Gårdar och platser-arkiv - Sida 3 av 4

Hos familjen Topelius på Kuddnäs – en ”märklig” tavla

Så här under semestertider spelar vi gärna kort på kvällarna. Inte vanliga spelkort utan Kille. Det var faktiskt ett ganska vanligt kortspel under början av 1800-talet.

I Marie-Louise Forsells dagböcker från 1840-talet nämner hon att de spelar Kille. Hon var jämnårig med Augusta. Även om Augusta inte nämner att de spelade Kille i sin dagbok är det nog inte omöjligt att de gjorde det hemma på Loddby.

Just idag har jag besökt Kuddnäs, Zacharias Topelius gård utanför Nykarleby i Österbotten. En verkligt vacker liten vitrappad gård med gul träflygel. Gården är helt nyrestaurerad och blev klar lagom till 200 årsjubileet av Zacharias Topelius födelse. Den är idag ett fint litet museum med inredning från 1800-talets första halva. Så skulle alltså Augustas hem kunnat se ut, med tidstypiska möbler, tavlor och naturligtvis ett piano forte!

I moderns sovkammare visade man upp en fin samling spetshättor som Topelius mor hade sytt och burit. Det är egentligen sådana mössor som Sara och jag borde ha för att klä oss korrekt som gifta 1840-talskvinnor. På väggen ovanför sängen hängde två märkdukar. Den ena hade Zacharias moder broderat och den andra hans syster Sofie, född 1820. Det märkliga var att båda två hade broderat dessa under sin tid i flickpension i Stockholm! Mamman broderade sin 1800 och Sofie broderade sin 1844. Det innebär att Sofie gick i flickpension i Stockholm samtidigt som Augusta!

En ”märklig” tavla! broderad av Zacharias syster Sofie 1844 i Stockholm

Familjen Topelius var mycket måna om sina barns utbildning. Zacharias kom att fortsätta verka för utbildning, inte minst för kvinnor, förutom att han var en av Finlands stora 1800-talsförfattare. Min absoluta favorit bland vårsångerna är skriven av Zacharias: Blommande sköna dalar. Det sägs att han inspirerades av den vackra naturen runt Kuddnäs när han skrev dikten.

För att nu återgå till kortspelet, så finns på Kuddnäs en hemtillverkad Killekortlek eftersom familjen Topelius spelade mycket Kille.

Lite kort om Kille:

Kortleken är speciell och har inga färger. Den innehåller två uppsättningar kort. Numrerade kort 1-12 och tre låga kort : Blarren (narr) pottan (blompotta) och kransen(blomsterkrans) samt fem höga kort: värdshus, husu (svin), husar (husar till häst), cucu (gök) och Kille eller Harlekin.

Jag vet att det finns många varianter på spelet. Jag kan bara ett, där det gäller att i varje runda lägga närmast högre kort eller saka och när korten är slut ska man lägga lägsta möjliga kort. Den som har lägst poäng vinner.

Det finns många bevingade ord som kommer från olika killespel, såsom ”Gå värdshus förbi” och ”svinhugg går igen”.

Förresten är det Augustas födelsedag idag. Jag blev så glad över att se ett foto upplagt på Facebook av en kvinna i Varberg som besökt graven och lagt en liten blomma där!

Augustas och våra ångbåtsutflykter

Under ett par veckor har Sara och jag rest runt och besökt gårdar och trakter som Augusta har anknytning till. Sista dagen innan Sara lämnade Sverige för denna gång, passade vi på att åka ångbåt på Mälaren. Vi träffade många nya trevliga bekantskaper på vår utflykt precis som Augusta gjorde i juni 1851.

”Lejdenfrost bjöd mig att Onsdagen d:11 följa med honom åt Stockholm och naturligtvis emottog jag med glädje ett dylikt förslag. Wår Ångbåtsfärd var ganska treflig. Jag träffade flera bekanta ombord; Dagen var vacker och innan jag visste ordet af landade vi vid Riddarholmen der Farbror Hjort, Ljungstedt och Erik voro oss till mötes och togo mig med sig hem till Kungsholmen. Thorsdagen på morgonen kom Lejdenfrost till oss, då vi först rumlade på Raketen med vin och tårta och sedan följde honom till Svithiod som klockan 2 lade från land.”

