Augustas familj-arkiv - Sida 3 av 6

Tystnaden – hur påverkar den oss?

Häromdagen träffade jag en väninna som tillbringat våren i Coronakarantän. Vi talade om hur bristen på möten med andra människor påverkat oss denna vår. Så säger hon något som jag tyckte kändes bekant.

Jag har börjat tappa språket. Jag saknar ord och tappar uttryck när jag talar så lite.

Jag var tvungen att leta lite i Augustas korrespondens. Visst hade jag läst något liknande. Så hittar jag brevet jag tänkte på, skrivet av Augustas mamma Anna vårvintern 1844.

… till jul var en farlighet som jag trodde mig aldrig kunna öfverlefva den, de mörka långa qvällarna och ingen att tala med varken dag eller qväll, jag trodde till slut att jag skulle glömma modersmålet så litet fick jag tala vid folk… Men nu kommer våren och med den vaknar lefnadslust och mod och hopp.

Anledningen till mamma Annas brist på samtal är ju helt olik den vi upplever idag. Vi har ju faktiskt alla möjligheter att ringa, skypa, zooma och alla andra digitala möjligheter. Men ändå saknar vi det spontana samtalet.

Annas mamma satt ensam på Loddby, medan Augusta bodde inackorderad och studerade i Stockholm. Ja, egentligen var hon inte särskilt ensam. Det blir tydligt om man tittar i husförhörslängden 1844, hur det faktiskt såg ut på Loddby. Förutom mamma Anna, 55 år, bodde då på Loddby:

Fabrikören Gustaf Lejdenfrost, 45 år

Augustas bror August, 27 år

Pigan Stina Maja (Malla) Kullerstrand, 29 år

Pigan Eva Sara Sandberg, 28 år

Fördrängen Carl Petter Larsson, 58 år, hans hustru Stina och tre barn

Fördrängen Lars Thorsson 34 år, hans hustru Sonja Kullerstrand 32 år

Statdrängen Johan Fredrik Andersson 34 år, hans hustru Brita 33 år och en son

Statdrängen Per Larsson Mellin 35 år, hans hustru Brita Maja 25 år och två barn

Statdrängen Petter Andersson 35 år, hans hustru Christina 34 år och tre barn

Statdrängen Nils Hindriksson 52 år, hans hustru Maria Catharina 55 år och fyra barn

Till detta kommer torpen under Loddby bebodda av torpare, statare, drängar och pigor:

Löten, Ektorpet, Thomastorp, Korsbygget, Näset, Stora Skogslotten, Lilla Skogslotten och Stora Hammarn.

Nej, inte var det tomt på gården eller i omgivningarna. Jag summerar att enbart på gården Loddby bodde 30 personer. Men vid denna tid umgicks man absolut inte över klassgränserna. Mamma Anna hade alltså endast sin svärson Gustaf och sonen August att tala med. Gustaf var mestadels borta i affärer och August var, vad man kan läsa av brev och dagböcker, en riktig odåga, alkoholist och sin mammas stora bekymmer.

Naturligtvis talade hon med tjänstefolket om vardagliga och praktiska ting. Men Augusta som vid denna tid var 17 år, var nog den hon mest samtalat med eller i alla fall haft mest utbyte av. Under tre år hade nu Augusta bott i Stockholm. Och även om det inte var tyst på en så stor gård, kändes det ensamt att inte ha någon att tala med.

Så viktigt det trots allt är att hålla samtalet igång, och berättelserna. Det märks nu, när vi håller social distans.

Augusta nämner i dagboken tre år efter ovanstående brev, när hon och mamma Anna kommit hem från Tysklandsresan:

Minnet af de dagar då jag vandrade bland Rubens och Rafaels mästerstycken i det herrliga Sachsiska Schweitz, det gamla minnesrika Prag, det ståtliga Berlin, det vackra Hamburg och framför allt det trefliga, gästvänliga Lübeck, skall förljuva mången vinterafton vid Bråvikens strand.

