Kategori: Gårdar och platser

Kuskens hustru – Berättelsen om statarhustrun Anna Stina på Loddby

21 september 1846 rullade ett flyttlass in på Loddby. Det var inget ovanligt så här års. Statarnas kontrakt löpte ut och det var många som passade på att byta arbetsgivare och flytta till en ny gård, i hopp om att få det lite bättre, åtminstone en bättre bostad, lite varmare och med lite mindre ohyra.  Men på denna skjuts satt en liten familj, helt nya som statare. De kom från torpet Godgölen i Simonstorp. Den unga hustrun 22-åriga Anna Stina, var torparen Gustaf Gustafssons och hans hustru Annas äldsta dotter. I famnen höll hon ett litet gossebarn, född på själva julafton.

Anna Stina var född och uppvuxen på Godgölen, torpet som låg under gården Myckelmåssa och sades ligga precis på gränsen mellan Skedevi och Simonstorp, med köket i den ena socknen och storstugan i den andra.

Till Godgölen hade drängen Olof Persson kommit 1840 som 22-åring. Dessa båda ungdomar fattade tycke för varandra och så blev på det viset, Anna Stina blev gravid. På själva julafton 1845 födde hon sonen Per Erik. Prästen som uppskattade Anna Stinas färdigheter i läsning, hon hade bästa betyg under husförhören, skrev inte att den nyfödde var ”oäkta”, utan noterade endast i födelseboken att modern var fästekvinna till Olof. Två månader senare gifte de sig. Nu uppfyllde den lilla familjen kraven för att bli statare.

Ett halvt år senare flyttar de alltså in på Loddby i någon av statarbostäderna.

Det här är inget Augusta har en aning om. De hörde till helt olika samhällsklasser trots att de bodde på samma gård. Men jag hoppas och tror att Anna Stina och Olof hade det hyggligt på Loddby. De stannar kvar på gården i flera år, medan andra flyttar vidare. Olof avancerar till kusk. 1851 finner vi tre söner i familjen.

Under dessa år har Augusta hunnit resa runt i Europa, hon har rest på Göta kanal och på västkusten, roat sig i Stockholm och blivit föremål för många unga herrars uppvaktning. Hon har också deppat över hur ensamt livet är på Loddby. Men så träffar hon Adolf Nordwall och de bestämmer sig för att gifta sig 1853. Augusta har blivit sjuk i TBC och bor under vintern 1852/1853 i Stockholm för att få behandling för sin sjukdom. Hon brevväxlar med sin mamma hemma på Loddby. Mamma Anna  berättar om hur Augustas brudutstyrsel tar form. Det vävs och sömmas för fullt på Loddby. Augusta behöver lakan, handdukar, dukar och täcken till sitt blivande hem i Strängnäs. Tjänstekvinnorna har fullt upp på Loddby för att hinna få allt klart till Augustas flytt till Strängnäs hösten 1853.

Den hösten blir Anna Stina gravid igen, för fjärde gången. 4 maj föder hon sin fjärde son, Gustaf Alfred. Sommaren går. 18 augusti föder Augusta sin första och enda dotter i Strängnäs, lilla Gerda. Det är säkert full uppståndelse på Loddby, mamma Anna har blivit mormor. Och ingen märker nog ett en statarhustru blivit sjuk. 28 augusti dör Anna Stina, 30 år gammal i ”nervfeber” (förmodligen Tyfus).  Hon efterlämnar sin make kusken Olof och fyra söner, den äldsta 10 år, den yngsta 3 månader!

Det var i Riksarkivet jag hittade Anna Stina från början när jag sökte efter bouppteckningar på gården Loddy. Sedan började jag gå baklänges och nysta upp hennes sorgliga historia i kyrkböckerna. Bouppteckningen är så intressant. Den här statarfamiljen hade det ganska gott ställt trots allt, väggur, byråer, skänkskåp, hyvelbänk och verktyg, gott om tallrikar, 3 tavlor, och Anna hade en guldring. Men det som fick mig att stanna upp var: en vävstol med tillbehör, två spinnrockar, nystvinda m m.  Det förvånade mig att hon ägde en egen vävstol!