Sara och jag nöjde oss med att dricka öl på vår resa med S/S Mariefred. Jag vill inte kalla det att vi ”rumlade”. Men solen lyste och vi hade väldigt trevligt medan den vackra gamla ångbåten tuffade på. Så passerade vi Helgö. Just här blev alltså Augusta hämtad från sin ångbåt med en roddbåt.

Stavsund — Stafsund ”Upplands herrgårdar” från 1881, Klingspor & Schlegel. Litografi av A Ney, Stockholms länsmuseum

”Lördagen efter min ankomst voro vi bjudna af Lallerstedt ut till hans egendom Stafsund och klockan 8 på morgonen reste vi med Ångbåten Westmanland, hvars Capitain i parenthes sagt var en hjertans hygglig kar, samt blefvo midt ute på Mälarn afhämtade i båt. Dagen var mulen, men vädret i det hela oklanderligt.

Sjelfva Corps de logiet vid Stafsund är af sten, byggt under Carl XIItes tid. Rummen, en oräknelig mängd, äro mörka och dystra och meublerade på otreflig, gammaldags façon. Omgifningarna äro obeskrifligt vackra, och erbjuda öfverallt de mest olikartade vuer öfver Mälarn. Det hela är ståtligt, och vi tillbragte en ganska angenäm dag i det gröna och blefvo undfägnade med en storståtlig middag bestående af sex rätter mat och åtskilliga sorter viner. Om afton då vi skulle återvända med ångbåt hade vi försummat oss och fingo i det stället resa i hökärra till Kungsholmstullen. Wallenberg var med och en Magister Sohlman som är medarbetare i Bore och som var orimligt anthousiastiskt sinnad för Dannemark, der han slagits i de frivilligas leder. Dagen efter vår landtliga utfärd besökte vi en exposition af Svenska slöjdalster, som verkligen var värd att ses, och väl arrangerad. ”

Hur Augusta lärt känna denna trio av politiker och tidningsmän vet vi inte, men förmodligen var det genom André Oscar Wallenberg. Han kom ju från Linköping precis som Augustas familj. Det måste varit fantastiskt för 24-åriga Augusta att få träffa dessa engagerade tidningsmän. Wallenberg, Lallerstedt och Sohlman drev den frisinnade tidningen Bore tillsammans. Augusta som älskade att diskutera, hade säkert jättekul. Och att åka hökärra med dem hela den långa vägen från Ekerö till Kungsholmen mitt i juninatten var säkert ett galet roligt minne. Jag önskar att hon beskrivit färden lite utförligare.

Sara och jag blev dock inte upphämtade utanför Stafsund, utan reste vidare med vår ångbåt till Mariefred. Där besökte vi Gripsholms slott istället. Vilket vackert slott det är, ljuset som faller in genom fönstren lockade oss att fotografera i det ena rummet efter det andra. Porträttsamlingen är också fantastisk. Där hängde ju porträttet på A O Wallenberg och en mängd andra 1850-talsfigurer som vi stöter på i vår research. Till skillnad från Augusta kunde vi åka tåg hem. Vi reste med Östra Sörmlands Järnväg och den lilla andraklassvagnen med resortstoppade soffor drogs med ånglok. Visst är ju detta tåg femtio år yngre än det Augusta reste med i Tyskland, men känslan med skakandet mot rälsen och ljudet av det tuffande ångloket är säkert densamma.

