Augustas vänner-arkiv - Sida 2 av 3

Grannarna i Kvillinge – i fotspåren på Fru Brandt

I min förra blogg började jag berätta om min karta över Augustas hemtrakter runt Kvillinge. Idag tar jag mig några cm västerut från Kvillinge kyrka på min karta, och hamnar med fingret på Lida gård.

1850 bodde här handlanden Eric Österlind. Han var svärfar till Augustas väninna Mina Stafström.

Dagboken 1851:

Den 27 Februari reste jag på Mina Stafströms bröllop. Dylika tillställningar äro sig alla lika, alltid ytterst tråkiga och sömniga. Himlen vet hvad der var för folk, ty mig föreföll det som hade jag bevistat en maskerad. Idel obekanta och ledsamma fysionomier, hvaraf jag slöt att societeten bestod af Norrköpingsbor. Herrarna rotade sig tillsammans i ett hörn af salen der de förblefvo hela afton, och fruntimmerna klädde stillatigande väggarna i förmaken, alldeles på Norrköpingsfaçon. Bruden såg rätt söt ut och hennes man var den personifierade stumheten. Klockan half tu fingo vi en ypperlig soupe, och sedan kronan blifvit afdansad och brudtärnorna dermed begåfvade, blef det ett complimenterande till höger och venster och slutligen afresa.

Nu bosatte sig inte det unga paret på Lida utan på Fiskeby gård, där Gustaf drev Fiskeby pappersbruk. Men redan 1854 dog svärfar och Gustafs lillebror Per Vilhelm Österlind övertog Lida gård.

Lida säteri 1802

Vi gör ett tidshopp tillbaka till 1802 på Lida. Då bodde här den pensionerade översten Jakob Erik Gripenwaldt.

22 januari föds en liten flicka på Lida. Hon är dotter till kusken Olof Hanqvist och pigan Maria Belin och döps till Eva Catharina. På Lida växer hon upp tillsammans med fyra syskon. Ibland kallas hon Carin, ibland Catharina eller Eva. Vid konfirmationen 1816 i Kvillinge kallas hon Karin.

1806 dör överstens hustru och 1817 säljer han sedan gården till Grosshandlare Eric Österlind. I mars 1818 flyttar överste Gripenwald och även familjen Hanqvist in till Norrköping. De flyttar in i kvarteret Rosen där kusken Hanqvist och hans fru fortsätter arbeta hos Gripenwaldt. Här försvinner Eva Catharina ur rullorna. Förmodligen fick hon arbete som piga, men vi vet inte var.

Så dyker hon upp igen i vigselboken i St Olai församling.

19 oktober 1823 gifter sig jungfrun Eva Catharina Hanqvist med skomakargesällen Clas Gustaf Brandt. För de som läst Saras blogginlägg förra veckan är Eva Catharina Brandt eller Brantan, ingen ny bekantskap.

Paret Brandt tar sig nu an Clas Gustafs brorson som fosterbarn, förmodligen för att han är föräldralös men kanske också för att de inte får några egna barn. Clas Gustaf Brandt blir nu skomakaremästare. Det går bra för honom och han köper en egen gård i kvarteret Bakugnen, inte långt från kvarteret Rosen.

1832 säljs gården på auktion enligt Norrköpings tidningar. Gick inte affärerna tillräckligt bra? Hade de lånat till fastigheten och inte kunnat betala? Vi vet inte.

1833 dör Clas Gustaf plötsligt, dödsorsaken går inte att utläsa ur dödsboken, men i Norrköpings tidningar står det att det var vådligt. Eva Catharina blir änka vid 31års ålder.

Bouppteckningen visar att skulderna betydligt översteg tillgångarna. Det fanns skulder till flera textilfabrikörer, bland annat Johan Jakob Schubert och Arosenius. Vad betydde det? Köpte Brandts material hos dem? Eller handlade det om lån?

Men bouppteckningen visar även på att vi förmodligen hittat vår sömmerska. På tillgångssidan fanns inte mycket. Ett fickur och två silverteskedar och så en utdragssoffa för två personer samt några andra möbler. Men så står det där på sidan: Ett sybord och två mindre sybord.

För fostersonen går det inte så bra. Vid två tillfällen 1837 efterlyses den 12-åriga gossen som rymt från sitt uppfostringshem.