Nu började jag leta efter fakta om statarsystemet och vilka arbetsuppgifter statarhustrun brukade ha. Det enda jag hittar är uppgifter om att de arbetade på gårdarna med mjölkning och gårdsarbete. Men Anna Stina måste ju ägnat sig åt spånad och vävning som sitt arbete på gården. Inte hade hon lyxen att ha en egen vävstol för sin egen del! Eller ägnade hon sig åt förlagsverksamhet, hemvävning. I så fall måste det skötts genom hennes husbondes nätverk. Lejdenfrost var ju vid denna tid ullimportör. Men min fråga just nu är: Var hon med och vävde Augustas brudutstyrsel vintern 1852? I så fall har vi kunnat lägga ytterligare en pusselbit i pusslet om Augustas historia, (eller ska vi säga att vi vävt in ytterligare en tråd i väven om Augusta)

Jag läste vidare i Anna Stinas bouppteckning. Där finns  beskrivet hur hennes garderob såg ut under rubriken ”gångkläder”:

Två rockar, en i vadmal, underkjolar, 1 snörliv, 1 ylleklänning, 2 tröjor, 2 bomullsklänningar, 5 förkläden, 6 sjalar, mössa och pannstycke. Av detta har man värderat rockarna och sjalarna högst. Kan det vara så att hon hade en fin sjal, en fästmansgåva?

Jag har länge haft ett par gardiner liggande, inköpta på Myrorna. Jag ville absolut sy en klänning som i bästa fall påminner om en statarhustrus sommarklänning. Och förkläde med. Och jag skulle sy dem för hand. De kläder jag hittills sytt har varit för en dam i Augustas samhällsklass, för att känna efter hur det är att leva i sådana kläder. Hur ska jag någonsin kunna göra likadant med min statarklänning? Jag tror aldrig jag skulle klarat av det hårda livet. Men klänningen är nu färdig, förklädet återstår. Jag satt i vår stuga i Österbotten och sydde på kvällarna under fotogenlampans ljus. Min man fotograferade mig på klipporna vid Norra Kvarken. Till sommaren ska jag jobba på landet några dagar i min klänning, för att se hur det känns.

Hur gick det för kuskens familj?

Ja, året efter Anna Stinas död flyttade änkan och pigan Fredrika Söderström ihop med kusken. Familjen flyttade från Loddby till stugan Åbo och Olof blev nu tegelbruksarbetare.  Året efter flyttade de till en stuga kallad Back. Och nu blev även Fredrika med barn utan att de var gifta. Prästen i Kvillinge var inte lika överseende utan noterade att dottern som föddes var oäkta. Denna piga hade betyget b i läsning om det hade med saken att höra. Men Olof tog på sig faderskapet och de gifte sig. 1862 flyttade de vidare till Kuddby och nu hade Olof avancerat till tegelslagare. Sönerna började bli stora.Två av dem arbetade till och från som drängar på gästgivargården i Åby. En son dog 1862, orsaken finns inte angiven. Här lämnar jag nu familjens öden.

Jag undrar bara, vem fortsatte att väva på vävstolen?

 

(Svartvita foton från digitalt museum på torp och väverskor)

Cherstin med den onda armen – livet som fattighjon i Qvillinge

15 april 1845 skriver Augustas mamma brev till Augusta i Stockholm:

I söndags var jag i prostgården. Cherstin hade skadat sig i sin hand och armen var svullen till axlen det såg ganska farligt ut.

När jag hittar sådana här små noteringar blir jag nyfiken. Man kan läsa ord för ord i en mening och ta reda på vad de betyder. Så plötsligt har man en hel liten historia. Denna historia förde mig runt i Kvillinge, på gårdar torp och fattighus. Min Kvillingekarta börjar få färg. Det börjar bli liv i gårdarna!

