vid denna tid umgicks man absolut inte över klassgränserna. Mamma Anna hade alltså endast sin svärson Gustaf och sonen August att tala med. Gustaf var mestadels borta i affärer och August var, vad man kan läsa av brev och dagböcker, en riktig odåga, alkoholist och sin mammas stora bekymmer.

Naturligtvis talade hon med tjänstefolket om vardagliga och praktiska ting. Men Augusta som vid denna tid var 17 år, var nog den hon mest samtalat med eller i alla fall haft mest utbyte av. Under tre år hade nu Augusta bott i Stockholm. Och även om det inte var tyst på en så stor gård, kändes det ensamt att inte ha någon att tala med.

Så viktigt det trots allt är att hålla samtalet igång, och berättelserna. Det märks nu, när vi håller social distans.

Augusta nämner i dagboken tre år efter ovanstående brev, när hon och mamma Anna kommit hem från Tysklandsresan:

Minnet af de dagar då jag vandrade bland Rubens och Rafaels mästerstycken i det herrliga Sachsiska Schweitz, det gamla minnesrika Prag, det ståtliga Berlin, det vackra Hamburg och framför allt det trefliga, gästvänliga Lübeck, skall förljuva mången vinterafton vid Bråvikens strand.

Att samtala om händelser man upplevt tillsammans är berikande. Sara och jag talar ofta om våra Augustaresor, även om vi just nu enbart kan mötas digitalt. Vi kommer fortsätta berätta om Augustas värld och hoppas att så småningom kunna börja resa igen.

Bilder: Målningar av Vilhelm Hammershöi