Augustas beskrivning av sin första tågresa i Tyskland 1847:

”Litet nyfiken om resan i de så mycket beprisade ångvagnarna skulle behaga mig, väntade jag med största otålighet i trainen, som ock snart anlände. Första entrén i vagnen behagade mig oändligen. Man blef af Monsieur le Conducteur inlåst i ett litet förtjusande cabinett, med lampa i taket och fyra resortstoppade soffor, två och två mot hvarandra. Man satte i gång och jag tyckte mig flyga genom luften. ”

När Sara åkte vidare till Bryssel, passade jag på att göra en utflykt på egen hand. Målet var Hjo med ytterligare en ångbåtsutflykt, denna gång med S/S Trafik från 1893. Och visst är det lustigt, men i Hjo pågick en stor ”exposition av Svenska slöjdalster”. Historien upprepar sig.

Stora Gåhlstad, vilken kartskatt eller skattkarta?

Hur kunde vi missa det? Förra året när vi åkte runt i Linköpingstrakten hade vi lite ont om tid, så vi valde att titta på Lambohov istället för Stora Gålstad, eftersom vi inte trodde att gården fanns kvar. Jag vet inte hur vi letade då, men när jag nu tänkte börja skriva om Augustas födelsegård, hittade jag byn på Eniro! Sedan blev det en lång resa för att identifiera de olika gårdarna som ingår i byn Stora Gålstad och avgöra vilken det var Augusta bodde på, och om den faktiskt finns kvar idag.

På min väg mot att hitta rätt gård, lärde jag mig ytterligare en bit svensk historia, storskifte, laga skifte och militärboställen.

Jag började med Google maps, ingen träff på Stora Gålstad, förmodligen var det därför vi inte hittade dit förra våren. När jag sökte på nätet fanns referenser till flera gårdar i Stora Gålstad: Storgården, Västergården, Mellangården, Källgården, Prästgården och Aspegården. Jag tog för givet att det var Storgården, kanske för att det i alla dokument benämns Stora Gålstad. Men det var bäst att gå till botten och ta reda på hur det såg ut på 1820-talet. I Lantmäteriets historiska kartor hittade jag både kartor och dokument rörande St Gålstad. Nu fick jag också bekräftelse på att det var ett militärt boställe och ingen egen ägd gård. I kyrkböcker och andra handlingar benämns bostället efter vilken rang soldaten hade vid det aktuella tillfället. Därför heter det allt från Corpralbostället ända till fram till Adjutantbostället. Det gör det hela lite knepigare när man ska söka.

1868, 40 år efter Augustas födelse, såg kartan ut så här:

Jag gick ytterligare bakåt i tiden och nästa karta jag hittade ritades 1856 då man genomförde ”Laga skifte”. För mig ser det ut som ett broderimönster med massor av stygn. Men nu kan jag förstå varför man genomförde denna jordreform! Alla ”stygnen” är ju små jordlotter.

Laga skifte i Sverige beslutades år 1827 och principerna i denna skiftesstadga gällde till 1928. I vissa delar reviderades stadgan 1866, men ersattes av 1926 års lag om delning av jord som trädde i kraft 1/1 1928. Syftet var att slutföra de jordreformer som påbörjats med storskiftet och enskiftet. Läs mer (Wikipedia)

Redan 1774 genomförde man ”Storskifte” på Stora Gålstad. Då såg det i princip likadant ut med alla små lapptäckesbitar av jord.

Storskiftet var i Sverige (med Finland) ett av regeringen understött ägoskifte av mark inom landsbygdens byar beslutad 1749, och den första större jordreformen i riket, där tegar slogs samman så att varje bonde fick ett fåtal sammanhängande åkrar. Läs mer (Wikipedia)

Och se där, där finns beskrivet att ”Corporalsbostället” är det lilla huset i mitten märkt E! Och dessutom står det att Augustas farfar kvartersmästaren Petrus Söderholm nyttjar ägorna. Det är lustigt att man ibland förändrar man förnamnen så att de blir lite ”finare”. Han hette egentligen Per. Vad som också är intressant på denna karta är att till gården hör en liten stuga, långt ner till höger. Det ser ut som en jaktstuga, eftersom den ligger mitt i skogen.

Nu ska jag bara frossa i ytterligare en karta, från 1692. Det är ju så fantastiskt att man kan se alla dessa gamla kartor digitalt! Vad som är speciellt med denna karta är att man kan läsa vilken jordmån det är på de olika åkrarna. Och sedan är de ju bara för söta, de små husillustrationerna med rök i skorstenarna!

