Kläder-arkiv - Sida 2 av 4

Faster Agneta finns med i bakgrunden

Idag 21 januari är det Agnetadagen!

Själv heter jag Agneta som andranamn efter min faster Agneta. Fast hon kallades bara ”Faster” eftersom hon var vår pappas enda syster. Nej, jag har inte hamnat på ett sidospår, det leder faktiskt till Augusta. Det är mycket tack vare Faster som vi håller på med vårt Augustaprojekt.

På sin födelsedag 1945 fick vår farmor en bok av sin dotter, faster Agneta. Faster hade skrivit av hela Augustas dagbok på maskin och sedan bundit in den. Det var den boken som Sara och jag läste som tonåringar.

Faster var en kreativ själ. Hon sydde och gjorde applikationer, täljde ugglor av videgrenar och framför allt hade hon tid för alla sina syskonbarn. Hon var ogift och hade inga egna barn.

Istället hade hon sina beväringar på T1 i Linköping som hon både älskade och fnös åt. Faster var husmor och som kökschef fick hon alltså se till att alla unga soldater fick bra mat och inte längtade hem. Ja, Faster fnös åt mycket och var bra på att berätta historier, alltid med en cigarett mellan pek- och långfingret. Så minns jag henne, hon brukade luta sig mot de där fingrarna, som hon höll mot tinningen så att ögat drogs snett uppåt.

På somrarna på 60-talet i Sörmland brukade jag hämta hennes post och leverera till hennes stuga nere vid sjön. (Det var på den vinden jag tio år senare provade Augustas sidenklänning!)

Varje dag när jag kom med Fasters post, hade hon i en speciell liten låda på väggen lagt karameller till sin lilla postfröken.

När jag gick på Tillskärarakademin 1977 bestämde Faster att jag skulle få hennes gamla symaskin. Jag vet faktiskt inte, men den kanske hade varit min farmors symaskin. En Singer modell 66, svart med jugendblommor. Jag läser att modellen tillverkades redan 1901. Sedan dog faster året efter. Symaskinen kom hem till mig. Ett arv som alltid påminner mig om Faster och hennes textila intresse. Nu har jag ju avverkat ett antal moderna symaskiner efter denna vackra, som bara kan sy raksöm. Men jag har den kvar och den är utan tvekan den vackraste!

Idag på Agnetadagen planerar jag för mitt sömnadsår 2018. Och det blir fler historiska modeller till minne av kvinnorna i släkten, modeller som de skulle kunnat ha vid den tiden.

Blå kattunklänning (Anna, Augustas mamma 1850)

Rutig oblekt bomullsklänning med förkläde och huvudduk, för tjänstefolk (1850)

Rutig cremefärgad sidenklänning (Augusta 1854),

Roströd balklänning (Augustas dotter Gerda 1880),

Klänning med överklänning i broderad tyll (Eva, min farmor 1912)

Nej, det blev ingen klänning till minne av Faster, men hade det blivit någon hade den varit smaragdgrön, hennes älsklingsfärg.

Mina sidentyger som väntar…

Vad fanns i min resväska? – 1850-talskläder för allt från vandring till operabesök

Min moderna rullväska rymde kläder för två veckor på resa innebärande vandring i bergen, operabesök, restaurangbesök, turistande i städer och parker samt långa tågresor. För det hade vi beräknat att vi behövde fyra klänningar, en kjol, en kofta, tre underkjolar, två par pantalonger, ett snörliv, tre blusar och så några undertröjor. Ja, en extra bonett också! Och löskragar, sjalar och handskar.

Alla kläder låg hårt rullade för att de inte skulle bli för skrynkliga under resan. Vi har ingen aning om hur Augusta gjorde, men hon hade säkert en större koffert än de rullväskor vi använde. Bärhjälp fanns att få på den tiden, inte nu. Idag får alla klara sig själva. Säkert fanns det 1847 personal på hotellen som tvättade och strök kläder och stärkte underkjolar. Det var ett av våra stora problem, när stärkningen gick ur underkjolarna, blev de längre och lättare att snava på. På våra hotell fanns möjligen service att putsa skor. Att ha bett dem stärka underkjolar på vår knapphändiga tyska hade blivit väldigt lustigt.

