Kategori: Kläder

Vore det inte kul att resa i tidstypiska kläder från 1850-talet?

Jag minns inte vem av oss som föreslog det, Sara eller jag. Det var förra sommaren och jag tänkte mig då att sy EN klänning att ta på vid fotografering någonstans i Tyskland. Inte mer än så. Ett halvår senare ser vår 1850-talsgarderob helt annorlunda ut.
Vårt projekt växte och den första ”provklänningen”, sydd av Ikealakanet ”Kustruta”, var klar. Sedan var det dags att sätta saxen i det inköpta tyget som skulle bli en resdräkt.
Så kom Göta Kanalresan på tal. Intresset från vännerna växte och även från folk som vi tidigare inte kände. Man började fråga om vi skulle vara klädda tidsenligt under hela den resan. Ja, varför inte?
Vackra klänningstyg hittade vi på loppisar och i second handaffärer. Gardiner och dukar innehåller många meter tyg och det behövs till 1800-talets vida kjolar. Spetsar hittade vi där också och nu började även vänner och släktingar ge oss vackra gamla spetsar.
Fyra dagar på Göta Kanal, ombyte till middagen…. Vi började räkna in klänningstygerna som låg i högar hemma.  Och bonetter, spetsmössor, underkjolar, korsetter.
En hel Kanalgarderob måste planeras. Och om det blir kallt? Cape? Sjal?
Och vilka skor kan passa och samtidigt vara bekväma att gå i.

Annikas klänning

Vår kusin Annika bestämde sig tidigt för att åka med på Kanalresan 30 maj.
– Jag skulle ju också vilja vara klädd som på 1850-talet, men mer som en enkel mamsell, sa Annika. Jag kan ju få bära era hattaskar.
Sagt och gjort. Jag sydde Annikas klänning och levererade den i Visby.
Annika i sin 1850-tals mamsellklänning
Nu har vi kommit en bit på väg med våra garderober. Det ser ut som ett teatersällskaps kostymer där de hänger på en klädställning som gång på gång rasar ihop av tyngden av kjolar.
Och nu har vi även börjat tänka på den ursprungliga idén: resan i Tyskland. Där måste vi både ha sidenklänningar att gå på operan i och klänningar som fungerar att vandra i bergen i Sachsiska Schweiz!
Nästa vecka ska vi ut och pröva Kanalgarderoben. Vi tänker åka till Djurgården och Skansen och se hur det går att vandra runt utan att snubbla i våra långa klänningar och underkjolar.

Visitkorten, 1800-talets Facebook

‍

För en tid sedan fick jag av en släkting ett fint litet foto på min farmor Eva. Jag uppskattar att det är taget ungefär 1902 då farmor var i 18-årsåldern.

Jag blev lite nyfiken på historien om dessa små kort och sökte på nätet. Dessa fotovisitkort vilka blev omåttligt populära under 1800-talet.
De fina små ateljéfotona, monterade på kartong, delades ut till vänner och bekanta. Under senare delen av 1800-talet kunde man även införskaffa vackra album i skinn eller sammet där visitkorten kunde sättas in i fickor.

Porträttsfotografiets utveckling

Fransmannen Louis  Daguerre utvecklade på 1830-talet ett nytt sätt att skapa  fotografier med hjälp av silverjodid. Denna teknik gjorde det lättare att reproducera foton. Carl Johan Berggren från Stockholm studerade tekniken hos Daguerre i Paris, reste hem till Sverige och öppnade fotoateljé. Men framför allt blev han en av Sveriges mest anlitade resande porträttfotografer på 1840-talet. Han annonserade i dagstidningar runt om i landet när han skulle besöka olika orter där man kunde anlita honom för den nya ”Daguerrotypin”.

Det skulle inte förvåna mig om Augusta besökte Berggren när han stannade till i Norrköping, nära Loddby där hon bodde. Hans annons i tidningarna var även på franska, vilket säkert uppfattades ännu mer exklusivt. Eller kanhända gick Augusta med sina vänner till hans ateljé i Stockholm på Regeringsgatan när hon var på besök i huvudstaden. Vi vet inte så noga. Några fotoporträtt av Augusta har vi tyvärr inte fått tag i.

