Idag är det ”Arkivens dag” och jag ägnar en stund åt mitt projekt att kartlägga Augustas anmödrar (och en del fäder också)
Vilka var de, Augustas anmödrar? Det är min stora utmaning i år. Att hitta deras fotspår i arkiven, dessa fyra generationer som levde i Asby socken under 1700-talet. Mormors mormor Brita Duse född 1700, mormors mor Beatha Dusén född 1732, mormor Lisa Lilja född 1755 och mor Anna Fagerström född 1788. Det finns så mycket intressant att läsa i arkiven! Bara det, att deras kläder finns noggrant beskrivna i bouppteckningarna, får mig att vilja återskapa plaggen jag läser om.
Lisa föddes 1755 på gården Tovarp, en gård med anor från 1400-talet! I augusti körde vi en tidig morgon längs sjön Tången. Daggen glänste i ängarnas grässtrån och fram ur morgondiset trädde en liten rödmålad gård, Tovarp. Den fanns kvar, den vackra lilla gården, inbäddad i grönska.
Till skillnad från andra gårdar där våra förfäder bott, som har rivits eller ersatts av moderna hus, verkade denna gård ha fått vara orörd i flera hundra år. Den gård som Augustas mamma Anna enligt lagfartsansökan i domboken försålde 1818. Det var hennes morsarv. Men nu var Anna gift och en stadgad kaptenshustru, boende i utkanten av Linköping. 17 år tidigare hade hon flyttat från barndomens hemtrakter i Asby då hennes mor dött och fadern var för gammal för att kunna ta hand om sina barn.
Att hitta spåren av dessa kvinnors liv i arkiven och sedan resa och se hur deras hemtrakter såg ut, är helt fantastiskt. Tänk att vi i Sverige har så gamla dokument (och en mängd yngre också) som finns sparade och tillgängliga för oss alla att läsa.
Pantbrev från den 22 augusti 1551 där adelsmannen Måns Bonde till Traneberg pantsätter gården Tovarp (Asby socken, Östergötland) till riksrådet Axel Eriksson (Bielke) för 300 mark. (Riksarkivet) Bild från Wikimedia
Visst är traditioner intressanta? Men varifrån kommer de och hur gamla är de?
När vi var små startade julförberedelserna ungefär vid första advent. Det handlade om att laga mat och baka, tillverka julklappar, göra julpynt, stöpa ljus, slå in julklappar och inte minst skriva julklappsverser. Dessa var aktiviteter som skulle göras från grunden och därför tog de så lång tid, men var fundamentala på något sätt. Jag menar, vem skulle idag förbereda sig en månad för en lunch, typ midsommar?
Carl Larsson, 1904, Wikimedia Commons
Redan här anar vi att tillagningen av julmaten har sina rötter i det gamla bondesamhället, då man inte köpte mat som idag, varken färdig eller halvfabrikat. Och att göra själv, tyckte vi var väldigt roligt, (ja, det tycker vi fortfarande!) Det finns en upptäckarglädje i att klara av att tillverka saker från dess minsta beståndsdelar.
Men vilken mat var det vi lagade, och fortfarande lagar och äter på julen. Det var olika rätter bestående av gris- och kalvkött, sill, potatis, rödbetor, lök, morot, äpple, kål, grädde, smör och ost. Till baket: rågmjöl, vetemjöl, smör, ägg, grädde, honung och socker och kryddor. Allt sådant som fanns på en bondgård. Det låter ganska tråkigt när man ser listan av ingredienser, men vilka goda julrätter och bakverk vi skapade!
Det här var fram till 1970/80-talet. Då hände det saker på julbordet. Man tyckte att den traditionerlla maten var ohälsosam, inga grönsaker? Influenser kom från andra länder, nya intressanta frukter och grönsaker gjorde entré. Men fortfarande finns de flesta av de där ursprungliga rätterna kvar på Saras och mitt julbord. Och nästa generation fortsätter laga och äta flera av dem, även om det finns så mycket annat alternativt och spännande som vi välkomnat in i våra hem idag.