När jag hittade Augustas farfar omnämnd på kartorna från 1700-talet, var jag tvungen att ta reda på lite mer om dessa militärboställen. Augustas farfar flyttade in på Stora Gålstad 1764.

Krigsarkivet igen

Jag gjorde en liten utflykt till Krigsarkivet igen för att titta på deras dokumentation om Stora Gålstad. Snart satt jag med enorma böcker från 1700-talet och framåt innehållande husesynsprotokoll. Här fanns alltså beskrivningar av gården. Vilka byggnader och ägor som fanns, till och med hemlighuset! Sedan fanns noterat hur välskött det var och vilka förändringar som behövde göras. Det är dock svårt att läsa den gamla handstilen!

Men 1832 gjordes den sista synen, i samband med att familjen Söderholm flyttade ut efter att två generationer bott där. Det dokumentet var lättläst och jag kunde bland annat läsa att huset bestod av en sal och fyra kammare.

1805 gifte sig Augustas pappa Johan Petter med Anna Catarina Fagerström. Hon flyttade då in på gården där Johan Petters föräldrar och syskon bodde. Men året efter flyttade föräldrarna till en av döttrarnas gård ett stenkast bort. Det tyckte förmodligen Anna C var skönt. Hon födde de året deras äldsta dotter. Så först tog Johan Petter över sin fars lön (mitt förra blogginlägg) och sedan även hans boställe. Så var det nog även inom det militära, man ärvde både yrken och bostäder.

Ja just det….

Hur ser Stora Gåhlstad ut idag?

När jag jämför kartbilderna, lägger dem på varandra så är jag ganska övertygad om att det som idag heter Gålstad Mellangård är det tidigare militärbostället. Jag ska verifiera det så småningom, men materialet om alla militärbostäder som försåldes finns i Härnösand och är inte digitaliserat.

Men om det är rätt så ser gården ut så här enligt bilden på Eniro. (Till vänster ser man Västergården) Visst är den söt! Sara och jag får göra en utflykt dit i sommar.

Uppdatering 12 april

Nej, det var inte Mellangården som var militärboställe. Det låg bredvid, till höger i bilden ovan. Förmodligen rivet och är idag trädgård. Men säkert tultade Augusta runt även på denna gårdsplan, hos grannarna.

Anna, superhjälten som överlevde dem alla

Vem var hon egentligen, Augustas mamma?

Hon är lite av ett mysterium, Anna Catharina Söderholm. Hon finns hela tiden med i bakgrunden. Det är hon som ser till att Augusta får utbildning, får resa på badorter, får lämpliga kläder uppsydda för ett liv i de rätta kretsarna. Vilka planer hade hon för sin dotter? Vad hade hon själv med i bagaget, eftersom hon visste vad en ung kvinna skulle veta och kunna för att lyckas i mitten av 1800-talet? Hon skriver sina brev på ett bildat sätt, men vi vet inget om hur hon fick sin bildning.

När Sara och jag gjorde vår resa i Augustas fotspår, var det lika mycket i mamma Annas. Anna var ju faktiskt jämnårig med oss när hon gjorde sin Tysklandsresa.

Anna Catharina Fagerström föddes 1788, året före franska revolutionen. Hennes far, sergeanten Gustaf Fagerström, var 70 år när hon föddes. Det var hans första barn trots att det var hans fjärde äktenskap. En tuff gubbe som blev 90 år. Han överlevde sin hustru med sju år, Anna Elisabeth Lilja från Snararp i Asby socken.