Visitkortens användning

Visitkorten fick en praktisk användning hos de samhällsklasser som gick på visiter och kunde förses med meddelanden. Gifta kvinnor fick dock inte lämna visitkort till män! (Vilken orättvisa!)

Ett kodspråk med förkortningar fanns för olika typer av meddelanden. Än idag känner man igen förkortningar såsom r. s. v. p.: (réponse s’il vous plait), = o. s. a. (om svar anhålles)
Man skulle kunna likna koderna vid dagens sms-språk.

I takt med att tekniken utvecklades blev det också billigare att låta dig fotograferas. Nu blev visitkorten populära hos en bredare allmänhet. Hur många har idag inte sådana här åldrade sepiafärgade foton av gamla släktingar i någon låda. Foton på finklädda allvarliga män och kvinnor.

Okänd kvinna i krinolin

När Sara och jag har forskat i 1850-talets klädstil har denna flora av kvinnoporträtt på nätet varit till stor hjälp. Där kan man se hur klänningarna var skurna och hur puffiga ärmarna var. Det enda sorgliga är att kvinnorna ser så stela och allvarliga ut.

Så som en liten illustration gjorde jag egna ateljefoton av Sara och mig i 1800-talsstil.

Farmors porträtt

Eva Svinhufvud

Jag tror att farmor Eva, som var barnbarn till Augusta, delade ut kort till sina syskon. Hon hade fotograferat sig hos hovleverantören Jaeger på Drottninggatan. Och så 100 år senare, fick jag ett av visitkorten från hennes bror Åkes barnbarn, Catharina.

Ett parasoll för den bländande vårsolen

Senaste dagarna har en härlig vårsol lyst över Stockholmstrakten. Man blir nästan bländad! Men numera kan jag ta fram mitt viktorianska parasoll när solen blir för stark.

Ett parasoll ingick i en dams utstyrsel på 1840-talet. Och det betyder att vi som ska resa i Augustas fotspår också måste ha sådana. Jag sneglade på antik-sajter och även bröllops-sajter. Antingen för dyrt eller för otidsenligt.

Så jag bestämde mig för ett IKEA-hack igen. Ett gammalt trasigt IKEA-paraply i glada färger blev grunden. Det kan ju inte va så svårt att klä om det med lite spets.

En spetsstuv á 45 SEK inhandlades, blått fodertyg hade jag i hyllorna.

Nu blev jag lite orolig, skulle metallspröten sprätta iväg som en jättespindel, när jag klippte bort det gamla tyget?

Det gick bra och jag använde de gamla tårtbitarna som mönster för att klippa ut mitt nya fodertyg och spets. Sedan var det bara att sy ihop alla bitarna och trä på ”jättespindeln”.

Det såg lite naket ut i kanten så det blev ytterligare en tur till tygaffären för att inhandla svart silkig frans.  Och nu var det ju så att mitt gamla paraply inte var helt OK, det stannar inte i hopfällt skick. Detta löstes med att ett svart sidenband syddes fast för att göra en liten rosett när paraplyet är hopfällt.

 

 

I färdigt skick tycker jag själv att det ser ut som taget ur Tant Brun, Tant Grön och Tant Gredelin!

Och tant blå!

Hattask med japanskt tryck

 

Jag fortsätter att fundera över vad Augusta hade med sig när hon reste. Säkert en stor koffert med klänningar, underkjolar och särkar. Och förmodligen hade hon en hattask.

Jag googlar på nätet efter hattaskens historia. Det verkar som om hattasken har fått en svensk renässans, Åhléns, Granit och andra affärer säljer hattaskar. Men jag är ute efter 1800-talsdesign.

Det är magert med information om hattaskens historia på svenska sidor men på engelska finns en del. Och bilder! När jag väl hittat de rätta engelska begreppen öppnar sig en värld av vackra gamla askar. Askar i papp klädda med tapeter ”bandboxes” från 1800-talet är helt gudomliga.