Norrköpings tidningar i augusti 1837:

Gossarne Pehr Gustaf Brandt och Berth Fredric Lagerwall, klädde i hwita tröjor och byxor, hafwa olofligen bortgått från härwarande uppfostrings-inrättning. Den, som om deras wistande har eller får nogon kunskap, anmodas att gifwa det tillkänna hos Fattigfogden Pettersson på Arbetshuset eller Polisgewaldiger Nystrand.

Som Sara skrev i sin blogg så försöker nu änkan Brandt att livnära sig på att sälja blomfröer. En viss ersättning från kommunen får hon också för att hon tar hand om fostersonen. Det redovisas noga i tidningen vilka som får understöd!

I slutet av 1840-talet dyker hon upp i Augustas värld

Hon är resande sömmerska i Kvillinge. Nu förstår vi bättre varför hon rör sig ledigt i trakten. Hon bodde ju i Kvillinge i 16 år och lärde säkert känna bygden och familjerna som bodde på de större gårdarna. Lida, Skärlöta, Gräslinge, Krusenhof, Loddby, Tåby. Det var ju främst där man hade råd att anställa en sömmerska. Vanliga bondhustrur, torparfruar, soldatfruar och backstugusittare hade varken råd eller användning för fina klänningar. Men Eva Catharina Brandt måste med tiden blivit väldigt skicklig som sömmerska. Hon är ju så efterfrågad så man måste boka in henne i förväg. Och Augusta får ju beröm för sina vackra klänningar!

Loddby d: 21 Augusti 1850

Sedan i går är fru Brandt här och ändrar mig ett par klädningar. Lejdenfrost geck åt staden på eftermiddagen och Christian Norstedt kom en stund derefter hit och berättade det han hört omtalas att jag varit i Strömstad och att jag der haft en charmant toilette.

Säkert var det så att hon fick mat och husrum av sina kunder på gårdarna i Kvillinge. De blev hennes vänner. Hon ber Augustas mamma hälsa till Augusta i brevet hon skriver.

Och Branta blir kvar i Kvillinge ända till sin död, då hon enligt kyrkoboken dog av svaghet, 66 år gammal.

Själv undrar jag om det var hon som sydde Augustas vackra rosa sidenklänning jag provade på 1970-talet?

Bilder:

Huvudbild: Fishermans wife sewing, Anna Ancher
Lida gård 1940, Östergötlands arkivcentrum
Girl sewing, Hugo Salmson, Atheneum
“Interior in Strandgade, Sunlight on the Floor”, Vilhelm Hammershoi’s, Statens Museum for Kunst, smk.dk.

Organistfamiljen Tåhlin i Kvillinge – första namnet på min 1850-talskarta

Denna vecka sorterar jag bland mina orgelnoter. Tjocka album med många av Bachs verk. De är till salu. Hoppas någon hittar dem på bokbörsen, gärna någon ung kvinnlig orgelelev… Dagens blogg handlar om hur jag snubblade över en av rikets första kvinnliga organister, född ett stenkast från Augustas Loddby.

—

Det hela började med att jag tyckte att Augustas värld började bli så rörig och svåröverskådlig. I Augustas dagbok fanns en otrolig massa personnamn. Men vilka var de, och var bodde de?

När man inte har bilder på dem, blir de svåra att föreställa sig. Jag var tvungen att hitta ett annat sätt att gestalta dem på. Jag har ju ett gigantiskt personregister där jag noterar alla namn jag stöter på.

Det slog mig att jag skulle kunna forska från ett annat håll. Jag skulle kunna utgå från kartan över Kvillinge socken, Augustas hemtrakt. Där borde alla gårdar och familjer kunna ritas in.

Så jag sökte på Lantmäteriet efter en lämplig karta att utgå ifrån. Häradsekonomiska kartan från 1868 är en vacker karta. Min bror Sigurd förstår nog vad jag menar! Kartan är ju från tiden efter Augustas död, järnvägen finns med. Men mellan Augustas tid i Kvillinge och 1868 hade inte gårdsstrukturen ändrats så mycket.

Vilket år skulle jag nu välja att beskriva på min karta. 1850 skriver Augusta utförligt i dagboken om sina dagar i hemsocknen, så 1850 fick det bli på min karta. Det var dags att logga in på Riksarkivet och husförhörsboken för 1850. Jag hade tur, Kvillingeprosten hade en läslig handstil. Jag började bläddra sida för sida för att se vilka personer som ägde respektive bebodde de olika gårdarna. Men det var inte helt enkelt. Många gårdar ägdes av någon fabrikör, rådman eller brukspatron, men de drev inte gården själva. Jag bestämde mig för att enbart leta efter namn jag läst om eller som var jämnåriga med Augusta.