Vår familj en jul i slutet av 1970-talet
Nu kan man ju fråga sig om vår pappa och mamma hade precis samma traditioner? Inte funderade vi som barn på vems traditionerna var, mer än att mamma ville ha sin jul-anjovis och pappa måste ha äppelmos till skinkan. Men det måste varit ett givande och tagande. Vilka traditioner skulle gälla på julen?
När det gäller mat- och kaktraditioner brukade det förr ligga på hustruns lott och då kan man också tänka att hustrun hade med sig det från sin familj. Men vi tror att väldigt mycket i vår familj kom från vår farmor Eva. Varför? Ja, vi tror att hon var mycket noga med traditioner. Hon var fostrad i en högre ståndsmiljö där allt skulle hålla en viss klass och hon slet hela sitt liv för att hålla det så.
Vår mormor Sara var däremot lite av en kreativ konstnär, skapade nytt eller ändrade lekfullt lite här och där. Hennes fantasifulla julaftnar etsades inte in som traditioner måste, för att bli bestående. Men hennes vackra julkrubba, som hon skapade från kyrkotextilier i Karlstads hemslöjds lapplåda, är en skatt som jag tar fram varje jul. Mormors textilintresse ärvdes av vår mamma. Och vi har fortsatt. Mycket av mammas och mormors skaparglädje känner vi igen när vi får textila idéer och syr för vårt Augustaprojekt. Sånt gjorde inte farmor, vad vi känner till.
Mormors julkrubba
Men varifrån fick farmor Eva sina traditioner?
Om vi söker oss ytterligare en generation tillbaka, till farmors mor, Gerda på Stocktorp, den där ur-mormodern på sin gård i Södermanland dit alla hennes barnbarn kom och firade helger och sommarlov. Den gård och den mormor som vår pappa och alla hans kusiner talade om med sådan värme, glädje men också respekt. Det var hennes generösa stora hushåll som dottern Eva, vår farmor, ville hålla liv i. Det var därifrån traditionerna kom.
Farmor Eva Melin f. Svinhufvud
För ett par år sedan var vi på släktfest med många av våra sysslingar. En av dem höll tacktal och nämnde då att vi alla hade något gemensamt, att vi läste högt ur Victor Rydbergs julsaga Lille Vigg varje julafton, precis som Gerda på Stocktorp gjorde med alla sina barnbarn. Det hade Sara och jag ingen aning om, mer än att vår pappa alltid ville läsa den högt på julafton. Men vi visste inte varför, eller vem bryr sig om sånt när man är liten. Och vi visste inte varför pappa alltid staplade pepparkakshögar till var och en av oss familjemedlemmar med en pepparkaka överst med namn på. Vi tyckte det var praktiskt, då blev det mer rättvist. Men att man gjorde det på Stocktorp, visste vi inte, och att det är en urgammal sed med högar fick vi lära oss i en av Skansens julpyntade stugor.
Farmors mor Gerda Svinhufvud f. Nordwall
Nu kommer vi till det lite småläskiga. Gerda hade ingen mamma som hon ärvde jultraditioner ifrån. Gerda växte upp med sin mormor Anna Söderholm, eftersom hennes egen mamma, Augusta, dött i tuberkulos när Gerda bara var knappt ett år gammal. Traditioner skapar trygghet. Och har man ingen mamma, låg det nog nära till hands att verkligen hålla i de gamla traditionerna.
Var det Anna Söderholm som införde dessa traditioner i Gerdas barndomshem, samma som hon haft i sitt hem sedan hon gifte sig och fick ett eget hushåll 1805. Ja, inte Lille Vigg, för den berättelsen publicerades 1875 några år efter Annas död. Men allt annat, kakorna till exempel.
Farmors mormors mor Anna SÖderholm f. Fagerström
Der är bara en tanke. Augusta skriver själv i brev och dagböcker hur de äter julgröt, hur de ger varandra julklappar, men nämner inte några detaljer. Augusta är överhuvudtaget dålig på att beskriva vad de äter.
Jag ryser lätt när jag tänker på Anna Söderholm, född 1788. Är det så att vi på julafton äter ”samma” kakor som hon bakade för 200 år sedan åt sina barn på officersbostället Stora Gålstad utanför Linköping.