Shelburne Museum and Farm. Foto: Margaret Evans Porter

Men det är likadant som med koffertarna, hattaskarna behövde i mitten av seklet anpassas för det ”moderna” resandet med tåg och ångbåt. De får en stryktåligare design och i skinn, inte lika vackra. Men jag stannar gärna vid de färgglada pappaskarna en stund.

I min ateljé i Spånga har jag en uppsjö av vackra pappersark som jag köpt när jag ramlat över dem i pappersbutiker både i Sverige och USA. Pappren är tänkta att ha till bokbinderi, att klä skissböcker, dagböcker och gästböcker. Men jag tycker alltid att de är för fina för att sätta saxen i dem. Bland annat har jag vackra japanska handtryckta rispapper. Nu är det dags, de ska få bli min ”bandbox”, hattask, wallpaper box eller det vackra franska uttrycket: boîte à chapeaux. Jag måste ju ha något att lägga Augustas bonnett i.

 

Stommen hittade jag i IKEA:s fyndhörna, Käresta, set om 3 rosa presentaskar. Den största är perfekt som hattask. Jag målade den med vit grundfärg för att den illrosa färgen inte skulle lysa igenom rispappret. Botten målades i svart för att den skulle bli lite tåligare. Sen var det bara att skära till mina vackra papper och limma med bokbinderilim. Kanten på locket måste skyddas, så jag skar till en remsa ”klot” (ett ord som bara boknördar vet vad det är;) en tunn väv på papper som man använder till bokryggar.

Så återstod bara en rem så att man kan bära asken. Ett gammalt älsklingsskärp som inte längre passar min midja slaktades och nitades fast.

Nu är ytterligare en pusselbit klar inför Augustas resa. Nästa gång berättar jag om hur man gör ett vackert spetsparasoll av ett gammalt trasigt IKEA-paraply!

 

Handväskan som kom med järnvägen

Hade Augusta en handväska? Och vad hade hon i den, undrar jag. Kanske lite mynt att åka droska för och säkert en näsduk att vinka med.

”Påföljande dagen klockan 6 lade Freja åter från land och på däck stodo August och jag och hviftade med våra näsdukar farväl åt herrar Cassel, Jern, Lallerstedt samt Lieutnant Anström, hvilka alla varit så artiga och följt oss ned. (ur Augustas dagbok 1850)”

I början av 1800-talet hade kvinnor Retikyler, små påsar med band som kunde dras åt. Man kunde fästa dem i linningen på kjolen eller ha dem i fickor insydda i kjolen.  Ett annat vackert ord är portmonnä (porte monnais). Med lite skolfranskakunskaper kan man förstå att man bar sina mynt i den.

När det modernare sättet att resa med järnväg kom i mitten av 1800-talet behövde resenärerna kunna bära på sin packning. Stora koffertar var inget att ta med sig i tågkupeerna. Ett nytt behov av praktiska ”reseeffekter” hade skapats.  Jag tycker begreppet ”effekter” är precis vad det handlar om.  Och man skulle kunna bära dem i handen. Och då är vi framme vid handväskans födelse, väskan man bär i handen.

Jag bläddrar i min tjocka inbundna samling av La Môde illustrée, från 1879. En bibel för alla 1870-talsdamer som ville hålla sig ajour med allt från att göra senaste hårflätningen, broderimönster, huvudbonader och till hur man gör vackra tofsar på sin broderade fotpall. 1870-talets YouTube!

Men inte hittar jag särskilt många bilder på handväskor. Jag letar vidare på nätet och hittar många små pärlbroderade viktorianska väskor. Men inte särskilt utstuderat mode, verkar som om väskor inte var något som ändrade stil särskilt ofta. Men jag började i alla fall brodera med indianpärlor på en bit sammet.

Som konvalescent denna vecka passade det bra att hålla mig lugn och ägna mig åt broderi. Det blev en liten väska för att kunna ta med mig de små viktiga ting när vi ska ut och resa i Augustas fotspår. Väskan ska rymma en näsduk, glasögon och mobiltelefon. Resten; kamera, objektiv, dator, laddare, skissbok, pennor… Jag får nog sy en kappsäck också. En sån där i orientaliskt tyg, som de sydde av mattor på 1800-talet.

Förresten ska jag nog göra ett snyggt mobilskal också.

Translate »