Efter att ha läst Kvillinge husförhörsprotokoll 1845 en förmiddag och letat efter namnet Cherstin, hittade jag henne till slut. Kerstin, som hon mest kallas i kyrkböckerna föddes 1782 på gården Stora Nöbble i Kvillinge socken. Hon hade en sex år äldre syster och fick så småningom även en lillebror. Föräldrarna Olof och Kjerstin bodde och arbetade först på Stora Nöbble och sedan på lilla Nöbble, ett stenkast från kyrkan. Pappan var sockenman vilket var en titel med lite status. Sedan hände något. I husförhörsboken har prästen noterat:

Obs Tingsrättens utfl 1789 d. 20 Feb rörande osämja mellan man och hustru.

Vad det var vet jag inte, just det protokollet är inte digitaliserat, utan kräver en utflykt till Riksarkivet i Vadstena.

Om det var denna händelse eller något annat som gjorde att familjen fick flytta, vet jag inte. Men nu flyttar de från gården Lilla Nöble till Thomastorp, och blir torpare. Nästa gång jag träffar på dottern Kerstin är i vigselboken 1807. Hon har nu flyttat till Kuddby som piga på tegelbruket. Här träffar hon sin blivande make Jonas Jonsson som är åtta år äldre och nybliven änkling. Hans fru har dött i barnsäng. Det ser ganska förfärligt ut i kyrkoboken. Den döda hustruns förnamn har bara strukits och ersatts av Kerstins, för båda hette de Olofsdotter i efternamn. Så det fick vara kvar!

Jonas är tegelbruksdräng på Kuddby, som ligger väldigt nära Loddby.
Tegelbruken hade fått ett uppsving i samband med industrialiseringen. Det gick åt mycket tegel till nya textilindustrier i Norrköping. Så gott om arbete fanns det säkert, men det var tungt och smutsigt.

I tio år bor och arbetar de på Kuddby tegelbruk, sen flyttar de en kilometer norrut, till torpet Bråten. Kanske var det lite bättre bostadsförhållanden. Nu tar paret hand om två fosterbarn, Anna och Britta, säkert för att få lite extrainkomster från staden. Kanske arbetar Jonas fortfarande på tegelbruket, men 1829 flyttar de ytterligare ett par kilometer norrut, till Pjeltens tegelbruk. Men i november insjuknar Jonas och dör i influensafeber.
Kerstin är änka, 47 år och utan försörjning. Hon flyttar till sockenstugan och får nu ”fattigdel”. Nu fick jag lära mig ett nytt ord.

Fattigdel var en fastställd ersättning som fattiga fick sig tilldelade av församlingen. Den kunde bestå av rågmjöl, potatis, ärtor, korngryn, sill, salt, fläsk samt ett par riksdaler.

 

Sockenstugan verkar ha varit  både  socknens gemensamhetsanläggning där skollärare, skomakare och några fattighjon delade på utrymmet.  Så 1838 stryks Kerstins namn på sockenstugan och hon blir nu hushållerska på fattigstugan, där den tidigare hushållerskan nyss dött.

Hur var livet på fattigstugan?

Ganska förfärligt tror jag. Stugan var säkert kall och dragig. Det var trångt eftersom en del fattighjon till och med fick bo i sockenstugan. Man fick dela sovplatser med de övriga hjonen tillsammans med löss och loppor. Det enda positiva var väl att de höll värmen bättre när de sov tätt ihop. Å andra sidan spred sig smittsamma sjukdomar bättre då också.

Om man läser husförhörsbokens rader om de boende på fattighuset är det en sorglig läsning. Här bor svagsinta, ofärdiga, blinda och så de som bara är utfattiga. Jag hittar även en förlupen krympling och skänker den stackaren en särskild tanke. De här människorna levde enbart på sin ”fattigdel” och de gåvor som vänliga människor gav dem.

