Resor och färdmedel-arkiv - Sida 6 av 6

Handväskan som kom med järnvägen

Hade Augusta en handväska? Och vad hade hon i den, undrar jag. Kanske lite mynt att åka droska för och säkert en näsduk att vinka med.

”Påföljande dagen klockan 6 lade Freja åter från land och på däck stodo August och jag och hviftade med våra näsdukar farväl åt herrar Cassel, Jern, Lallerstedt samt Lieutnant Anström, hvilka alla varit så artiga och följt oss ned. (ur Augustas dagbok 1850)”

I början av 1800-talet hade kvinnor Retikyler, små påsar med band som kunde dras åt. Man kunde fästa dem i linningen på kjolen eller ha dem i fickor insydda i kjolen. Ett annat vackert ord är portmonnä (porte monnais). Med lite skolfranskakunskaper kan man förstå att man bar sina mynt i den.

När det modernare sättet att resa med järnväg kom i mitten av 1800-talet behövde resenärerna kunna bära på sin packning. Stora koffertar var inget att ta med sig i tågkupeerna. Ett nytt behov av praktiska ”reseeffekter” hade skapats. Jag tycker begreppet ”effekter” är precis vad det handlar om. Och man skulle kunna bära dem i handen. Och då är vi framme vid handväskans födelse, väskan man bär i handen.

Jag bläddrar i min tjocka inbundna samling av La Môde illustrée, från 1879. En bibel för alla 1870-talsdamer som ville hålla sig ajour med allt från att göra senaste hårflätningen, broderimönster, huvudbonader och till hur man gör vackra tofsar på sin broderade fotpall. 1870-talets YouTube!

Men inte hittar jag särskilt många bilder på handväskor. Jag letar vidare på nätet och hittar många små pärlbroderade viktorianska väskor. Men inte särskilt utstuderat mode, verkar som om väskor inte var något som ändrade stil särskilt ofta. Men jag började i alla fall brodera med indianpärlor på en bit sammet.

Som konvalescent denna vecka passade det bra att hålla mig lugn och ägna mig åt broderi. Det blev en liten väska för att kunna ta med mig de små viktiga ting när vi ska ut och resa i Augustas fotspår. Väskan ska rymma en näsduk, glasögon och mobiltelefon. Resten; kamera, objektiv, dator, laddare, skissbok, pennor… Jag får nog sy en kappsäck också. En sån där i orientaliskt tyg, som de sydde av mattor på 1800-talet.

Förresten ska jag nog göra ett snyggt mobilskal också.

Med hjulångare mot kontinenten

”GAUTHIOD från Stockholm commenderat af Capt.P.G.Nylén” Detalj ur akvarell, Gez. von C.H. Hustede
Sjöhistoriska muséet.

När jag började leta efter information om Augustas ångbåtsresa från Stockholm till Travemünde trodde jag att hennes berättelse var unik. Och visst är den det, inte många 19-åriga flickor gjorde en sådan resa 1847 och dessutom skrev om den.

*Karl af Kullberg. Träsnitt av Evald Hansen.*

Men så upptäcker jag ytterligare en reseberättelse. I november 2016 utkom ”En reseskildring från Europa 1842” i nytryck. Så lustigt att denna dyker upp just nu. Karl Kullberg var författare och jurist. Han skriver om nästan exakt samma resväg som Augustas. Först med systerfartyget Gauthiod till Travemünde och sedan vidare ner genom Preussen, Sachsiska Schweiz och till Prag. Han beskriver hur han kom till Hamburg, där stan brunnit dagarna innan han anlände.

*På ångbåten Svithiod 17 maj 1842 – Fritz von Dardel*

Men inte nog med det. Nu hittade jag ytterligare en resenär 1842. Fritz von Dardel både skriver och tecknar under sin resa. Den gode Fritz hade fått ett års permission från Svea Livgarde för en badresa till A

ix-les-Baines. Och han reste med Svithiod ett par dagar efter Kullberg. Även han nämner branden i Hamburg.

Svithiod byggd 1837 och Gauthiod byggd 1841, var riggade hjulångare, ångskonerter. De ägdes av rederiet Schön & Co som tillhörde den s k Skeppsbroadeln.

Stockholm – Kalmar – Ystad – Travemunde – Lübeck var Sveriges första passagerarlinje till kontinenten. Resan tog 45 timmar och blev därför ett oslagbart alternativ till landsvägstrafik med diligens. Befälhavare på Svithiod och senare Gauthiod var Per Gunnar Nylén som var en mycket uppskattad kapten under många år. Han blev hyllad med ett hedersmedborgarskap i Lübeck 1862.

Augusta nämner inget om befälhavare eller medresenärer, varken på nedresan med Svithiod eller hemresan med Gauthiod, men förmodligen var det ”Gubben Nylen” som var skeppare.

Ur Augustas dagbok 1847:

”Sedan jag, med min näsduk, vinkat ett sista afsked åt mina, på stranden qvarstående vänner, egnades hela min uppmärksamhet åt vår sköna hufvudstad, som sedd från saltsjösidan erbjuder ögat en verkligt storartad tafla och öfvertygad om att ingenstädes i utlandet få se någon vue som dermed kunde jemföras, lemnade jag ogerna den svenska jorden. Det var min första utflygt från fäderneslandet, och den känsla jag erfor då Birger Jarls gamla residens allt mer och mer försvann för mina blickar, var ingenting mindre än behaglig.”