Vid 18 års ålders gifte sig Anna med den 13 år äldre Johan Peter Söderholm och bosatte sig på Stora Gålstad i Slaka socken utanför Linköping. Johan Peter var kapten vid Andra lifgrenadjärregementet. När jag läser om var de höll hus, inser jag att Augustas pappa var frånvarande långa tider. Regementet var utomlands i krig under ganska många år. Kanske kom han hem mellan insatserna i Finland, Norrland, Skåne och så till sist, i Sveriges sista krig, i Tyskland under Karl XIV Johans befäl. Han måste varit med när Napoleon besegrades 1814.Det måste varit tufft för Anna (och alla andra soldathustrur) att ha sin man så långt borta och inte veta om han skulle överleva. Under tiden fick Anna sköta hus och hem hemma på Stora Gålstad. Och så kom barnen.
1806 föds Charlotta, 1808 Amalia, 1810 Emilia som dör vid ett års ålder. Sen är det ett hopp fram till 1817 då August föds. Kan det bero på att maken var utomlands i krigstjänst? Sen kommer ytterligare ett hopp på 10 år tills Augusta föds 1827.

Augusta är ett riktigt sladdbarn. Anna är nu 39 år och hennes två äldsta döttrar giftasvuxna. Som vi tidigare berättat, gifter sig Amalia med textilfabrikör Gustaf Lejdenfrost men dör i barnsäng. Sedan dör Annas make Johan Peter samma år som dottern Charlotta gifter sig med Gustaf Lejdenfrost. Och två år senare dör även Charlotta, i influensa.

Nu har mamma Anna två barn kvar i livet. August som visar tecken på alkoholism och som dessutom har Tuberkulos. Enligt dagböckerna är det bara bekymmer med honom. Det är nu mamma Anna satsar allt på sin yngsta dotter. Med stöd av sin svärson Lejdenfrosts pengar ser hon till att Augusta kommer till Stockholm och får gå i flickpension. Hon propsar på att Augusta förutom franska och tyska ska lära sig engelska, ett språk som på den tiden inte var ett av de största.Man kan undra varför? Vilka planer hade hon för sin dotter. Jag har tidigare även beskrivit hur hon skickar sidentyger till Stockholm för att Augusta ska sy upp lämpliga kläder för att smälta in i Stockholmssocieteten och hon förbereder Augustas garderob för den kommande badsejouren på västkusten.

Och så 1847 gör de den fantastiska resan till Tyskland tillsammans. En riktig mamma-dotterresa! Och mamma Anna hänger med på allt, till och med vandringar i bergen. Det tror vi i alla fall. Det står inget om att Anna inte är med. Så 60-åriga Anna måste även hon ha haft bra kondition för att orka med turerna i Sachsiska Schweiz. En två månaders resa mitt i heta sommaren måste nog ha tagit på krafterna. Men så roligt det måste varit för dem båda att ha alla minnen att tala om hemma i Norrköping.

Jag undrar sedan vad Anna tyckte om de unga herrar som uppvaktade Augusta? Och hur tog hon beskedet att Augusta förälskade sig i en lektor utan förmögenhet och gods. Kanske uppskattade hon hans intellekt? De verkar ha kommit bra överens enligt den brevväxling som finns mellan dem.

Vi kan i alla fall i breven mellan Adolf Nordvall och Augusta läsa att Lejdenfrost inte gillade partiet. Kanske hade han egna planer, men det vet vi inget om.

Men nu börjar en period i mamma Annas liv som blir väldigt tung. Augusta skickas till Stockholm för att kurera sin tuberkulos. Det enda glädjeämnet är nog Augustas bröllop, men Anna skriver i breven till Augusta att hon borde åka till Varberg för att kurera sig. Augusta och Adolf flyttar till Strängnäs och sommaren 1854 föds lilla Gerda som ska bli Annas lilla skyddsling. Augusta blir allt sämre och som jag skrev tidigare i höstas så reser Adolf och Augusta till Varberg i juli 1855, Augustas sista resa. Och mamma Anna har hand om Gerda som skriker och har ont. I ett av breven beskriver Anna att hon till slut tar till gamla huskurer och trolldomsknep! Intressant, och de som var så religiösa!

Jag var aldeles rådlös, i min förtviflan sökte jag i mina gamla papper och fik rätt på ett medel för skrikiga barn bestående af bävergäll vitlök svavel och nogra andra örter som lades i en karmosinröd pose och hängde på bröstet. Om nu det onda har agerat ut, eller trollposen gjorde det, alltnog hon sof följande natt hela natten och har altsedan varit snäll.