I somras besökte Sara och jag åter Kvillinge kyrka. På kyrkogården står en stor minnessten till minne av Gustaf Lejdenfrost, Augustas svåger och ”styvfar”. Det var Gustaf som bekostade hennes skolgång i Stockholm och den fantastiska Tysklandsresan 1847. Och det var hos honom på Loddby hela familjen flyttade in när Augustas far dog.


Anledningen till minnesstenen är en annan. Gustaf Lejdenfrost dog 1857 och testamenterade 50.000 kronor till församlingens fattigvård (I dagens penningvärde motsvarar det 2,8 miljoner!). Jag hoppas att pengarna gjorde livet lite drägligare för fattighjonen. Jag läste i en dagstidning från 1880 (23 år efter den gode Lejdenfrosts död) att en del av pengarna användes för att inrätta en skola för barnen i Kvillinge.

Hur gick det för Kerstin på fattighuset? Förmodligen läkte hennes arm, men den blev säkert inte rak eller snygg. Men det jag tycker är intressant är att även fattighjonen kunde läsa! Man kan säga mycket om kyrkans hårda disciplin och bokföring av hur folk levde och dog, men de flesta lärde sig läsa, även om det bara var bibeln och Luther.

Kerstin dog på fattighuset hösten 1852, 70 år gammal. En hög ålder för ett fattighjon. Tyvärr fick hon ju inte uppleva Lejdenfrosts donation, men jag tror att Augustas mamma Anna hade ett gott hjärta och gav henne lite extra, annars hade hon väl inte nämnt henne i brevet 1845.

 

Detta blogginlägg är skapat enbart utifrån arkivmaterial som finns publikt. Husförhörsprotokoll, dödsbok, vigselbok, mantalsregister, KB:s digitaliserade tidningar, historiska kartor. 

 

Foto Nordiska Museets samlingar

Grannarna i Kvillinge – i fotspåren på Fru Brandt

I min förra blogg började jag berätta om min karta över Augustas hemtrakter runt Kvillinge. Idag tar jag mig några cm västerut från Kvillinge kyrka på min karta, och hamnar med fingret på Lida gård.

1850 bodde här handlanden Eric Österlind. Han var svärfar till Augustas väninna Mina Stafström.

Dagboken 1851:

Den 27 Februari reste jag på Mina Stafströms bröllop. Dylika tillställningar äro sig alla lika, alltid ytterst tråkiga och sömniga. Himlen vet hvad der var för folk, ty mig föreföll det som hade jag bevistat en maskerad. Idel obekanta och ledsamma fysionomier, hvaraf jag slöt att societeten bestod af Norrköpingsbor. Herrarna rotade sig tillsammans i ett hörn af salen der de förblefvo hela afton, och fruntimmerna klädde stillatigande väggarna i förmaken, alldeles på Norrköpingsfaçon. Bruden såg rätt söt ut och hennes man var den personifierade stumheten. Klockan half tu fingo vi en ypperlig soupe, och sedan kronan blifvit afdansad och brudtärnorna dermed begåfvade, blef det ett complimenterande till höger och venster och slutligen afresa.

 

Nu bosatte sig inte det unga paret på Lida utan på Fiskeby gård, där Gustaf drev Fiskeby pappersbruk. Men redan 1854 dog svärfar och Gustafs lillebror Per Vilhelm Österlind övertog Lida gård.

Lida säteri 1802

Vi gör ett tidshopp tillbaka till 1802 på Lida. Då bodde här den pensionerade översten Jakob Erik Gripenwaldt.

22 januari föds en liten flicka på Lida. Hon är dotter till kusken Olof Hanqvist och pigan Maria Belin och döps till Eva Catharina. På Lida växer hon upp tillsammans med fyra syskon. Ibland kallas hon Carin, ibland Catharina eller Eva. Vid konfirmationen 1816 i Kvillinge kallas hon Karin.