Klädd för vandring

Jag är förvånad över att kläderna höll sig så fräscha. Vi vandrade trots allt på leriga stigar i nationalparken i Saxiska Schweiz och regnskurarna kom och gick. En av mina underkjolar blev ganska smutsig i spetskanten och jag var glad att jag hade totalt tre stycken med mig. Man måste ha minst två underkjolar för att de inte ska sno ihop sig med kjolen när man går. Varje morgon valde vi klänningar efter dagens väder och mestadels var det risk för regn. Då var min mörka tunna ylleklänning bäst, den som jag tidigare kallat för Filifjonkans klänning. Mörkt tyg skulle inte se lika smutsigt ut och skulle inte suga upp lika mycket vatten från marken som en bomullskjol. Ullklänningen var även lätt att samla ihop i handen och hålla upp för att undvika stora vattenpussar. Trappor är också ett gissel, när man går nedför, då släpar fållen längs trappstegen. Så ibland såg vi nog för tokiga ut när vi samlade upp kjolar och spetskantade underkjolar i ett fång och då syntes ju pantalongerna, ve och fasa! (Jag ska erkänna att mina pantalonger är pyjamasbyxor från HM). Pantalongerna är viktiga för att man inte ska bli rispad på benen av de stärkta underkjolarna. De är som papper och frasar när man rör sig.

Balklänning i siden

I Dresden klädde vi upp oss till tänderna. Snörlivet (som jag faktiskt inte hade på mig alla dagar) togs på och snördes åt. Tre underkjolar, pantalonger, silkesstrumpor och så till sist ovanpå allt, gled sidenklänningen på. Så fantastiskt lätt den är och blir inte alls skrynklig även om den varit nerpackad. Siden är underbart! Jag förstår att det var populärt på 1800-talet. Vi använde våra sidenklänningar i Prag också, till middagen på vårt fina hotell At the golden scissors till personalens glada tillrop. De skålade med oss i Prosecco. Sent ska jag glömma den födelsedagsmiddagen!

Bomullsklänning i kattun

Kattun, tryckt bomullstyg var dyrt och därmed högsta mode i mitten av 1800-talet. Min gröna kattunklänning med smock, är nog min favorit. Den är så bekväm och mjuk. Men den tål inte regn! I SansSouci läskade den upp en hel del vatten ur parkens gångar och jag hade en decimeterhög mörk blöt rand i kjolkanten. Det medförde att skorna också blev blöta och leriga. Tur att det fanns hårtork på hotellet.

Tudelad resdräkt i ylle

Den här kjolen har mycket tyg i sig! Det är den tyngsta kjolen av dem alla. Den behöver hängas upp i hakar i livet för att inte bli för tung och hasa i backen. Men lystern på tyget i kypert är vacker. Sen är jag lite nöjd med den lilla taggiga överdelen på ärmen på livet. Ja, livet kunde jag även använda separat som en liten jacka.

Rutig bomullskjol

Den var med som reserv. Sydd av en bordduk inköpt på Myrorna. Sara och jag botaniserar alltid bland dukarna i secondhandaffärer eftersom de ofta har rätt storlek för en kjol. Inte förrän dagen för hemresan använde jag den för att inte ha tagit med den i onödan. Den var förvånansvärt bra för att vara bomull. Den kraftiga bomullsväven blev inte skrynklig och höll stadgan bra trots att underkjolarna börjat vekna.

Snörkängor

I somras beställde jag ett par snörkängor från USA, en exakt kopia ett par skor från mitten av 1800-talet. De sitter perfekt på mina fötter och jag har utan problem vandrat hela dagarna i dem, utom när det var för regnigt. Jag ville inte förstöra dem utan hade även med mig Goretexskor som reserv. Det enda man måste tänka på är att snöra kängorna innan man tar på sig snörliv och underkjolar! Det är svårt att komma åt dem annars!