Jag måste nog sätta i gång med rullrånen nu. (deras historia började på 1600-talet!) De som ska fyllas med sommarens skörd av hjortron. Och jag tror att Sara i Usa håller på med sina klenäter…(med en historia från 1400-talet).
Sara och jag tyckte det var nedvärderande att kalla henne så bara för att hon hade en huvudprydnad som var minst sagt originell. Det enda porträttet av Augustas mamma måste ha målats i början av 1830-talet eftersom Augustas systrar är målade i samma stil, men utan huvudbonad! Och systern Amalia dog i barnsäng 1833, året efter sitt bröllop.
Amalia Söderholm, 1808-1833
Bröllopet 1832 mellan Amalia och Gustaf Lejdenfrost var säkert väldigt storstilat. Gustaf som lyckats komma upp sig och nu var en framgångsrik klädesfabrikör gifte sig med den vackra kaptensdottern Amalia Söderholm. Säkert var det så att man anlitade en konstnär som fick måla av damerna i familjen. Augusta var bara fem år och ansågs kanske för livlig att sitta modell, eller så tyckte man helt enkelt att hon var för ung för ett porträtt. Men systern Charlotte fick sitt porträtt målat liksom mamma Madiadi som mamma Anna kallades inom familjen. Alla tre var klädda i sen empirestil, även kallad Biedermeierstil. Klänningar med stora ballongärmar och vida kragar. Ett mode som vi som kan vår Disney, skulle förknippa med Askungens systrar på filmduken. Men Madiadis huvudprydnad var något speciell. Vi har letat i modeplanscher, bland museisamlingar och porträttmålningar, men ingen har en sådan speciell hårprydnad, även om hårmodet denna tid var väldigt utstuderat. Höga frisyrer smyckade med spetsar och blommor.
Charlotte Söderholm 1806-1837
Så kom det sig att vi fick höra hennes smeknamn av släktingar: ”Gumman med ruskorna”. Vi trodde det var något som nutida släktingar slängt ur sig.
I veckan stod jag framför en hög album som en gång tillhört min farmor. Där var ett tjockt album fullt med kabinettfotografier från senare delen av 1800-talet. Säkert häften föreställde farmor själv i olika åldrar, men så fanns där ett par ark men ungdomsbilder på hennes pappa Pontus och mamma Gerda samt morfar Adolf Nordwall. Jag hade sett dem förut. Men farmor hade varit så företagsam och skrivit namn på lappar för att vi 100 år senare skulle veta vilka som figurerade på de sepiafärgade korten.
Där fanns en gammal kvinna klädd i vida kjolar. Jag tittade på farmors lapp och drog efter andan.
Anna Söderholm 1788 – 1870 (fotot taget ca 1867-1870)
”Gumman med ruskorna” hade farmor skrivit, och under detta: mormors mor.
Här satt nu ett foto av Augustas mamma, född 1788, året före franska revolutionen. Hur gammalt var fotot undrade jag och vände på det för att se vem fotografen var.
Bertha Valerius, Brunkebergstorg stod det på baksidan. En kort koll på nätet gav mig svaret. Bertha var verksam där 1867-1872. Det innebar att Anna Söderholm alias Gumman med ruskorna var ca 80 år på fotot. Och visst såg hon gammal ut. Den insjunkna munnen tydde på tandlöshet, ögonen saknar färg, kanske beroende på dålig syn men kan också vara fotokvaliten. Men visst är hon fin i sin sidenklänning, svarta spetssjal och spetskrage. Det här skulle jag säga var typiskt för Anna, hon var alltid mån om att se proper ut. Det vet vi genom alla brev hon skrivit till Augusta om hur hon skulle klä sig och vårda sina kläder. Och vad är det för bok hon bbläddrar i på fotot, ett album? Vi vet inte. Tänk om det är ett foto av hennes älskade dotter Augusta? Det har vi ju aldrig hittat!