Att samtala om händelser man upplevt tillsammans är berikande. Sara och jag talar ofta om våra Augustaresor, även om vi just nu enbart kan mötas digitalt. Vi kommer fortsätta berätta om Augustas värld och hoppas att så småningom kunna börja resa igen.

Bilder: Målningar av Vilhelm Hammershöi

Icke vill jag dö nu då min lycka blomstrar som skönast!

Augusta och Adolf var nygifta. Det var augusti 1853 och paret hade precis kommit hem från sommarsejouren i Varberg. Augustas lungsot verkade dessutom vara mycket bättre. Allt verkade hoppfullt och Augusta var lycklig.

Då slog koleran till i Norrköping. Under mitten av 1800-talet härjade flera koleraepidemier i Sverige, oftast på sensommaren.

Adolf hade redan rest vidare till Strängnäs för att iordningställa parets lilla röda hus på Lilla hospitalsgatan. Augusta skriver till honom från Loddby:

6 september 1853

Ännu, min älskade äro vi alla friska här ute på Loddby, och Himlen gifve att det länge måtte få fortfara så! Min goa Far har ännu stora ord på tungan, men de sitta ej fast i hans öfvertygelse. Han iakttager alla möjliga försiktighetsmått och är på intet vis angelägen om att resa åt Staden. Derinne dö de som flugor och vi ha redan hört talas om flera bättre personers frånfälle, men värst grasserar dock choleran bland arbetsklassen.

I brevet berättar hon för Adolf om alla de försiktighetsåtgärder de vidtagit för att undgå att bli smittade. Med dagens kunskap låter de lite absurda. Men då visste man inget om bakterier eller hur kolera smittade, så de gjorde nog så gott de visste. Augusta skriver att hon är varmt klädd i dubbla yllesjalar, trots att det är varmt och vackert väder. Hon behåller kängorna på, även inomhus. Augusta vill ju inte dö nu i kolera, när hon äntligen verkar ha fått ordning på lungsoten.

Ack! Icke vill jag dö nu då min lycka blomstrar som skönast, nu då jag har någon att med den innerligaste tillgifvenhet sluta mig till, nu då jag är älskad af min Adolf. Wet du, du kära, dyra Adolf, hur tomt här är efter dig, hur ledsamt din Augusta har, och hur rädd jag är att choleran skall komma till Strängnäs? Ack: du vet icke du hur gerna jag nu vill lefva. Min älskade, älskade Adolf, lef väl! Herran beskydde och bevare dig: och Gud gifve mig snart den fröjden att få hvila mig vid ditt hjerta

På Loddby gör man vad man kan för att hålla koleran borta. Inga gäster tas emot, åtminstone inte från Norrköping. Man röker rummen, förmodligen med enris. Så nämner Augusta att hennes mamma skakat ner äpplena ur Astrakanträdet.

Alla de sköna, klara, förledande astrakanerna ha blifvit nedskakade, så på den vägen kunna vi numera ej ådraga oss choleran.

När jag läste om äpplena i brevet, tyckte jag det lät väldigt konstigt. Varför skakade de ner dem?

Jag började läsa andras beskrivningar om kolera från denna tid. Man trodde att sjukdomen spred sig via dålig luft och osunda dunster, så kallad Miasma. Det var därför de vädrade och rökte ut bostäderna. Men det där med äppelträdet kunde jag fortfarande inte hitta någon förklaring till förrän jag läste en roman om 1830-talets Uddevalla. Där nämndes att dimman och dunsterna brukade fastna i träden. Kunde det vara orsaken, att smittan fastnade på frukten?

Jag började googla på fruktträd och kolera. Det gav resultat. Omogen frukt trodde man kunde sprida kolera och även potatis! Det läste jag i flera beskrivningar.