Sjalar

En anständig dam 1847 hade sjal. Så vi hade sjalar på oss, nästan jämt. Min favorit blev den cashmeresjal jag köpt på Sidengården på Gotland. Den är vacker med sitt Paysleymönster och den är varm, ibland för varm. Jag hade fyra sjalar med mig, och köpte faktiskt två till på resan, en i Berlin på adressen där Augustas hotell låg 1847, Hotel de Rome. Huset är idag gammalt, från slutet av 1800-talet och bottenvåningen är idag en turistshop! Så de nyinköpta sjalarna är inte äkta, men det är så roligt att se att Paisleymönstret används i alla tänkbara textilier idag.

Löskragar, handskar och hattar

Lösa kragar fäster man med en brosch på klänningen. Praktiskt och snyggt. Enda problemet är att de blir lite skrynkliga när man ska ha sjalen ovanpå. Mina kragar är antika, en av dem har jag sytt av en broderad rund duk med infälld spets.

Jag hade virkade spetshandskar, svarta spetshand skar, handledsvärmare i ull och ett par broderade i bomull. Ganska skönt när det var lite blåsigt och kyligt.

Jag hade med mig två bonetter eller bahytter. Favoriten blev den nysydda i svart siden. Det är ganska skönt med en sådan mössa när det blåser! Och när det blir varmt hänger man den på ryggen.

Bekvämt och fint

När vi kom till Köpenhamn, hade vi en timma över och bestämde oss för att betrakta folks kläder år 2017. En sammantagen beskrivning från oss skulle nog kunna vara: ”bekväma sportinspirerade kläder som inte sitter särskilt bra”.

Mina kläder, inspirerade av 1847 års mode, är också bekväma, skorna och hatten också. Så det var ingen uppoffring att klä sig som vi gjorde på resan. Tvärtom, man känner sig väldigt fin, speciellt när folk vi mötte kom fram och gav oss komplimanger för att vi var så fina.

Resa i 1850-talskläder

Hur gick det då att resa och leva i våra Augustakläder?

Första riktiga testen blev faktiskt på Göta kanalresan. I fyra dagar i sträck var vi enbart klädda i 1850-talskläder. När vi kom hem fortsatte vi av bara farten med evenemang i Stockholm och Linköping, iklädda våra Augustakläder.

Det gick mycket bättre än förväntat! Jag snubblade inte på kjolarna en enda gång och trasslade inte in mig, inte ens i den kjol som innehåller 5 kvadratmeter tyg. Mest förvånad är jag över hur snabbt jag vande mig vid dessa kläder och hur mycket lättare det var att iklä sig rollen som 1850-tals dam om man är klädd som en sådan. Man blir faktiskt en annan person och rör sig på ett annat sätt. Snörlivet hade jag på mig alla dagar utan problem. Det var som att ha slalompjäxor; trångt när man sätter på sig, sedan tänker man inte på dem förrän man tar av sig och allt blev väldigt lätt igen.

Ja, lite problem var det ju när jag fick blåsa i en poliskontroll på hemvägen från Linköping och inte kunde ta tillräckligt djupa andetag.

Regn

Regn var det största problemet. Man kan hålla sig torr upptill med paraply, men kjolen blir blöt och tung i nederkanten. Det innebär också att den blir längre! Och då är det lätt att snubbla på fållen!

Underkjolarna klarade sig bra, lite solkiga i kanten bara. För att inte tala om de vita strumporna som inte blev rena ens efter en vittvätt! Men underkjolarna tappade lite av sin stärkning efter ett par dagar och även då blir kjolen längre!

Nu hade vi ju tur att det inte var så varmt. Det fick vi däremot känna av på vårt besök i Gamla Linköping helgen efter. Så solfjädern kommer att behövas i sommar.

Bonetter och hättor

Våra bonetter behöver få en bättre fastsättning på håret. De guppar fram och tillbaka och sitter sällan på riktigt snyggt, speciellt inte om man är ute och går. Då åker de bak, men jag blev riktigt bra på att knycka till på nacken så att den hamnade rätt igen. Vad vi inte hunnit göra var de hättor som gifta kvinnor har på sig inomhus. Jag sydde en enklare variant som blev mer som en nattmössa och med den under bonetten satt alltihop på plats. Men det största problemet är att man hör lite dåligt med hatten på!

Handskar

Snyggt ser det ut, men jag är van att använda händerna hela tiden och då måste man ta av sig handskarna. Men det är ju en av upptäckterna. En 1800-talsdam höll sig betydligt lugnare. Något att lära sig!