1806 dör överstens hustru och 1817 säljer han sedan gården till Grosshandlare Eric Österlind. I mars 1818 flyttar överste Gripenwald och även familjen Hanqvist in till Norrköping. De flyttar in i kvarteret Rosen där kusken Hanqvist och hans fru fortsätter arbeta hos Gripenwaldt. Här försvinner Eva Catharina ur rullorna. Förmodligen fick hon arbete som piga, men vi vet inte var.

Så dyker hon upp igen i vigselboken i St Olai församling.

19 oktober 1823 gifter sig jungfrun Eva Catharina Hanqvist med skomakargesällen Clas Gustaf Brandt. För de som läst Saras blogginlägg förra veckan är Eva Catharina Brandt eller Brantan, ingen ny bekantskap.

Paret Brandt tar sig nu an Clas Gustafs brorson som fosterbarn, förmodligen för att han är föräldralös men kanske också för att de inte får några egna barn. Clas Gustaf Brandt blir nu skomakaremästare. Det går bra för honom och han köper en egen gård i kvarteret Bakugnen, inte långt från kvarteret Rosen.

1832 säljs gården på auktion enligt Norrköpings tidningar. Gick inte affärerna tillräckligt bra? Hade de lånat till fastigheten och inte kunnat betala? Vi vet inte.

1833 dör Clas Gustaf plötsligt, dödsorsaken går inte att utläsa ur dödsboken, men i Norrköpings tidningar står det att det var vådligt. Eva Catharina blir änka vid 31års ålder.

Bouppteckningen visar att skulderna betydligt översteg tillgångarna.  Det fanns skulder till flera textilfabrikörer, bland annat Johan Jakob Schubert och Arosenius. Vad betydde det? Köpte Brandts material hos dem? Eller handlade det om lån?

Men bouppteckningen visar även på att vi förmodligen hittat vår sömmerska. På tillgångssidan fanns inte mycket. Ett fickur och två silverteskedar och så en utdragssoffa för två personer samt några andra möbler. Men så står det där på sidan:  Ett sybord och två mindre sybord.

För fostersonen går det inte så bra. Vid två tillfällen 1837 efterlyses den 12-åriga gossen som rymt från sitt uppfostringshem.

Norrköpings tidningar i augusti 1837:

Gossarne Pehr Gustaf Brandt och Berth Fredric Lagerwall, klädde i hwita tröjor och byxor, hafwa olofligen bortgått från härwarande uppfostrings-inrättning. Den, som om deras wistande har eller får nogon kunskap, anmodas att gifwa det tillkänna hos Fattigfogden Pettersson på Arbetshuset eller Polisgewaldiger Nystrand.

Som Sara skrev i sin blogg så försöker nu änkan Brandt att livnära sig på att sälja blomfröer. En viss ersättning från kommunen får hon också för att hon tar hand om fostersonen. Det redovisas noga i tidningen vilka som får understöd!

I slutet av 1840-talet dyker hon upp i Augustas värld

Hon är resande sömmerska i Kvillinge. Nu förstår vi bättre varför hon rör sig ledigt i trakten. Hon bodde ju i Kvillinge i 16 år och lärde säkert känna bygden och familjerna som bodde på de större gårdarna. Lida, Skärlöta, Gräslinge, Krusenhof, Loddby, Tåby. Det var ju främst där man hade råd att anställa en sömmerska. Vanliga bondhustrur, torparfruar, soldatfruar och backstugusittare hade varken råd eller användning för fina klänningar. Men Eva Catharina Brandt måste med tiden blivit väldigt skicklig som sömmerska. Hon är ju så efterfrågad så man måste boka in henne i förväg. Och Augusta får ju beröm för sina vackra klänningar!

Loddby d: 21 Augusti 1850

Sedan i går är fru Brandt här och ändrar mig ett par klädningar. Lejdenfrost geck åt staden på eftermiddagen och Christian Norstedt  kom en stund derefter hit och berättade det han hört omtalas att jag varit i Strömstad och att jag der haft en charmant toilette.