Men det blir bättre, Augusta! Snart kommer du till Kalmar. Och i höst, då reser Sara och jag i dina fotspår genom Europa!

Teckning av Gunnar Brusewitz – illustration till ”Det går an” av Carl Jonas Love Almqvist

Uppdatering 2018-01-23:

Nedanstående kunde boende i Kalmar läsa i Barometern 1842:

Det var på Riddarholmskajen resan började

Riddarholmen 18 januari 2015. Foto: Kerstin Melin

Research är väldigt kul, men svårt. Det är lätt att fladdra iväg längs de nya trådar man ständigt hittar. Pulsen stiger när man gör nya upptäckter. Det gäller att anteckna var man hittat saker så att man kan komma tillbaka dit senare. Jag försöker hålla mig till tidsordningen i Augustas dagboksanteckningar och därför börjar vi från början.

Riddarholmen 1850-talet. Teckning av C S Bennet

Så just nu är jag på Riddarholmskajen, eller Ångfartygshamnen som den hette från 1828. Det var där Augustas dagbok började, den dagen hon i juni 1847 klev på ångbåten Svithiod för resan mot kontinenten och Travemünde.

När jag letade efter information om Ångbåtshamnen på Riddarholmen stötte jag på en annan intressant detalj. August Strindberg föddes på Riddarholmen 1849. Augusts pappa var ångbåtskommissionär där under många år. Så August tultade runt i folkvimlet där under sina första år och kanhända snubblade vår Augusta över honom under någon av alla sina ångbåtsresor. Kanske köpte hon biljetter av August far.

Från Riddarholmen utgick alla ångbåtar, både till resmål i Mälaren, Hjälmaren, Ostkusten, Gotland och Göta kanal, och från 1840-talet även till Travemünde. Folkträngseln var stor. Man kan ju tänka sig det, eftersom hamnen var den stora knutpunkten för resor till och från Stockholm. Häst och vagn var det enda alternativet till båt vid denna tid. Riddarholmen måste varit som Stockholms Central eller Bromma flygplats idag.

Så här skildrade Carl Axel Strindberg (bror till August) sin barndom på kajen:

Illustration från Claes Lundin / August Strindbergs bok Gamla Stockholm. Resenärer trängs vid Riddarholmshamnen

Här var vår lekplats invid Mälarstrand,
en skönare man uti världen sökte.
O, vilken mängd av varor uti land,
och folkliv, åkdon, ångfartyg som rökte.

Ack vilken mängd av packar, tunnor, lårar,
som överallt omkring på kajen låg
och kärl och korgar, kaggar, plankor, bårar
och tusen andra saker där man såg.

(Ur Vid Riddarholmen – En liten bild från vår barndom på 1850-talets början)

Sen får vi inte glömma Almqvists fina beskrivning 1838 i Det går an:

Fritz von Dardels teckning från en ångbåtshamn

Torsdags morgonen den 19 Julii strömmade
mycket folk öfver Riddarholmsplanen i Stockolm,
och gjorde sig icke en gång besvär att åse och
beklaga den stolta kyrkan till venster, som, olycklig
men ännu herrlig, ej längesedan genom åskeld
förlorat sitt skyhöga torn.

Folket skyndade öfver Riddarholmsbacken ned till
Mälarstranden, der ångbåtarne lågo. Alla hastade de
till Yngve Frey, lupo in öfver landgången med snabbhet, ty
tiden till afresan var redan slagen, och ångkaptenen
kommenderade ”fremmande från bord!”

De fremmande togo derföre ett kortvulet
afsked af sina bortresande vänner och återgingo på
stranden. Landgången drogs in och ångbåten lade
ut. Efter några minuter var den långt borta
på vattnet.

Och kanske blickade vår Augusta tillbaka mot Riddarholmen när Svithiod lagt ut från kajen. Riddarholmskyrkans torn måste ha haft byggnadsställningar. Först 1852 var tornet återuppbyggt efter blixtnedslaget 1835 som beskrivs i Det går an.

– Jag har en idé, sa Sara

I juli 2016 kom Sara hem till Sverige. Sara är min syster.

– Jag har en idé, sa Sara. Vi ska resa i Augustas fotspår.

Där och då började idén om en resa att växa. Augusta var vår farmors mormor, född 1827. Sorgligt nog dog hon redan 1855 i tuberkulos och efterlämnade en ettårig dotter, vår farmors mor.

Men under sin korta levnad hann hon göra en fantastisk resa för en ung kvinna på 1800-talet. Augusta Söderholm och hennes mamma Anna reste till Tyskland för att åka med den första ”järnbanan” 1847.

Den resan ska vi göra om i nutid. Vår resa börjar dock med att lära känna Augusta och lära oss förstå hur livet såg ut för en ung kvinna i mitten av 1800-talet. Till hjälp har vi hennes dagböcker och brev.

Följ med oss på vår resa!