Och medan mamma Anna pysslar om Gerda, dör Augusta endast 28 år gammal. Anna är 67 år och har förlorat hela sin familj. Inget av barnen blev över 30 år. Anna flyttar nu till Adolf i Strängnäs där hon får ta hand om lilla moderslösa Gerda. Det är andra gången hon får flytta in och ta hand om de som är kvar. 1870 dör Anna 82 år gammal.

Under hennes levnad har mycket hänt och ändrats i Sverige och Europa. Länder och kungariken, revolutioner, krig, industrialisering, skolväsende, skråväsendets avskaffande, ståndsriksdagens avskaffande, ångfartyg, Göta kanal, järnväg… ja det finns hur mycket som helst att räkna upp. Och under alla dessa år fick hon kämpa för att hålla sin familj på fötter. Resultatet blev ett enda barnbarn, Gerda, som kom att bli en anmoder till sex barn, många barnbarn, ännu fler barnbarnsbarn varav Sara och jag är två och sen tappar vi räkningen på hur många som finns i nästa generation.

Vi har nog Anna, superhjälten, att tacka för mycket. Och visst ser hon ut lite som en superhjälte med sina lustiga spetsprydnader. I släkten kallas hon för ”Gumman med ruskorna”

Sjöng Augusta sånger av Franz Schubert på Lunda gård?

I onsdags trotsade vi regn och rusk och besökte Kristinehovs Malmgård på Södermalm. 31 januari var det nämligen 221 år sedan Franz Schubert föddes och detta firades med en liten kammarkonsert.

Helt underbart att få sitta i denna gamla byggnad från 1790 och lyssna till sång, piano, violin och flöjt som flödade mellan väggarna i den lilla salen. Vi var väl inte mer än ett tiotal åhörare, men det gjorde konserten ännu mer intim. Vi satt ju mitt i musiken. Vilken skillnad det är mot att sista i en stor konsertlokal.

Mina tankar flög iväg tillsammans med tonerna i ”Die Forelle” och andra vackra Schubertverk. Jag tänkte på Augusta och hennes värld på 1840-talet. Långt före Spotify och andra möjligheter att lyssna på musik till vardags, som vi är bortskämda med. Den musik hon kunde lyssna på var just i konsertlokaler och på privata evenemang. Och då kan man ju förstå hur viktigt det var för de som hade möjlighet, att lära sig sjunga och spela till husbehov. Piano- och sånglektioner ingick i en överklassflickas uppfostran. Att kunna framföra musik- och sångstycken vid middagar och andra sammankomster var önskvärt.

Augusta var nog en ganska hygglig sångerska. Hennes sång efterfrågades i sällskapslivet. På flera ställen i dagboken nämner hon att man bad henne sjunga. Hon hade ju tagit lektioner i Stockholm för operasångaren Isidor Dannström.

2 september 1850 gjorde hon en liten resa runt i Södermanland. Jag tar med hela texten, den är så fint beskriven, lite som i Jane Austens skildringar. Vad som också är intressant är att hon nämner vad de äter och att hon också är imponerad av de folkdräkter hon ser, speciellt Vingåkersdräkten. Roligt att det just var en Vingåkersdräkt jag sydde 1977!

Lunda gård (Reinhold Norstedt)

Wi ha varit borta mest i 8 dagar och haft obeskrifligt roligt på Lunda hos Brukspatron Norstedts. I det alldra vackraste väder anträdde vi vår resa. Från en alldeles molnfri Himmel kastade solen sina strålar ned på jorden, återspeglade sig i de många sjöar vi passerade och glittrade genom träden på den täta, dunkla barrskog som omgaf oss på alla sidor.