Jag tänker på tillfället när fotot togs. 1857 flyttade Anna med sin svärson Adolf och lilla dotterdottern Gerda till Stockholm och bodde där i sex år innan hon flyttade till den nyinköpta gården Schiringe i Mellösa. Så kanske de gjorde en liten lustresa till Stockholm tio år senare och passade på att gå till fotografen på Brunkebergstorg. Gerda var ung tonåring och fotograferades säkert samtidigt.Det här var nog Annas sista resa. 1870 dog Anna 82 år gammal. Hennes liv hade inte varit lätt. Hon hade begravt alla sina barn alldeles för tidigt då de dött av sjukdomar och barnsbörd. Men hennes eget äktenskap ska ha varit lyckligt och hennes enda barnbarn fick ett långt och lyckligt liv.
Bertha Valerius var den första kvinnan att bli kunglig porträttleverantör. Men 1873 stängde hon sin fotoateljé på Brunkebergstorg och ägnade sig sedan helt åt sitt måleri. Bland hennes målningar hittar vi flera kungligheter bland annatKarl XV och drottning Lovisa.
Kanske måste Sara och jag acceptera Annas smeknamn, nu när vi vet att även vår farmor kallade sin mormors mor för ”Gumman med ruskorna”.
Sätesgården Åserum i Nykils socken är smyckad för bröllop. I salen har pigorna bundit girlanger av lönnlöv. Anna Catharina Fagerström står inne i sitt gemak och får hjälp med klänningen som hon fått uppsydd efter en modejournal inköpt i Linköping. Anna Catharina är inte barn i huset, men har bott här som fosterbarn sedan 13 års ålder.
Bilderna i tidningen har sömmerskan betraktat noga för att förstå hur hon skulle sy en klänning i empirstil, som det franska hovet klädde sig. Hon har gjort ett fint arbete med klänningen som andas antikens lätta luftiga gudinnor. Där Anna står framför spegeln och nyper sig i kinderna för att få lite färg, undrar hon hur livet ska bli som officershustru och matmor på officersbostället Stora Gåhlstad. Anna, blott 17 år gammal, kommer vara yngst i hushållet, bland sina ogifta svägerskor och svärföräldrarna.
Porträtt av Ann Barry, 1803/1805, Oil on canvas by Gilbert Stuart
Det kommer inte finnas så mycket användning för en empirklänning där och den vackra sjalen hon fått av sin fästman, vågar hon nog inte ha annat än till fest. Men just idag är hon en antikens unga gudinna och hon hoppas att hennes blivande make, bataljonsadjutanten Johan Petter Söderholm, ska se henne just så. Väninnan Gustafva Wallenberg gifte sig för 10 dagar sedanmed häradshövdingen i Linköping och flickorna har så mycket att tala om. Men just nu är det Annas tinningslockar som är viktigast. De måste få det rätta ”skruvutseendet”.
Ute på gårdsplanen anländer gästernas vagnar och i en av dem kommer Annas egen far hovjägaren och sergeanten Gustaf Fagerström, 87 år gammal. Äntligen får han se sin dotter giftas bort. Han är tacksam för allt vad Bengt Kocken här på Åserum gjort för hans barn som han fick så sent i livet. De föddes i hans fjärde äktenskap och han var 70 år när han blev far första gången!
Gästerna samlas i den höstsmyckade salen. Johan Petters föräldrar Pehr och Britta Söderholm samt flera av hans syskon. Här finns herrskapsfolk från trakten runt Nykil och från Asby där Annas mamma ägde två gårdar. Det var där på gården Snararp Anna föddes och där mamman dog. Anna hade så gärna velat ha sin mamma med idag. Men hon hade fått det väldigt bra hos familjenKocken på Åserum också. Hennes fostermor Christina har verkligen hjälpt henne sedan mamma Anna Lisa gick bort för fyra år sedan. Anna har fått en bra uppfostran och träning för att bli officershustru. Nu ska hon lämna detta vänliga hem, men hennes bror Carl Fredrik blir kvar i flera år och ska få utbildning av fosterfadern Bengt för att sedan studera vidare i Lund.
Så här kunde det sett ut dagen då Augustas mamma gifte sig. Det är en fiktiv berättelse byggd på fakta om Augustas släkt, släktgårdar och om fosterföräldrarna. Från denna tid har vi inga brev eller annat sparat material.