Många gårdar beboddes av för mig helt okända namn, men några fynd gjorde jag och äntligen fick jag ordning på kyrkans folk i Kvillinge, vilka de var och var de bodde.

Jag började med organisten och klockaren i Kvillinge församling. Han var inte ens nämnd i Augustas dagbok. Den enda kopplingen jag hittar, är i hennes kassabok 1853 efter bröllopet

22 Augusti
Till präster och klockare 60,-

Organisten och klockaren Carl Fredrik Tåhlin f. 1808

När jag noterat honom på min karta i Nybble, i närheten av Kvillinge kyrka, började jag leta digitala avtryck. Hans pappa var också organist liksom två av hans bröder. Tydligen var även detta ett yrke som gick i arv, åtminstone till sönerna. Carl Fredrik efterträdde sin bror som organist i Kvillinge 1832, 24 år gammal. Enligt en liten tidningsnotis hade han tagit examen i Linköping endast 17 år gammal. Brodern hade fått organisttjänst i Borgs och Löts församling. Carl Fredrik flyttar nu in på klockarebostaden Carlstorp, som lantmätaren vid avstyckningen 1797 beskrivit som:

”Denna äng hvaraf stuga och ladugårdshus äro uppbyggda, äpple och päronträd planterade, samt stenmur till hägnad i Öfra gafveln uppförd av nu varande Åboen Carl Jönsson”

Det lät som ett vackert litet ställe med fruktträd.

Så gifte han sig 1849 med Anna Vilhelmina Eugenia Sundstedt född 1824. De fick fyra barn. När den äldste sonen Carl Emil döptes 1851, var båda organistbröderna med som faddrar. Jag kan just tänka mig vilken vacker musik som spelades. Trots sina musikaliska faddrar, blev sonen Carl Emil inte organist. Han blev en framgångsrik bergsingenjör och arbetade både i England, Frankrike och Belgien förutom på många stora bruk i Sverige.

Carl Fredriks ”Wis bok”

När jag sökte på nätet efter Carl Fredrik snubblade jag över en berättelse i Östergötlands spelmansförbunds medlemstidning från 2009.

När Carl Fredrik var 27 år började han nedteckna visor i ett litet häfte ”Wis bok”. Boken som finns på Norrköpings stadsarkiv, innehåller 83 sångtexter under olika rubriker: ”Patriotiska och Krigsånger, Sånger med blandat innehåll, Erotiska sånger, Avskedsånger, Bröllopssånger, Barndomssånger, Dryckesvisor, Sångstycken från Theatern”.

Men nog måste Augusta haft en hel del med organisten att göra. Hon sjöng ju på tillställningar i bygden. Organisthustrun Nina Sundstedt var ju jämnårig med Augusta och även hon kom från en musikalisk familj i Östra Husby.

Organistyrket gick faktiskt i arv!

Men om nu inte Tåhlins äldste son blev organist, så hittade jag en annan intressant notis på nätet. Jag blev nyfiken, kunde hon vara släkt med organisten i Kvillinge?

Mycket riktigt, efter lite letande i födelseböckerna i Kvillinge, hittade jag Carl Fredriks och Ninas dotter Berta Augusta Kristina född 1856. 1899, året efter faderns död blir hon organist och klockare i Jonsberg, Linköpings stift. Men inte förrän hon fått kungens medgivande!

Sveriges första kvinnliga organist, Elfrida Andrée kämpade för kvinnors rätt att få bli organister. Hon blev också den första kvinnliga organisten i Sverige, efter att en motion om kvinnans rätt att inneha organisttjänster bifallits 1868. Men fortfarande var man tvungen att få kungens tillstånd 1898! Och självklart var fröken Tåhlin ogift, annars hade hon aldrig fått en sådan tjänst! I 14 år var hon organist i Jonsberg, ända fram till sin död 1914. Hon blev 58 år.

Den hederlige Olle och hans onda ben

Vem var den hederlige Olle? Han återkommer i brev efter brev från Augustas mamma Anna. Denne Olle hade problem med sitt ben. Anna skriver i sitt brev hösten 1852:

”Tack för ditt bref. Jag ser deraf att den hederlige Olle är så förbi i sitt ben, du skall få se att det bli hans död. Den hederliga mäniskan är nog för god att gå här och traska i gruset.”

