Cherstin med den onda armen – livet som fattighjon i Qvillinge

15 april 1845 skriver Augustas mamma brev till Augusta i Stockholm:

I söndags var jag i prostgården. Cherstin hade skadat sig i sin hand och armen var svullen till axlen det såg ganska farligt ut.

När jag hittar sådana här små noteringar blir jag nyfiken. Man kan läsa ord för ord i en mening och ta reda på vad de betyder. Så plötsligt har man en hel liten historia. Denna historia förde mig runt i Kvillinge, på gårdar torp och fattighus. Min Kvillingekarta börjar få färg. Det börjar bli liv i gårdarna!

Efter att ha läst Kvillinge husförhörsprotokoll 1845 en förmiddag och letat efter namnet Cherstin, hittade jag henne till slut. Kerstin, som hon mest kallas i kyrkböckerna föddes 1782 på gården Stora Nöbble i Kvillinge socken. Hon hade en sex år äldre syster och fick så småningom även en lillebror. Föräldrarna Olof och Kjerstin bodde och arbetade först på Stora Nöbble och sedan på lilla Nöbble, ett stenkast från kyrkan. Pappan var sockenman vilket var en titel med lite status. Sedan hände något. I husförhörsboken har prästen noterat:

Obs Tingsrättens utfl 1789 d. 20 Feb rörande osämja mellan man och hustru.

Vad det var vet jag inte, just det protokollet är inte digitaliserat, utan kräver en utflykt till Riksarkivet i Vadstena.

Om det var denna händelse eller något annat som gjorde att familjen fick flytta, vet jag inte. Men nu flyttar de från gården Lilla Nöble till Thomastorp, och blir torpare. Nästa gång jag träffar på dottern Kerstin är i vigselboken 1807. Hon har nu flyttat till Kuddby som piga på tegelbruket. Här träffar hon sin blivande make Jonas Jonsson som är åtta år äldre och nybliven änkling. Hans fru har dött i barnsäng. Det ser ganska förfärligt ut i kyrkoboken. Den döda hustruns förnamn har bara strukits och ersatts av Kerstins, för båda hette de Olofsdotter i efternamn. Så det fick vara kvar!

Jonas är tegelbruksdräng på Kuddby, som ligger väldigt nära Loddby.
Tegelbruken hade fått ett uppsving i samband med industrialiseringen. Det gick åt mycket tegel till nya textilindustrier i Norrköping. Så gott om arbete fanns det säkert, men det var tungt och smutsigt.

I tio år bor och arbetar de på Kuddby tegelbruk, sen flyttar de en kilometer norrut, till torpet Bråten. Kanske var det lite bättre bostadsförhållanden. Nu tar paret hand om två fosterbarn, Anna och Britta, säkert för att få lite extrainkomster från staden. Kanske arbetar Jonas fortfarande på tegelbruket, men 1829 flyttar de ytterligare ett par kilometer norrut, till Pjeltens tegelbruk. Men i november insjuknar Jonas och dör i influensafeber.
Kerstin är änka, 47 år och utan försörjning. Hon flyttar till sockenstugan och får nu ”fattigdel”. Nu fick jag lära mig ett nytt ord.

Sockenstugan verkar ha varit  både  socknens gemensamhetsanläggning där skollärare, skomakare och några fattighjon delade på utrymmet.  Så 1838 stryks Kerstins namn på sockenstugan och hon blir nu hushållerska på fattigstugan, där den tidigare hushållerskan nyss dött.

Hur var livet på fattigstugan?

Ganska förfärligt tror jag. Stugan var säkert kall och dragig. Det var trångt eftersom en del fattighjon till och med fick bo i sockenstugan. Man fick dela sovplatser med de övriga hjonen tillsammans med löss och loppor. Det enda positiva var väl att de höll värmen bättre när de sov tätt ihop. Å andra sidan spred sig smittsamma sjukdomar bättre då också.

Om man läser husförhörsbokens rader om de boende på fattighuset är det en sorglig läsning. Här bor svagsinta, ofärdiga, blinda och så de som bara är utfattiga. Jag hittar även en förlupen krympling och skänker den stackaren en särskild tanke. De här människorna levde enbart på sin ”fattigdel” och de gåvor som vänliga människor gav dem.

I somras besökte Sara och jag åter Kvillinge kyrka. På kyrkogården står en stor minnessten till minne av Gustaf Lejdenfrost, Augustas svåger och ”styvfar”. Det var Gustaf som bekostade hennes skolgång i Stockholm och den fantastiska Tysklandsresan 1847. Och det var hos honom på Loddby hela familjen flyttade in när Augustas far dog.

Anledningen till minnesstenen är en annan. Gustaf Lejdenfrost dog 1857 och testamenterade 50.000 kronor till församlingens fattigvård (I dagens penningvärde motsvarar det 2,8 miljoner!). Jag hoppas att pengarna gjorde livet lite drägligare för fattighjonen. Jag läste i en dagstidning från 1880 (23 år efter den gode Lejdenfrosts död) att en del av pengarna användes för att inrätta en skola för barnen i Kvillinge.

Hur gick det för Kerstin på fattighuset? Förmodligen läkte hennes arm, men den blev säkert inte rak eller snygg. Men det jag tycker är intressant är att även fattighjonen kunde läsa! Man kan säga mycket om kyrkans hårda disciplin och bokföring av hur folk levde och dog, men de flesta lärde sig läsa, även om det bara var bibeln och Luther.

Kerstin dog på fattighuset hösten 1852, 70 år gammal. En hög ålder för ett fattighjon. Tyvärr fick hon ju inte uppleva Lejdenfrosts donation, men jag tror att Augustas mamma Anna hade ett gott hjärta och gav henne lite extra, annars hade hon väl inte nämnt henne i brevet 1845.

Detta blogginlägg är skapat enbart utifrån arkivmaterial som finns publikt. Husförhörsprotokoll, dödsbok, vigselbok, mantalsregister, KB:s digitaliserade tidningar, historiska kartor. 

Foto Nordiska Museets samlingar