Sjalar

Sjalarna var toppen! Vem behöver en jacka när man kan svepa in sig i en stor yllesjal. På däck på både Vänern och Vättern fungerade de bra i blåsten. De tunnare sjalarna var också bra och fungerar även när man dansar 1800-talsdanser! Vi provade förra helgen i Gamla Linköping och det var så KUL! Där kan man säga att det kändes som man förflyttade sig tillbaka i tiden när kjolarna svängde till musiken.

Handväskor

Så var det det där med handväskor och att behöva bära på saker. Här finns mycket att fundera över till Tysklandsresan! Hur stor/liten den ska vara och vad är viktigt att kunna ha i den. Eftersom vi fotograferar mycket och gärna med systemkameror (något man definitivt inte gjorde 1847, annat än i en ateljé) behöver vi ha väskor som rymmer kameror och objektiv. Men en kappsäck är bra för stora saker och en lagom stor retikyl för något mindre saker. Men det är mycket att hålla i, med väskor, parasoller, handskar och med en hand som håller i hatten!

Sammantaget kan jag säga att efter fyra dagar tyckte man inte själv att det kändes konstigt eller utklätt. Men när vi klev av i Göteborg blev vi påminda igen, speciellt som det var Summer Burst festival och vår klädsel inte riktigt liknade den som kidsen vinglade runt i.

Planer för hösten

Nu börjar vi etapp 2, förberedelser för Tysklandsresan i höst. Då ska kläderna vara anpassade för höstväder, vandring i bergen och stadspromenader samt ett operabesök i sidenklänning. Och dessutom ska kläderna kunna hålla sig fräscha i ett par veckor. Det blir en utmaning! Jag ser redan för mig hur vi sitter på någon tvättomat i bara underkjolarna och väntar på att kläderna ska torka! Det kan nog bli rubriker av sånt med!

Första dagen på Augustas resa – avresan från Stockholm

Det finns likheter mellan Saras och min avresa från Skeppsbron idag och Augustas 1847, till exempel vädret. Men vi var till skillnad från Augusta på det bästa humör! Även vi följdes till båten av vänner som vi vinkade avsked av. Och visst är Stockholm vackert, ”en verkligt storartad tafla”.

Sedan vi vinkat avsked av våra vänner var vår första utmaning att ta oss upp till vår hytt. En smal trappa leder upp till bryggdäck och den är definitivt inte gjord för stärkta kjolar i 1850-talsstil! Men med lite sats, kunde man komma igenom utan att fastna mitt i trappan. Vi ska inte tala om hur det var att gå nerför trappan. Då riskerade man att kjolarna satt kvar i övre delen och man själv fortsatte nerför. Vi har lärt oss nu! Men särskilt gracilt ser det inte ut, speciellt som bonetten också åker av!

Näst utmaning var att stå två kvinnor med omkrets på 150 cm i en charmig liten hytt som erbjuder en total golvyta på max 2 kvm. Det var allt tur att inte Augusta hade krinolin, då hade vi fått skavsår. Men vi bor i världen sötaste lilla hytt med utsikt.

Idag var alltså den första dagen vi helt lever i våra nya kläder omfattande, pantalonger, 2 stärkta underkjolar, snörliv, särk, klänning, hätta och bonett. Det är inte helt lätt att sätta sig på en stol och få med sig hela härligheten in under bordet. Och var gör man av bonetten? Förmiddagskaffet intogs i den söta lilla matsalen med ett helt gäng trevliga resenärer från ett flertal länder. Och så kom vi där som två stora maränger.

Himlen blev allt gråare ju längre dagen led. Regent kom ikapp oss vid lunchtid medan vi åt en fantastisk lunch på väg genom Södertälje kanal.

I Trosa tog vi en liten promenad längs kanalen och de vackra små trähusen. Nu regnade det på ordentligt så maskrosbollarna utmed kanalen hängde blöta. Men syrenerna fick en välbehövlig uppfräschning. Denna promenad blev vår första regntest. Paraplyer skyddar inte långa klänningar. Efter en timme var klänningskanterna ganska blöta, och vita strumporna blev gråa av smuts. Men våra stärkta underkjolar frasade lika vita och torra som förut! Och nu skulle vi ju ändå byta om till middagen så nya klänningar åkte på och de blöta hängdes på tork i vår lilla hytt.