Säkert var det så att hon fick mat och husrum av sina kunder på gårdarna i Kvillinge. De blev hennes vänner. Hon ber Augustas mamma hälsa till Augusta i brevet hon skriver.

Och Branta blir kvar i Kvillinge ända till sin död, då hon enligt kyrkoboken dog av svaghet, 66 år gammal.

Själv undrar jag om det var hon som sydde Augustas vackra rosa sidenklänning jag provade på 1970-talet?

 

 

Bilder:

Huvudbild: Fishermans wife sewing, Anna Ancher
Lida gård 1940, Östergötlands arkivcentrum
Girl sewing, Hugo Salmson, Atheneum
 “Interior in Strandgade, Sunlight on the Floor”, Vilhelm Hammershoi’s, Statens Museum for Kunst, smk.dk.

 

Organistfamiljen Tåhlin i Kvillinge – första namnet på min 1850-talskarta

Denna vecka sorterar jag bland mina orgelnoter. Tjocka album med många av Bachs verk. De är till salu. Hoppas någon hittar dem på bokbörsen, gärna någon ung kvinnlig orgelelev… Dagens blogg handlar om hur jag snubblade över en av rikets första kvinnliga organister, född ett stenkast från Augustas Loddby.

—

Det hela började med att jag tyckte att Augustas värld började bli så rörig och svåröverskådlig. I Augustas dagbok fanns en otrolig massa personnamn. Men vilka var de, och var bodde de?

När man inte har bilder på dem, blir de svåra att föreställa sig. Jag var tvungen att hitta ett annat sätt att gestalta dem på. Jag har ju ett gigantiskt personregister där jag noterar alla namn jag stöter på.

Det slog mig att jag skulle kunna forska från ett annat håll. Jag skulle kunna utgå från kartan över Kvillinge socken, Augustas hemtrakt. Där borde alla gårdar och familjer kunna ritas in.

Så jag sökte på Lantmäteriet efter en lämplig karta att utgå ifrån. Häradsekonomiska kartan från 1868 är en vacker karta. Min bror Sigurd förstår nog vad jag menar! Kartan är ju från tiden efter Augustas död, järnvägen finns med. Men mellan Augustas tid i Kvillinge och 1868 hade inte gårdsstrukturen ändrats så mycket.

Vilket år skulle jag nu välja att beskriva på min karta. 1850 skriver Augusta utförligt i dagboken om sina dagar i hemsocknen, så 1850 fick det bli på min karta. Det var dags att logga in på Riksarkivet och husförhörsboken för 1850. Jag hade tur, Kvillingeprosten hade en läslig handstil. Jag började bläddra sida för sida för att se vilka personer som ägde respektive bebodde de olika gårdarna. Men det var inte helt enkelt. Många gårdar ägdes av någon fabrikör, rådman eller brukspatron, men de drev inte gården själva. Jag bestämde mig för att enbart leta efter namn jag läst om eller som var jämnåriga med Augusta.

Många gårdar beboddes av för mig helt okända namn, men några fynd gjorde jag och äntligen fick jag ordning på kyrkans folk i Kvillinge, vilka de var och var de bodde.

Jag började med organisten och klockaren i Kvillinge församling. Han var inte ens nämnd i Augustas dagbok. Den enda kopplingen jag hittar, är i hennes kassabok 1853 efter bröllopet

 22 Augusti
Till präster och klockare 60,-

Organisten och klockaren Carl Fredrik Tåhlin f. 1808

När jag noterat honom på min karta i Nybble,  i närheten av Kvillinge kyrka, började jag leta digitala avtryck. Hans pappa var också organist liksom två av hans bröder. Tydligen var även detta ett yrke som gick i arv, åtminstone till sönerna. Carl Fredrik efterträdde sin bror som organist i Kvillinge 1832, 24 år gammal. Enligt en liten tidningsnotis hade han tagit examen i Linköping endast 17 år gammal. Brodern hade fått organisttjänst i Borgs och Löts församling. Carl Fredrik flyttar nu in på klockarebostaden Carlstorp, som lantmätaren vid avstyckningen 1797 beskrivit som:

”Denna äng hvaraf stuga och ladugårdshus äro uppbyggda, äpple och päronträd planterade, samt stenmur till hägnad i Öfra gafveln uppförd av nu varande Åboen Carl Jönsson”

Det lät som ett vackert litet ställe med fruktträd.

