Blogg

Grünes Gewölbe – Augusta såg samlingarna i juli 1847

Med anledning av miljardkuppen mot Grünes Gewölde igår var jag tvungen att åter slå upp Augustas dagbok och läsa det hon skrev om konstskatterna vid sitt besök i juli 1847. Hon hade inte mycket till övers för själva byggnaden men var verkligen imponerad av interiören och samlingarna.

Det Kungl. slottet är uppbyggt 1534 och är en af de fulaste byggnader i hela staden; jag ansåg det först för något fängelse; hvaraf det äfven har en frappant likhet. I rez de chaussén äro åtta rum kallade ”das grüne Gewölb”, innehållande en rik samling af perlor, ädelstenar och kostbarheter af alla slag. Men, det gröna hvalfvet innehåller ej allenast sådana klenoder, det omfattar hela konstens stora gébit, och alla de konstalster vi beundrade hos våra förfäder finnas här samlade.

Denna samlings glans, omfång och mångfaldighet förvånar den besökande då han genomvandrar dessa stora salar, den ena prägtigare decorerad än den andra och alla försedda med marmorgolf och spegelväggar. Man tror sig slutligen vara omgifven af någon orientalisk féesagas under och man finner sig försatt tillbaka i en tid, som ännu ej anade våra dagars ytlighet utan fann sin glädje i förfärdigandet av dessa glänsande konstalster. Är man intresserad af bilder finnas här de oförlikneligaste i bronz, elfenben, bernsten, korall och perlemo, sculpturer i träd, vax, alabaster, kokosnöt och sandsten, de vackraste vuer och portraiter i mosaik och émaille, en nästan oöfverskådlig massa af ciselerade guld och silfverkärl, rikt prydda vapen och antika klenodier etc: etc: Det mest förbländande rummet är dock det som innehåller gröna hvalfvets juvelskatt, en samling af de största och vackraste diamanter i Europa.

Det här är ett av alla besöksmål som Sara och jag har kvar att se. Vi såg slottet från utsidan på vår Tysklandsresa 2017.

Jag har fått brev från Augusta, avsänt 1850!


Nej, det är inte Postnord som tagit så lång tid. Brevet (eller breven) är inte ställda till mig utan till Augustas vän André Oscar Wallenberg, den hederlige Olle, som Augustas mamma kallar honom.

I somras gjorde Sara och jag en resa från Göteborg till Strömstad. Det var den resan Augusta gjorde 1850 tillsammans med sin bror August. Då visste vi inte att Strömstadsresan var ett sätt att fördriva tiden i Göteborg, i väntan på att August skulle mönstra på ett fartyg. Vi visste att han reste iväg med Briggen Mimer till Sydafrika.

Så i september i år fick jag ett mail från vår syssling som hittat en kopia av ett brev Augusta skrivit till André Oscar Wallenberg, där hon tackar honom för hans hjälp att ordna resan med Mimer. Hon berättar om deras resa på Göta Kanal och hur de blev fördröjda i Göteborg på grund av kapten Natt och Dags svägerskas frånfälle. Förutom brevkopian fick jag även en lista på brev som Augusta skrivit till Wallenberg. De var goda vänner, ja även brodern August och Augustas svåger Lejdenfrost umgicks med Wallenberg.

Dessa brev finns i Wallenbergsstiftelsens arkiv och är inte tillgängliga annat än för disputerade forskare inom ekonomisk forskning. Det är väldigt långt ifrån vad jag är och gör. (Fast jag jobbade ju på bank i 33 år…)

Men just idag anlände breven från 1850-talet i min epost. Arkivet hade gjort ett undantag och scannat av breven åt mig. Jag blev så glad!

Visst känns det märkligt att sitta här med brev från 23-åriga Augusta där hon kommenterar Wallenbergs yrkesval. Han lämnade sin officerstjänst i Flottan för att satsa på, ja de flesta känner säkert till vad Wallenberg ägnade sig åt sedan, starta bank.

Men bland breven fanns även ett brev jag inte väntat mig, ett brev från brodern August till Wallenberg, där han bönar och ber honom hjälpa till att ordna en fartygsplats åt honom sommaren 1850. Det var alltså så det började.

Så här skriver August med en handstil som är långt ifrån lika prydlig som hans lillasyster Augustas.

… saken är den att mitt bröst blir allt sämre och sämre, min doctor har sagt mig att det bästa botemedlet är varmare luft och sjön.

August frågar i brevet om Wallenberg känner någon trevlig kapten på ett skepp eller en brigg. Han har tänkt sig en resa på 1-2 år mellan olika hamnar.
Så avslutar han brevet med ännu än vädjan:

Om jag ej gör dig för mycket besvär, beder jag dig af allt mitt hjärta hjelpa mig att komma ut, ty jag är värkligt eländig.
Gör hvad du kan för din af hjärtat tillgifne vän
A W Söderholm

Och för att verkligen understryka behovet, skriver mamma Anna ytterligare några rader:

Hederlige Lieutenant Wallenberg
Af ovanstående epistel, ser ni den stackars Augusts önskan och lif”

Hon önskar att Wallenberg hittar ett skepp som gör resor på Medelhavet och att han ska vara borta i minst ett år.

Nu sitter jag här och tänker tillbaka på vår allra första Augustaresa på Göta kanal 2017. Det var den resan Augusta och brodern August gjorde för att August skulle mönstra på briggen Mimer i Göteborg. Vi fick alltså historien om Augusts sjöresa i omvänd ordning, med brevet till Wallenberg sist. Men nu har alla pusselbitarna fallit på plats. (Och nej, vi har inga planer på en Augustaresa till Sydafrika med segelfartyg, men kanske en tur med briggen Tre Kronor i Stockholms skärgård nästa sommar!)