Personerna som är med i ovanstånde ”scen” är
Anna Catharina Fagerström g Söderholm 1788 – 1870 (Madiadi som hon kom att kallas i familjen)
Anna Elisabeth Lilja g Fagerström 1755 – 1801 (Annas mor)
Gustaf Fagerström, sergeant 1718 – 1808 (Annas far)
Carl Fredrik Fagerström 1795 – 1850 (Annas bror)
Johan Petter Söderholm, bataljonsadjutant 1775 – 1835 (Annas make)
Stina Hammarstrand g Söderholm 1743 -1811 (Annas svärmor)
Bengt Kocken, kapten, 1754-1833 (Annas fosterfar)
Christina Charlotta Printzenstierna g Kocken 1766-1840 (Annas fostermor)
Per Isak Kocken 1796-1849 (son till Bengt Kocken och studiekamrat till Carl Fredrik Fagerström
Gustafva Maria Wallenberg g Wikblad 1785 – 1830 (Mamsell inneboende hos Bengt Kocken samtidigt som Anna, tillika faster till André Oscar Wallenberg)
Nu kommer frågan: Ska vi själva lyckas skapa en garderob i emipirstil från 1805? Följ vårt sommarprojekt i fotspåren på Madiadi, om hennes liv, hon som överlevde hela alla sina fem barn.
Mamsell Mathilda Björkdahls musikintresse var inget någon tog notis om. Eller var det så att hon inte fick tillfälle eller ekonomi att utveckla sin talang? Att hennes kusin Augusta var en sångfågel som ombads sjunga på släktens kalas, det är omtalat. Men Mathildas liv var som en berg- och dalbana där inte musiksalongerna riktigt fick plats.
Familjen Björkdahl var välbärgad, ja inte förmögen, men hennes far Fältväbeln Svante Björkdahl köpte ut släkten ur släktgården Tomta där Mathilda föddes. Vad är en fältväbel? Ja, en titt i Wikipedia ger svaret att det är den högsta underofficersgraden.
Augusta Mathilda Björkdahl född 1816, var yngsta dottern i familjen Björkdahl. Hennes mamma Charlotta (Augusta faster Lotta) hade fött fem barn. Två dog i späd ålder, den ena av koppor.Lilla sladdbarnet Mathilda var nog en gudagåva till föräldrarna. Hennes första nio år levde hon ett gott liv på den vackra gården Tomta. Hennes fars släkt hade bott i Ledberg i generationer. En del var kvarnägare.
Tomta, Ledbergs socken
Men vad det var som fick Svante Björkdahl att sälja Tomta och köpa säteriet Leddamålen i Torpa istället? Kanske den ”förmånliga trädgården” . De hann dock inte bo där så länge.
1831 är Mathilda 15 år. Då dör hennes pappa i vattusot. Och nu börjar det gå utför…
Man kan ju tro att familjen fick kapital om de sålde Leddamålen. Men gården var belånad upp till skorstenarna och den lilla summa som Faster Lotta och hennes barn fick dela var inget att leva på.Mathilda flyttade nu med sin mamma till Skänninge. Och några år senare börjar hennes flyttande runt, från den ena släktingen till den andra. Hon bor hos kusiner och fastrar och får arbeta som jungfru.
1841 flyttar hon in hos sin faster Brita Maria på Uggletorp. Jag gissar att den vistelsen var ganska bra. Faster Brita Maria tog hand om många kvinnor i släkten. Och på ålderns höst behövde hon nog själv hjälp. När Brita Maria går bort 1846 får Mathilda vara med och dela arvet tillsammans med sin mamma och sin moster.
Och det är under tiden på Uggletorp som vi första gången får kännedom om Augustas musik- och lyrikintresse. I ett brev 1845 berättar Augustas mamma om ett förlovningskalas där hon lovordar Mathildas kompositioner.