Så gifte han sig 1849 med Anna Vilhelmina Eugenia Sundstedt född 1824. De fick fyra barn. När den äldste sonen Carl Emil döptes 1851, var båda organistbröderna med som faddrar. Jag kan just tänka mig vilken vacker musik som spelades. Trots sina musikaliska faddrar, blev sonen Carl Emil inte organist. Han blev en framgångsrik bergsingenjör och arbetade både i England, Frankrike och Belgien förutom på många stora bruk i Sverige.

Carl Fredriks ”Wis bok”

När jag sökte på nätet efter Carl Fredrik snubblade jag över en berättelse i Östergötlands spelmansförbunds medlemstidning från 2009.

När Carl Fredrik var 27 år började han nedteckna visor i ett litet häfte ”Wis bok”. Boken som finns på Norrköpings stadsarkiv, innehåller 83 sångtexter under olika rubriker: ”Patriotiska och Krigsånger, Sånger med blandat innehåll, Erotiska sånger, Avskedsånger, Bröllopssånger, Barndomssånger, Dryckesvisor, Sångstycken från Theatern”.

Men nog måste Augusta haft en hel del med organisten att göra. Hon sjöng ju på tillställningar i bygden. Organisthustrun Nina Sundstedt var ju jämnårig med Augusta och även hon kom från en musikalisk familj i Östra Husby.

Organistyrket gick faktiskt i arv!

Men om nu inte Tåhlins äldste son blev organist, så hittade jag en annan intressant notis på nätet. Jag blev nyfiken, kunde hon vara släkt med organisten i Kvillinge?

Mycket riktigt, efter lite letande i födelseböckerna i Kvillinge, hittade jag Carl Fredriks och Ninas dotter Berta Augusta Kristina född 1856.  1899, året efter faderns död blir hon organist och klockare i Jonsberg, Linköpings stift. Men inte förrän hon fått kungens medgivande!

Sveriges första kvinnliga organist, Elfrida Andrée kämpade för kvinnors rätt att få bli organister. Hon blev också den första kvinnliga organisten i Sverige, efter att en motion om kvinnans rätt att inneha organisttjänster bifallits 1868. Men fortfarande var man tvungen att få kungens tillstånd 1898! Och självklart var fröken Tåhlin ogift, annars hade hon aldrig fått en sådan tjänst! I 14 år var hon organist i Jonsberg, ända fram till sin död 1914. Hon blev 58 år.

Åby gästgivargård – Augustas lokala pub

I mitten av 1800-talet var Åby ingen stor ort. Den var knappt en by. Men där fanns en viktig gård, förutom tingshuset. Det var gästgifvargården Lilla Åby! Nu var ju Augusta och hennes familj inte i behov av övernattning eller byte av hästar så nära inpå hemmet. Men i dagboken får vi veta att Loddbyborna flera gånger vandrar till  Åby för att äta och dricka. Det var deras ”lokala pub” som låg 3 kilometer norr om Loddby.

Dagboken 25 augusti 1850:

Lejdenfrost var redan före oss hemma och vi promenerade af åt Baggemötet, samt vidare genom Björnvikskogen åt Åby – och på afton draks rödt vin och vatten, hvartill jag accompagnerade med sång ur åtskilliga författare.