Så av en händelse hittade jag en bok på ett antikvariat på Drottninggatan. 1834 Året då koleran drabbade Stockholm av Eva Langlet. En intressant skildring av det svenska samhället och hur det drabbades av koleran, om dåtidens kunskap och mediciner. Jag undrar så vad det var för medicin Augusta tog i förebyggande syfte.

Tack för medicamenterna. Jag tar ordentligt in utaf dem och min älskade Adolf kan vara säker om att så framt försiktighet är ett preservatif mot cholera, så är din Augusta räddad undan den gemena sjukdomen.

Ja, hela familjen klarade sig faktiskt från koleran, både vid detta och senare utbrott, men det berodde nog mer på friskt vatten i brunnen än på den ”rysske öfverläkare Thielemans choleradroppar”.

Och av en händelse hittade jag en bild på Thielemans choleradroppar från apotekare Asker på apoteket Lejonet i Norrköping (Det var Asker som köpte Loddby 1857!)

“SLM 34162 4 – Apoteksflaska, Thielemans koleradroppar, apoteket Lejonet i Norrköping,” Sörmlands museum, hämtad 6 maj 2019, https://sokisamlingar.sormlandsmuseum.se/items/show/320639.

Vår gästbloggare Johan hittade oss och Augusta på nätet!

Johan Schubert, vår och Augustas släkting, gästbloggar på vår webb

I mer än två år har Kerstins och Saras berättelser om Augustas liv och resor stimulerat mig och motiverat mig att lära mig mer om historien på ett personligt sätt.

Det började med en tavla som hängde i mitt barndomshem. Den visar min farfars far Ludvig Schubert. När och varför tavlan målades och vad den föreställer utöver min farfars far på häst fick jag aldrig veta och frågade nog heller inte efter det. Det vi fick veta var att han varit i Algeriet och krigade på fransmännens sida. Det lät spännande och räckte som barn att veta.

Ludvig förblev som nästan alla äldre släktingar främst ett namn och kanske lite till, i bästa fall. Som pensionär kom dock nyfikenheten och inte minst ledig tid att få svar på frågor. Jag återvände till tavlan och Ludvigs liv.

Ludvig föddes 1837 och växte upp i Norrköping. Han var yngst bland många syskon. Hans pappa var född i Säter men pappan flyttade som ung till Norrköping. Ludvigs pappa blev textilfabrikör och var som sådan mycket framgångsrik. När Ludvig växte upp var pappan ägare till en av största yllefabrikerna i stan. Endast kända Söderberg&Arosenius var större.

Jag sökte på nätet om familjen Schubert i Norrköping runt 1850. En av de första träffarna var Kerstins och Saras blogg om Augusta. Den handlade om när Augusta var på bröllop där en av Ludvigs äldre systrar gifte sig. Fantastisk träff att få! Det blev dock genast tusen gånger bättre.

Det framgick snart att Kerstins och Saras farmors mormor (Augusta) och morfar träffades hemma hos Ludvig!!

Han var nämligen Ludvigs informator och Ludvig var Augustas kusinbarn. Kerstin och Sara var inte bara mina nyupptäckta släktingar utan det fanns andra kopplingar också. De skrev om Augusta men både direkt och indirekt skrev de även om hur livet och tillvaron var för Ludvig och hans familj. Augusta var ofta hemma hos Ludvigs systrar vilka var jämnåriga med henne. Ludvig bodde centralt i Norrköping på den tomt där Elite Hotell finns idag. Familjen Schubert hade även ett gods/sommarhus Fullerstad gård utanför Söderköping och där fanns det gott om utrymme för Augusta och andra att vara i skön miljö sommartid.

Under två år har mängder med intressanta historiska kartor, dokument och bilder passerat revy i Saras och Kerstins berättelser.