Jag letar bland alla namn i dagboken, men ingen Olle eller Olof finns nämnd där.

Så förlovar sig Augusta och Adolf och mamma Anna skriver i december 1852:

Så snart Adolfs utnämning stått i tidningarna borde du skrifva nogra ord till vår hederlige Olle och berätta honom att du gifter dig och att han är den förste av dina karlvänner som du derom underrättar. Jag tycker det är en skyldig artighet emot den hederlige vänskapsfulle Olle. Det finns verkligen en Mamsell Vallenberg en hans släkting som har varit och troligt än är hos honom. Tänk huru illa ni bedömde den rare Olle. Bed honom i tankarna om förlåtelse.

Det är här jag får en idé om vem det skulle vara. Mamsell Vallenberg skulle vara släkting till honom. Kan det vara André Oscar Wallenberg? Skulle han alltså kallats ”Olle”? Och vad var det för orätt Augusta gjort honom?

André Oscar Wallenberg var affärsbekant med Augustas svåger och välgörare Gustaf Lejdenfrost. Det var André Oscar som placerade Gustafs pengar. Han var bra på sånt, långt innan han grundade den bank som så småningom skulle bli SE-banken. I dagboken dyker han upp då och då. Men Augusta kallar honom Oscar och faktiskt benämner även Augusta honom som ”hederlig”.

Dagboken 28 nov 1850:

Oscar Wallenberg lyste här och försvann helt hastigt. Han var denna gång ”sig sjelf” mer än någonsin, riddaren sans facons och sans compliments. Lika orginelt trygg och rätt fram, lika tvärsäker och retsamt tranquil, men också lika hederlig och förståndig som vanligt.

Jag är ändå inte alls säker på att ”Olle” som traskar runt i gruset är Wallenberg, som Augusta skrivit om i dagboken. Jag bestämmer mig för att än en gång låna boken av Göran B Nilsson om Wallenberg på biblioteket. Jag läste boken för över ett år sedan, men nu vet vi så mycket mer om Augusta och hennes vänner, så en repetition kan vara på sin plats.

I Göran B Nilssons biografi ”Odysseernas år” finns ett par brev mellan Oscar och Augusta citerade. Han ber han henne om råd. Hon var tio år yngre, men tydligen uppskattade han hennes klokskap. Och det var inget annat än en vänskapsrelation.

Jag läser om Oscars liv under 1850-talet. Så fastnar min blick på en mening.

”Intensiteten i den mångfacetterande verksamhet som A O Wallenberg utvecklade under åren 1850-53 är desto mer imponerande, som han under ett års tid drogs med en efterhängsen sjukdom. De akuta besvären började med att han i maj 1852 snubblade på Järntorget( ”knäfallet för Riksbanken”), och den svåra värken i hans knän och ben gav inte med sig förrän sommaren 1853 efter åtskilliga huskurer , läkarkonsultationer och en badsejour i Marstrand.”

Ont i benen! Det stämmer ju så bra med att mamma Anna nämner Olles dåliga ben i december 1852.

Jag läser om Oscars kärleksrelation till sin hushållerska Mina, som han efter flera år och barn senare kommer att gifta sig med. Det här var inte acceptabelt i 1850-talets Sverige, att bo ihop utan att vara gifta, och dessutom med sin hushållerska. Kan det vara detta Augusta uttryckt sitt ogillande om. Och mamma Anna försöker släta över som om det faktiskt finns en mamsell Wallenberg. Vi vet inte, men mamma Anna är klart förtjust och imponerad av Wallenberg och hans hederlighet. För visst kan ”Olle” även vara ett smeknamn för Oscar?

Oscar Wallenberg var den person som ordnade så Augustas bror August fick resa till Sydafrika 1850 för att kurera sin hälsa. Så nog var han en omtänksam kille.

I Göran B Nilssons bok nämns också att A O Wallenberg försökt övertala Lejdenfrost att skicka Augusta till Madeira för att kurera sin Tuberkulos. Men Lejdenfrost ansett det vara för dyrt. Någon kurortsresa till Sydtyskland blev det inte heller, trots att affärskontakten Rehder i Lübeck erbjudit att hans dotter kunde följa med Augusta.

Men hon kanske inte ville, hon kanske hellre ville vara hos Adolf och kanske väntade de sitt första och enda barn.