4 mars 1851:

En dag voro vi på Sten dit fru von Leesen och hennes man jemte Rådman Hagelin och några andra herrar från den goda staden äfven anlände. Herrarna voro särdeles stojande och upprymda efter en visite vid Åby der Bacchi safter nästan mer än tillåtligt omtöcknat deras förstånd.

Augustas mamma skriver om Åby i sitt brev till Augusta vårvintern 1844:

I morgon har jag bjudit Hjortens på kaffe till Krokek det är ett så ypperligt före och vackert väder varföre Åby är dagligen besökt af en talrik mängd stadsbor. 

Jag tolkar det som om Anna tycker det är för fullt på Åby gästgifveri, så de planerar att åka 12 km längre, till Krokeks gästgifveri. Men slädföret verkar vara så bra, så det gick väl ganska fort. Krokeks gästgifvargård var den största i Östergötland.

Lilla Åby (inte att förväxla med Stora Åby i Ödeshög, som Augusta också besöker) var en berömd gästgivargård. Den etablerades redan 1638 av Peter Kruse, ägare till Krusenhof. När Augusta var där på 1850-talet, ägdes gästgivargården av Hults bruk. Gästgivaren under denna tid hette Samuel Hansson och var 53 år, hans hustru Maria Catharina Stafberg var några år yngre. På gården fanns en hel del pigor, drängar och stalldrängar, vilket var naturligt eftersom de hade stall för hästar att byta för resande. Allt fanns noga reglerat i skjutsförordningen från 1649. Det var drottning Kristina som införde denna förordning och faktiskt övernattade hon själv just på Åby gästgifveri på vägen mot Rom, efter sin abdikering.

Gästgiveriets plikter

Gästgivaren var skyldig att hålla hästar. Man hade så kallade hållhästar och reservhästar. Hållhästar var böndernas egna hästar som de var skyldiga att låna ut vissa dygn enligt en fastställd turordning. Hållhästarna användes i första hand, i andra hand användes gästgivarens egna hästar och om det inte räckte, skickades bud till gårdar runt omkring. Vagn kunde man hyra eller använda sin egen.

Jag undrar så hur de kunde hålla reda på vilka hästar som skulle tillbaka till vilka skjutsställen och till de bönder som lånat ut dem. Ett gigantiskt pusslande! Men de klarade de säkert bra, även utan digitala bokningssystem och GPS.

Lilla Åby finns kvar, åtminstone huset och den gamla krogen. Men gästgiveriverksamheten upphörde i början på 1900-talet.

Jag tog fram min karta och mätte avståndet. Idag går ju vägarna på ett helt annat sätt och man tar sig inte så lätt över E4. Men 1850 kunde Augusta promenera längs den långa allén från Loddby ta till höger och passera Björnviksskogen och så var hon framme vid Åby.

Skjöldebrand

När jag letade efter bilder på Lilla Åby, dök en fantastisk målning upp bland sökresultaten. Inte för att man ser själva gästgivargården, men utsikten därifrån och söderut, över hela trakten. Det är helt fantastiskt man ser ända till Norrköping och jag tror att jag ser Loddby också! Tavlan är målad av Anders Fredrik Skjöldebrand, som var en mångsysslare. Till yrket var han officer och tjänstgjorde vid samma regemente som Augustas pappa under en tid. Men han var även statsråd, satt i Svenska akademin, Vetenskapsakademin, Musikaliska akademin samt några ytterligare akademier. Ja och så var han en uppskattad konstnär och har alster på Nationalmuseum.

Åby gästgiveri 2019 enligt Google street view:  https://goo.gl/maps/YCrNFWGVUhk Nyköpingsvägen 5. Huset till vänster är den gamla krogbyggnaden från 1700-talet. Till höger gästgivargården.

 

Huvudbilden, målningen av Skjöldebrand, finns att se på följande auktioners webbar:

https://www.bukowskis.com/sv/auctions/583/926-anders-fredrik-skjoldebrand-utsikt-vid-aby-gastgifvaregard-fran-kolmarden-mot-norrkoping

Translate »