”På den 9e var en stor mängd folk bjudna på the, derefter gafs spektakel en gammal löjlig pjes Tanddoktorn, der uti synnerligast utmerkta sig Mathilda som Grefvinna och Blidberg som elev av Sir Guffar de Brun osalige tanddoktor. Oppkomna i salen draks i Champagne de förlovades skål var vid afsjöngs versar som Matilda componerat derefter Fru Schuberts med versar av Matilda som voro mycket bra, der äfter en skål för de nya slägtingarna som alla namngafs var uti nämndes mamsell Båt och hennes föräldrar. ”
Under många år arbetade Mathilda hos sin kusin Carolina Schubert i Norrköping, vilket inte alltid var så bra. Jag gissar att man som släkting inte hade lätt att få den lön man förtjänade. I brev januari 1853 beklagar Augustas mamma situationen för Augusta:
”Mathilda skulle säga ifrån att om hon ej får nogon lön kan hon ej bli qvar, hon sliter af sig alt vad hon har. Hon fick 1 Rdr av Erik av Carolin får hon, men otillräckligt. Erik var skyldig August 9 Rdr dem skängte han Mathilda som får ta ut dem. ”
Mathilda har också sin alltmer alkoholiserade mamma att ta hand om. 1851 bor hon hos mamma Lotta, förmodligen för att mamman är sjuk. Det vet vi genom det tackbrev Mathilda skrev till Augusta i maj 1851. Brevet innehåller flera sidor fyllda med utbroderade lovord av tacksamhet mot Augusta som skickat både pengar och förnödenheter till Lotta och Mathilda. Lotta har tydligen skadat sitt ben och hade inte kunnat betala hyra eller mat för dagen och både mor och dotter har legat sjuka under flera månader.
Och det blir bara värre.
Brev från Augustas mamma 1852
”Jag har idag haft ett för ömkligtbref ifrån gumman Lotta. Hon är alldeles tröstlös och utarmad fattig. Hon riktigt tigger som eljest ej är hennes vana.”
1853
”Gumman Lotta är aldeles försupen. Det kom ett bref till Mathilda ifrån Öster. Nöden är stor och brefvet har gått ikring till slägten.”
1855 dör mamma Lotta och jag antar att det var en befrielse för Mathilda som nu ”bara” behöver ta hand om sig själv.
Men nu vänder det uppåt på Mathildas berg- och dalbana. 1863 flyttar hon tillbaka till Ledberg, Övre Bossgården.
I Östergötland vistades sedan många år en välkänd harpist. Antoine Edouard Pratté kom från Böhmen och hade turnerat runt i Europa med sin far innan han rymde och stannade i Sverige.
Han hade också tillbringat tid i Stockholm med konserter med hovkapellet och utbildat flera välkända musiker och tonsättare. Han var själv kompositör och blev 1850 medlem av Musikaliska akademin. Under många år hade han även varit aktiv både i Linköpings och Norrköpings musikliv och rest runt i Östergötland, bott och musicerat på herrgårdar, bland annat på Godegård där akvarellen målades. Det antas att det är han själv som målat den 1844. Det finns en uppsats om akvarellen och Pratté ”Den högst äfventyrliga Promenaden vid Rian i maj 1844” skriven av Mårten Persson.
Ljuv musik
1866 dyker Edvard upp i kyrkböckerna såsom inneboende hos Mathilda!
Hur gick det till? Var träffades de? Frågor vi inte har svaret på. Var det efter att han ”abröt” benet i Kristianstad som han var tvungen att vila?
Mathilda var 50 år och Edvard Pratté 70 år. Jag kan tänka mig hur Mathilda levde upp igen, att få musiken in i sitt hem och flytta ihop med en fantastisk musiker och kompositör. Undrar om han lärde henne spela harpa?
Pratté fortsätter sina konsertturnéer men kanske inte lika frekvent som tidigare. Han är ingen ungdom längre.
Sex år senare skriver paret ett inbördes testamente och året efter flyttar de till gården Odensnäs ett stenkast bort, i Vreta kloster socken.
I juli 1874 ger han konsert i Norrköping, kanske var det en av hans sista.