(Bild 1: Uno Troili: Bankdirektör A.O. Wallenberg, 1816-86. Nationalmuseum NMGrh 1940

Bild 2: Plakett på fasaden till Wallenbergska gården, flyttad till Gamla Linköping. Här föddes André Oscar Wallenberg)

Engel Fröberg – en helt bortglömd ung kvinna

Åter sitter jag med näsan i de digitaliserade kyrkböckerna. Jag försöker verifiera vilka som flyttade in och ut och vid vilka tidpunkter. Jag håller på att skriva ett kapitel om Loddby för min bok om Augustas resa. Så dyker det upp ett namn som jag inte sett förut. En ung dam som flyttar in på Loddby. Mamsell Engel Johanna Euphrosyne Fröberg. Vilket namn! Henne måste jag ta reda på mer om.

Varför flyttar Engel till Loddby? Så får jag gå den långa vägen genom inflyttningslängder i en socken och utflyttningslängder i en annan. Husförhörsprotokollen är de intressantaste, där står ofta lite udda anteckningar om folks leverne. Men Engel är som sitt namn, inga skandaler. Hon flyttar in på Loddby 1836 från Grebo prestgård och gör inget väsen av sig förrän hon flyttar tillbaka till Grebo 1841. Det står att hon är trolovad i Grebo och jag blir nyfiken på vem.

Tillbaka i Grebo hittar jag henne i lysnings och vigselboken 1841. Hon gifter sig med själva prästen! Inte kyrkoherden, men en pastorsadjunkt Julius Molander. En suddig anteckning visar att Julius praktiserat under ett par år. Det var kanske därför Engel skickades till Loddby för att i fem år invänta att Julius blev färdig präst. Engel var ju jämnårig med Augustas syster Charlotte. Jag har en känsla av att hon var avlägsen släkting, eftersom jag hittar sockennamn i hennes bakgrund som jag även ser i Augustas mammas. Det var nog inte ovanligt att man hade inackorderade släktingar på den här tiden.

I oktober 1843 hittar jag henne igen, som nybliven mor till Engel Julia Marianna. Och plötsligt hittar jag bland dopvittnena Frk Mamsell Augusta Söderholm! Se där, de hade kontakt även efter flytten från Loddby. Och dopvittnen var viktiga personer. Ett annat vittne är Engels egen mamma Enkefru Borgmästarinnan A. M. Fröberg.

Jag söker vidare på borgmästare Fröberg och det visar sig att Engels pappa var borgmästare i Västervik fram till sin död 1817 och mammans familj, Tenger, var en mäktig handlarfamilj i Västervik.

Hur gick det sedan då. Ingenstans i släkforskardatabaser hittar jag Engels namn. Däremot står det att dottern Engel Julia Maria har en annan mamma. Fel, fel, fel. Fostermamma kanske. När jag tittar noggrannare på Julius i rullorna, hittar jag en liten anteckning att han blev änkling 1844. Jag hittar hennes bouppteckning i alla fall, hon dog i januari, tre månader efter dotterns födelse. Annars har hon inte lämnat några spår alls, så sorgligt. Hon har bara gått upp i rök, blivit just en ängel.

Bilden överst föreställer Clara Fröberg och är tecknad av Maria Röhl. Finns på KB, Bilden har inget att göra med Engel, men året är detsamma och förmodligen frisyr, klänning och det jag föll för: den ödmjuka blicken.

Uppdatering september 2018:

Ur brev från mamma Anna till Augusta 7 april 1845:

”Jag har haft brev från Molander om Engels sista stunder hon hade stora plågor men allt har en öfvergång, han lofvar mig än ett bref och en blomma från Engels graf.”

Augustas och våra ångbåtsutflykter

Under ett par veckor har Sara och jag rest runt och besökt gårdar och trakter som Augusta har anknytning till. Sista dagen innan Sara lämnade Sverige för denna gång, passade vi på att åka ångbåt på Mälaren. Vi träffade många nya trevliga bekantskaper på vår utflykt precis som Augusta gjorde i juni 1851.

”Lejdenfrost bjöd mig att Onsdagen d:11 följa med honom åt Stockholm och naturligtvis emottog jag med glädje ett dylikt förslag. Wår Ångbåtsfärd var ganska treflig. Jag träffade flera bekanta ombord; Dagen var vacker och innan jag visste ordet af landade vi vid Riddarholmen der Farbror Hjort, Ljungstedt och Erik voro oss till mötes och togo mig med sig hem till Kungsholmen. Thorsdagen på morgonen kom Lejdenfrost till oss, då vi först rumlade på Raketen med vin och tårta och sedan följde honom till Svithiod som klockan 2 lade från land.”