Ett exempel är kartan som visar vilka järnvägar som fanns när Augusta gjorde sin resa. På kartan kan man se orten Schwarzenbek där Augustas påbörjade sitt livs första tågresa. Jag studerade kartan länge och lärde mig mycket. Kartan berättar mycket historia. Jag såg stickspåret nära Schwarzenbek som gick ner till Elbe och blev nyfiket vad det representerade. Jag fann historien om den historiska saltvägen från Elbe till Lübeck som en gång var viktigt för allt salt till oss under medeltiden. Till Lübeck kom saltet redan på 1300-talet på Europas första grävda kanal som passerade en vattendelare och därför krävde slussarna som både lyfte och sänkte fartygen. Slussarna var färdiga 200 år innan vi började bygga några i Sverige.

Bilden visar en sluss precis framme vid Elbe. Jag var där förra sommaren. Jag besökte även andra historisk intressanta slussar i Europa. En bieffekt av att läsa om Augustas resor.

Jag har under två år kunnat använda Kerstins och Saras rika berättelser som startskott på olika typer av berikande historiska fördjupningar. Kerstins senaste blogg handlade om när Augustas mamma åker och fikar i Krokek. Jag blev nyfiken på Krokeks historia och lärde mig att det var ett känt fika ställe redan 700 år sedan då det låg längs Eriksgatan och var landskapsgräns där kungen fick nytt följe. Naturligt blev att följa upp var de andra gränsställen utmed Eriksgatan låg och vad de är idag. Augustas fikaställen ledde alltså denna gång till vår tidiga medeltidshistoria.

Tomas Tranströmer har en berömd dikt Gläntan som börjar

Det finns i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse….

Att använda berättelserna om Agusta som färdkost och ge sig förutsättningslös ut i historien har på samma oväntat sätt gett mig många stimulerande insikter om historien och det förflutna i smått och stort. Många äldre släktingar och andra är inte längre bara ett namn. Med egna historiska kortare berättelser har jag kunnat vävt en allt tätare bild av det förflutna. Samband kronologiskt och i rummet har i mängder uppenbarats. Att resa och att läsa blir härigenom ständigt mer stimulerande.

Avslutningsvis. Tavlan med min farfars far vet jag idag är målad innan han deltagit i något krig. Motivet är påhittat. Tavlan ingick i ett verk som skrev av Julius Mankell 1866 om de svenska regementens historia. Tavlan skulle illustrera uniformer hos Svea artilleriregementen 1860-talet.

Johan Schubert

johan.schubert@gmail.com

Tack för julklappen – på 1800-talets romantiska språk

1853 skrev inte Augusta dagbok längre. Så för att förstå hennes vardag får man pussla lite. Det stora Augustapusslet innehåller många olika bitar. Brev, kassaböcker, anteckningsböcker… Det är helt fantastiskt att det finns så mycket bevarat.

Just från mellandagarna 1853 finns ett brevutkast från Augusta till Adolfs älskade farbror i Linköping. Så mitt julpussel blev att få ihop historien om Augustas julklapp. Vad var det egentligen hon fick?

Helt fantastiskt hur man broderade med vackra ord i mitten av 1800-talet!

För första gången fattar jag nu pennan i afsigt att tillskrifva min Adolfs älskade Farbror. Om jag med detta tillfälle mindre rådfrågat, min förmåga än min innerliga önskan, att inför Farbror nedlägga några blyga violer af tacksamhet och erkänsla; om aktningens och tillgifvenhetens små englar afundsjukt gömmer sig i kalken af hjertats purpurros, och ej vilja låta pennan omtala hur friska och leende de äro; om jag med ett ord i dessa rader ej fullkomligt kan uttrycka hwad jag så lifligt känner – så hoppas jag innerligt, att min oförmåga måtte få dölja sig bakom öfverseendets milda strålar, på det att Farbror endast måtte se den goda viljan. Det bländande öfverrasknig Farbrors godhet beredde mig på sjelfva julafton var för dyrbar, för smakfull, för angenäm, att jag med annan rätt skulle kunna uttrycka min djupa tacksamhet. Rosorna på locket äro en bouquette af minnesblommor som ständigt skola tala till mig om gifvaren och ofta ja mycket ofta hoppas jag få minnas mig den fröjden att ur denna silfverkälla få servera Farbror den arromatiska drycken. —

Det gamla året stundar snart i grafven bredvid sina företrädare, och det nya med sina okända öden träder oss till mötes…

Jag funderade på vad julklappen var för en pryl. Ja, den var av silver och hade rosor på locket, förmodligen en kanna av något slag.