Wid den lilla nybygda, Baron Bonde tillhöriga gästgifvaregården Ennesbol intaga vi vår middag, bestående af en alldeles delicat potatoes med sill. Sedan vi der uppehållit oss en stund reste vi vidare, hjelpte upp vår toilette i en björkäng der Lejdenfrost drack kaffe hos en gammal gumma och då vi anlände till det ståtliga Säfstaholm, körde vi mycket långsamt för att kunna få någon idéer om denna, Excellensen Bondes så mycket omtalade och beprisade egendom. Dagen efter vår ankomst, kom Brukspatron v: Achen på middag till Lunda. Han var en ganska angenäm och älskvärd ung man. Wi gingo alla ned till allégrind för att beskåda folket, som i sina nationaldrägter reste till Åsens marknad.

Lunda gård

Aftonen tillbringade vi, rätt angenämt med musique och conversation.

Brukspatron v: Achen är musikalisk och jag var, verkligen, både rädd och förlägen då man bad mig sjunga, det geck likväl skäligen bra.

Jag började nästan afundas Ebba Lagerqvist hennes fästman, så hygglig föreföll han mig och jag tror äfven han trifdes rätt väl i mitt sällskap, complimenter feck jag åtminstone höra tillräckligt. Wi reste en dag till Åsens marknad, dit den charmante Brukspatronen var min körsven och der jag allmänt passerade för hans fästmö, hvaråt vi hade mycket roligt.

Efter att ha beskådat alla ”die schöne rariteten” på marknaden reste vi till Leppö, en lastageplats vid Hjelmarn, der Emelie hade arrangerat middag åt oss. Flickorna Norstedt och jag spetade oförskräckt omkring i bergen och öfverallt mötte mig de mest tjusande vuer öfver Hjelmarns lugna yta och leende stränder, der man långt bort i fjerran kunde upptäcka tornspirorna på Göksholms gamla slott och den holme der Engelbrecht mördades. Dagen hade varit guddomlig och aftonen blef ej mindre skön.

Då det melancoliska Septembermånskenet belyste den herrliga, romantiska trakten, började vi vår återfärd och sannerligen var det intet rätt väl att min körsven redan var förlofvad, ty i annat fall vet jag ej om min hjerta klappat så lugnt, som det nu gjorde. På Söndags förmiddag voro vi i kyrkan der jag får tillstå att jag var mera öga än öra, så mycket frapperade mig den vackra och egna Wingåkersdrägten. Den höga, hvita mössan ger vingåkerskullan ett utseende af stolthet, frimodighet och snygghet, och den drägt som begagnas vid högtidliga tillfällen är verkligen dyrbar med sitt fina kläde och tjocka silfverbälte.

Allén till Högsjö (Reinhold Norstedt, Nationalmuseum)

På eftermiddagen reste vi till Högsjö, som verkligen är en af de ståtligaste privata egendommar jag sett. Huset är af sten och rummen äro så der höga, mörka och dystra som de brukar vara i gamla slott. Trädgården är stor och hvart man tar vägen går man genom höga, seclesgamla alléer.

Der är dystert och mycket för storartadt för att kunna vara hvardagstrefligt. Det var verkligen rätt ledsamt att skiljas från den unge, artige värden, och vi togo äfven ett ganska triste afsked af hvarandra.

Aj, aj, aj… hade Augusta redan glömt den stilige kaptenen på Göta Kanal som hon lovat dansa första dansen med på Innocentbalen. Och Frans Gustav von Aken var ju redan förlovad!

Om Augusta hade respekt för Frans Gustavs musikalitet, skulle hon vetat lite mer om familjen Norstedts kommande öden. Familjen Norstedt var nog ganska musikalisk. Och Frans Gustav von Akens mamma Maria Carolina var ju född Norstedt.

Augusta nämner inte heller den 7-årige sonen Norstedt, och det kan man kanske förstå. Men kanske lyssnade han till Augustas sång. Fast besluten att bli sångare reste han till Paris 1867 för att studera sång! Hemkommen till Stockholm arbetade han sedan som sånglärare. Men det är inte det han blev känd för. Han reste ytterligare två gånger till Paris, men då för konststudier. Reinhold Norstedt blev känd som landskapsmålare!