Sara och jag nöjde oss med att dricka öl på vår resa med S/S Mariefred. Jag vill inte kalla det att vi ”rumlade”. Men solen lyste och vi hade väldigt trevligt medan den vackra gamla ångbåten tuffade på. Så passerade vi Helgö. Just här blev alltså Augusta hämtad från sin ångbåt med en roddbåt.

Stavsund — Stafsund ”Upplands herrgårdar” från 1881, Klingspor & Schlegel. Litografi av A Ney, Stockholms länsmuseum

”Lördagen efter min ankomst voro vi bjudna af Lallerstedt ut till hans egendom Stafsund och klockan 8 på morgonen reste vi med Ångbåten Westmanland, hvars Capitain i parenthes sagt var en hjertans hygglig kar, samt blefvo midt ute på Mälarn afhämtade i båt. Dagen var mulen, men vädret i det hela oklanderligt.

Sjelfva Corps de logiet vid Stafsund är af sten, byggt under Carl XIItes tid. Rummen, en oräknelig mängd, äro mörka och dystra och meublerade på otreflig, gammaldags façon. Omgifningarna äro obeskrifligt vackra, och erbjuda öfverallt de mest olikartade vuer öfver Mälarn. Det hela är ståtligt, och vi tillbragte en ganska angenäm dag i det gröna och blefvo undfägnade med en storståtlig middag bestående af sex rätter mat och åtskilliga sorter viner. Om afton då vi skulle återvända med ångbåt hade vi försummat oss och fingo i det stället resa i hökärra till Kungsholmstullen. Wallenberg var med och en Magister Sohlman som är medarbetare i Bore och som var orimligt anthousiastiskt sinnad för Dannemark, der han slagits i de frivilligas leder. Dagen efter vår landtliga utfärd besökte vi en exposition af Svenska slöjdalster, som verkligen var värd att ses, och väl arrangerad. ”

Hur Augusta lärt känna denna trio av politiker och tidningsmän vet vi inte, men förmodligen var det genom André Oscar Wallenberg. Han kom ju från Linköping precis som Augustas familj. Det måste varit fantastiskt för 24-åriga Augusta att få träffa dessa engagerade tidningsmän. Wallenberg, Lallerstedt och Sohlman drev den frisinnade tidningen Bore tillsammans. Augusta som älskade att diskutera, hade säkert jättekul. Och att åka hökärra med dem hela den långa vägen från Ekerö till Kungsholmen mitt i juninatten var säkert ett galet roligt minne. Jag önskar att hon beskrivit färden lite utförligare.

Sara och jag blev dock inte upphämtade utanför Stafsund, utan reste vidare med vår ångbåt till Mariefred. Där besökte vi Gripsholms slott istället. Vilket vackert slott det är, ljuset som faller in genom fönstren lockade oss att fotografera i det ena rummet efter det andra. Porträttsamlingen är också fantastisk. Där hängde ju porträttet på A O Wallenberg och en mängd andra 1850-talsfigurer som vi stöter på i vår research. Till skillnad från Augusta kunde vi åka tåg hem. Vi reste med Östra Sörmlands Järnväg och den lilla andraklassvagnen med resortstoppade soffor drogs med ånglok. Visst är ju detta tåg femtio år yngre än det Augusta reste med i Tyskland, men känslan med skakandet mot rälsen och ljudet av det tuffande ångloket är säkert densamma.

Augustas beskrivning av sin första tågresa i Tyskland 1847:

”Litet nyfiken om resan i de så mycket beprisade ångvagnarna skulle behaga mig, väntade jag med största otålighet i trainen, som ock snart anlände. Första entrén i vagnen behagade mig oändligen. Man blef af Monsieur le Conducteur inlåst i ett litet förtjusande cabinett, med lampa i taket och fyra resortstoppade soffor, två och två mot hvarandra. Man satte i gång och jag tyckte mig flyga genom luften. ”

När Sara åkte vidare till Bryssel, passade jag på att göra en utflykt på egen hand. Målet var Hjo med ytterligare en ångbåtsutflykt, denna gång med S/S Trafik från 1893. Och visst är det lustigt, men i Hjo pågick en stor ”exposition av Svenska slöjdalster”. Historien upprepar sig.