Kaffekanna i silver 1850-tal. Kanske såg Augustas kanna ut så här.

Sedan letade jag vidare efter pusselbitar. I Adolfs anteckningsbok hittar jag nästa pusselbit. Under ”utgifter” 24 december hittar jag en notering: Frakt för silfverkannan 1 Rdr. Adolf fick nog lösa ut kannan som skickats med posten från Linköping.

Kan jag hitta någon mer beskrivning. Jag letar i Augustas bouppteckning på Riksarkivet 1855 och hittar mycket riktigt en kaffekanna i silver 90 Rdr. Synd att jag inte vet hur den såg ut och vem som ärvde den. Den finns säkert hos någon av alla mina sysslingar.

Man kan ju tycka att en kaffekanna inte är särskilt märkvärdig. Men jag tror att kaffedrickandet i familjen Nordwall nog var en relativt ny företeelse. Man drack ”caffe” på caféer ser jag bland alla utgifter, men kanske inte hemma i samma omfattning. En fin kaffekanna att ”servera den arromatiska drycken” ur, var nog lite lyx.

I Adolfs anteckningsbok skriver han 13 februari 1853 mitt bland alla arbetsanteckningar om tentor och elever:

Börjar dricka caffe på eftermidd.

Titelbild: Mary Cassat ”The Tea”, MFA Boston

Julgåvor till de fattiga i Uppsala 1849

Jag letade egentligen efter Augustas blivande makes fotspår i Uppsala, där han studerade. Men av en händelse föll min blick på en notis om julgåvor i tidningen Upsala. Året var 1850. Rättare sagt så publicerades artikeln som en redovisning av julgåvor till fattiga under julhelgen 1849.

Här redovisas vilka som är givare och vad och hur mycket var och en har skänkt.

Jag tänker på dagens TV-galor för att samla in pengar till välgörande ändamål. Där skyltar gärna företag med hur mycket de skänker. Jag undrar om Bagare Holmqvist hade samma tanke när han skänkte 100 bröd, att folk skulle se att han var en givmild man, och välja honom som bagare framför bagaren Almberg som bara skänkte 12 bröd. Förmodligen inte. Men någon anledning måste ju finnas till att man publicerade hela redovisningen i tidningen.

Visst är det intressant att se vad folk kom och lämnade in. Det var en massa pengar förstås, men väldigt mycket mat. Korngryn, kalkon, ett halvt skålpund kabeljo, salt fläsk, ett halvt fat dricka, rågskorpor och vetebröd. Så plötsligt får jag syn på Augustas läkare i mängden givare, Professor Malmsten. Lite snål tycker jag allt, endast 3 riksdaler skänker han. Med tanke på hur mycket pengar han fick under bordet för att bota Augustas Lungsot, men det var ju först 1852.

Längst ner finns fem anonyma givare, fast en av dem har ett adligt sigill. Jag kan just tänka mig att folk spekulerade i vem det var.

På nästa sida i tidningen redovisas hur alla gåvor fördelades. 186 portioner, varje portion bestående bröd, rågskorpor, sill, ljus och korngryn.

Boende på fattighuset, barnhuset, gubbhuset, slottshäktet, stadshäktet, herrhuset och invalidhuset fick mat under jul- nyårs och trettonhelgen. Inte särskilt lyxig julmat, och då undrar jag hur eländigt de hade alla andra dagar under året. Och hur kallt… Veden de behövande fick till jul kan ju inte ha räckt så många dagar. Om jag räknar rätt fick de cirka 1/3 kubikmeter ved per person.

En god varm jul önskar vi alla våra vänner!