Nu har vi åter ätit en väldigt god middag och pratat med så många trevliga passagerare och personalen på båten. Vi har så roligt! Och detta är bara första dagen. Nu har solen sedan länge gått ner bakom regnridåerna och vinden har lagt sig. Utanför på på det regnvåta däcket är det alldeles tyst, endast motorns lätta skakningar känns i kojen. Och snart kommer vi till Mem, och den första slussen i Göta Kanal. Men då sover vi nog.

Augustas första resdag 1847:

Thorsdagen den 17 juni 1847 var en kall och regnig dag en verklig Tycho Brahe dag, som insvepte vår vackra svenska hufvudstad i en slöja af dunkel och otrefnad.

Åtföljd af några vänner, geck jag, ej i det bästa homour, klockan tu ombord på Svithiod för att medfölja detsamma till Travemünde. Snart väcktes vi ur våra afskedsbetraktelser genom det disharmoniska pinglet af en klocka, som betydde: ”främmande från bord” och lydande den oundvikliga befallningen, sade vi hvarandra farväl och åtskiljdes. Sedan jag, med min näsduk, vinkat ett sista afsked åt mina, på stranden qvarstående vänner, egnades hela min uppmärksamhet åt vår sköna hufvudstad, som sedd från saltsjösidan erbjuder ögat en verkligt storartad tafla och öfvertygad om att ingenstädes i utlandet få se någon vue som dermed kunde jemföras, lemnade jag ogerna den svenska jorden.

Kamébroschen från 1800-talets mitt

När jag döptes fick jag en brosch av min pappa Pontus. Han hade i sin tur fått den av Faster Martina, sin morfars syster. Faster Martina tyckte mycket om ”lille Pontus”. Kanske hade hon inget annat fint som var mer passande att ge en liten pojke.

Jag har alltid tyckt att kamén var så vacker med det skulpterade ansiktet prytt med vindruvsklasar i den vridna guldramen. Men den var för stor och tung för att kunna bära den på någon finklänning. På 70-talet försökte jag ha den på ett sammetsband runt halsen, men även så var den för tung. När Sara och jag började sy klänningar i 1850-talsstil slog det mig att den skulle passa perfekt att fästa ihop spetskragar med. Och faktiskt tror jag att den är från Augustas tid i mitten av 1800-talet. Stilen är den som var på modet då.

Hur faster Martina fick kamébroschen är fortfarande en gåta. I originalasken finns två små handskrivna lappar.

”Martina Svinhufvud ska hava denna brosch, Eva Nordvall” och ”Till min trofasta Martina Svinhufvud”

Men vem var Eva Nordvall?

Faster Martinas bror Pontus Svinhufvud gifte sig med Augustas enda dotter Gerda Nordwall. Men i den släkten finns ingen Eva. I Riksarkivet hittar jag information om en lärarinna i Nyköping som hette Eva Nordvall född 19.12.1833 i Växjö. Hon kom från Växjö och var dotter till hautboisten Eric Nordvall och hans hustru Fredrika Ek. Eva hade varit bankkontorsföreståndarinna i Ramnäsbruk innan hon flyttade till Nyköping och blev på 1890-talet lärarinna på Elementar för flickor. Tidsmässigt stämmer det med att Martina också bodde i Nyköping under samma tid. Martina var en av Sveriges första kvinnliga telegrafister tillsammans med sin äldre syster Augusta Widebeck.

Men hur kände Martina Eva Nordvall? Ganska väl tydligen, eftersom Eva nämner Martina som ”trofast”? Eva Nordvall dog 1922 och när jag hittat hennes bouppteckning (som inte finns digitaliserad) kanske jag får svar. Martina dog

Små detaljer hjälper oss i återskapandet

Jag står i min långa klänning och fäster ihop spetskragen med kamébroschen. Så stod nog Eva Nordvall och fäste samma brosch på 1800-talet.

Det är sådana ögonblick vi försöker återskapa i vårt Augustaprojekt; att faktiskt göra sådana handgrepp som kvinnor gjorde.