23 maj 1875, när försommaren är som vackrast i vid Svartån, dör Mathildas harpist. Han begravs på Ledbergs kyrkogård i graven bredvid hennes mamma, Charlotta Söderholm. Mathilda ärver enligt testamentet hans tillgångar. Det innebar att hon blev ägare till inte mindre än 4 harpor varav två är bristfälliga, samt en fiol! Dessutom får hon en dubbelbössa, två pistoler och en värja.
En av harporna ”ett mycket vackert instrument, förvaras sedan 1906 i Musikhistoriska muséet” men om den finns kvar idag på Scenkonstmuseet vet jag inte.
Nu flyttar Mathilda till Söderköping. Här är hon hyresgäst både hos kusiner och kusinbarn och flyttar även med dem till Tåby i Mem under ett par år.
1895 dör hon i Söderköping i lunginfammation.
Dödsbodelägarna bestod av hennes syskonbarn och syskonbarnbarn, närmare 20 personer, en del i Amerika. Bouppteckningen är som vanligt ett mycket intressant tidsdokument. I Mathildas fall kan man utläsa att hennes ”berg- och dalbana” slutade på ett berg. Hon var åter välbärgad med möbler, tavlor, fina kläder, porslin, glas och smycken. Sist i förteckningen står det ”värja” och det måste ju varit Prattés. Däremot hade hon inga harpor kvar. Drygt 4000 Rdr värderades hennes kvarlåtenskap till. Men det fanns även här ett testamente.
”Att läsas efter min död.
Ett är visst och det är menniskan dö skall – och som jag hunnit ett godt stycke in på det lutande planet, vill jag medan ännu tid är nedskrifva min oåterkalleliga önskan. Utom tvenne minnen, skänkta af en döende vän (bestående uti ett guld-ankarur med vidhängande lång kedja, samt en fingerring med infattade rosenstenar), – skola mina bror- och systerbarn dela sinsemellan min lilla qvarlåtenskap (med som jag hoppas vid min död oskingra 2000, 500 kronor). Ofvannämnde minnen Klockan och Ringen deremot, böra försäljas af en sakkunnig Person, jag vill tro de böra gå till omkring 500 kr. Dessa penningar böra insättas i Ledbergs Kyrkokassa och Räntan tillfalla Kyrkovaktaren för vård och puttsning af Fyra Grafvar på Ledbergs Kyrkogård, nämligen Professor A. E. Prattès, Undertecknads inom betald plats, med planterad Häck, min moders Anna Charlotta Björkdahls samt Fanjunkaren J. P. Bergs Graf. – Desse båda sednare nämnda Grafvar, lefver nog alltid någon gammal vän eller annan opartisk Person som kan upplysa hvar de befinnes. Wid min transport till det inköpta hvilorummet, bör Pastor i Församlingen vänligen anmodas att när summan af Klockan och Ringen erhålles emottaga och plassera den tjenligt, samt när Räntan utfaller godhetsfullt öfverlemna de till Kyrkovaktaren och se till för Kyrkogårdens prydnad, att Arbetet blir ordentligt utfört. Alltid i Guds hand, – ske hans vilja när min sista stund är inne.
Mathilda Björkdahl ”
Vi har alltså ytterligare en kyrkogård att besöka till sommaren och vi måste vara med på nästa harpfestival.
Under tiden kan vi glädja oss åt att lyssna på Prattés vackra variationer på en svensk folkvisa:
För ett par veckor sedan hade jag ingen aning om vem Pratté var och att han var sambo med Mathilda. Visst har jag läst kyrkböckerna och följt henne runt i socknarna. Men jag hade missat att det stod ett namn under Mathildas och hur detta namn kom att förändra hennes liv!
Tack Bengt Eriksson för din noggranna forskning om Mathilda och Pratté! Hade jag inte landat på din hemsida hade jag aldrig stött på denna solskenshistoria.
———————–
Är du intresserad av att veta mer om Pratté, som nyupptäcktes 2020, finns Pratté Society
Han hade också tillbringat tid i Stockholm med konserter med hovkapellet och utbildat flera välkända musiker och tonsättare. Han var själv kompositör och blev 1850 medlem av Musikaliska akademin. Under många år hade han även
