Innanför muren på Östra kyrkogården i Varberg står en gravsten i marmor, övervuxen av lavar.

Regnet strilar ner längs våra paraplyer och skorna blir alldeles blöta i gräset.

Vi står framför Augustas grav, och läser den delvis övervuxna texten:

HÖGT ÄLSKAD – ALDRIG FÖRGÄTEN

Vi har ett uppdrag att utföra. Stenen har varit förgäten ett tag ser det ut som. I regnet skurar vi stenen och gnuggar bort lavar.

Idag när vi går vi tillbaka till kyrkogården lyser solen. Det är den 5 juni och apelträdet som sträcker sina grenar över Augustas gravsten har några vita blommor kvar som snart ska singla ner på graven. Vi planterar tre små rosenplantor. Det är sommar nu och 162 år sedan hennes trasiga lunga tog ett sista andetag här i Varberg.

Med blid och liflig värma
Till allt som varit dött
Sig solens strålar värma
Och allt blir återfött

Man blir lite högtidlig, nästan religiös, eller det verkar åtminstone finnas en mening med vårt Augustaprojekt. Augustas dagbok har bevarats genom fyra generationer och därför har hon inte glömts bort, även om ingen brytt sig om hennes grav. Hon är begravd långt bort från sin familj i Södermanland och Östergötland.

Om du har vägarna förbi Varberg, lägg gärna en liten blomma på hennes sten.