Tyvärr hjälpte inte sjöluften August. Han fick göra en operation i Cap. Antagligen tog man bort en bit av lungan. Året efter kom han hem till Loddby igen.

August dog i TBC i december 1853.

Bilder:
Briggen Tre Kronor, foto: Kerstin Melin
André Oscar Wallenberg,  Uno Troili – Nationalmuseum
Kuvert till brev skrivet av Augusta Söderholm 1850

 

Cherstin med den onda armen – livet som fattighjon i Qvillinge

15 april 1845 skriver Augustas mamma brev till Augusta i Stockholm:

I söndags var jag i prostgården. Cherstin hade skadat sig i sin hand och armen var svullen till axlen det såg ganska farligt ut.

När jag hittar sådana här små noteringar blir jag nyfiken. Man kan läsa ord för ord i en mening och ta reda på vad de betyder. Så plötsligt har man en hel liten historia. Denna historia förde mig runt i Kvillinge, på gårdar torp och fattighus. Min Kvillingekarta börjar få färg. Det börjar bli liv i gårdarna!

Efter att ha läst Kvillinge husförhörsprotokoll 1845 en förmiddag och letat efter namnet Cherstin, hittade jag henne till slut. Kerstin, som hon mest kallas i kyrkböckerna föddes 1782 på gården Stora Nöbble i Kvillinge socken. Hon hade en sex år äldre syster och fick så småningom även en lillebror. Föräldrarna Olof och Kjerstin bodde och arbetade först på Stora Nöbble och sedan på lilla Nöbble, ett stenkast från kyrkan. Pappan var sockenman vilket var en titel med lite status. Sedan hände något. I husförhörsboken har prästen noterat:

Obs Tingsrättens utfl 1789 d. 20 Feb rörande osämja mellan man och hustru.

Vad det var vet jag inte, just det protokollet är inte digitaliserat, utan kräver en utflykt till Riksarkivet i Vadstena.

Om det var denna händelse eller något annat som gjorde att familjen fick flytta, vet jag inte. Men nu flyttar de från gården Lilla Nöble till Thomastorp, och blir torpare. Nästa gång jag träffar på dottern Kerstin är i vigselboken 1807. Hon har nu flyttat till Kuddby som piga på tegelbruket. Här träffar hon sin blivande make Jonas Jonsson som är åtta år äldre och nybliven änkling. Hans fru har dött i barnsäng. Det ser ganska förfärligt ut i kyrkoboken. Den döda hustruns förnamn har bara strukits och ersatts av Kerstins, för båda hette de Olofsdotter i efternamn. Så det fick vara kvar!

Jonas är tegelbruksdräng på Kuddby, som ligger väldigt nära Loddby.
Tegelbruken hade fått ett uppsving i samband med industrialiseringen. Det gick åt mycket tegel till nya textilindustrier i Norrköping. Så gott om arbete fanns det säkert, men det var tungt och smutsigt.

I tio år bor och arbetar de på Kuddby tegelbruk, sen flyttar de en kilometer norrut, till torpet Bråten. Kanske var det lite bättre bostadsförhållanden. Nu tar paret hand om två fosterbarn, Anna och Britta, säkert för att få lite extrainkomster från staden. Kanske arbetar Jonas fortfarande på tegelbruket, men 1829 flyttar de ytterligare ett par kilometer norrut, till Pjeltens tegelbruk. Men i november insjuknar Jonas och dör i influensafeber.
Kerstin är änka, 47 år och utan försörjning. Hon flyttar till sockenstugan och får nu ”fattigdel”. Nu fick jag lära mig ett nytt ord.

Fattigdel var en fastställd ersättning som fattiga fick sig tilldelade av församlingen. Den kunde bestå av rågmjöl, potatis, ärtor, korngryn, sill, salt, fläsk samt ett par riksdaler.

 

Sockenstugan verkar ha varit  både  socknens gemensamhetsanläggning där skollärare, skomakare och några fattighjon delade på utrymmet.  Så 1838 stryks Kerstins namn på sockenstugan och hon blir nu hushållerska på fattigstugan, där den tidigare hushållerskan nyss dött.

Hur var livet på fattigstugan?

Ganska förfärligt tror jag. Stugan var säkert kall och dragig. Det var trångt eftersom en del fattighjon till och med fick bo i sockenstugan. Man fick dela sovplatser med de övriga hjonen tillsammans med löss och loppor. Det enda positiva var väl att de höll värmen bättre när de sov tätt ihop. Å andra sidan spred sig smittsamma sjukdomar bättre då också.

Om man läser husförhörsbokens rader om de boende på fattighuset är det en sorglig läsning. Här bor svagsinta, ofärdiga, blinda och så de som bara är utfattiga. Jag hittar även en förlupen krympling och skänker den stackaren en särskild tanke. De här människorna levde enbart på sin ”fattigdel” och de gåvor som vänliga människor gav dem.

I somras besökte Sara och jag åter Kvillinge kyrka. På kyrkogården står en stor minnessten till minne av Gustaf Lejdenfrost, Augustas svåger och ”styvfar”. Det var Gustaf som bekostade hennes skolgång i Stockholm och den fantastiska Tysklandsresan 1847. Och det var hos honom på Loddby hela familjen flyttade in när Augustas far dog.


Anledningen till minnesstenen är en annan. Gustaf Lejdenfrost dog 1857 och testamenterade 50.000 kronor till församlingens fattigvård (I dagens penningvärde motsvarar det 2,8 miljoner!). Jag hoppas att pengarna gjorde livet lite drägligare för fattighjonen. Jag läste i en dagstidning från 1880 (23 år efter den gode Lejdenfrosts död) att en del av pengarna användes för att inrätta en skola för barnen i Kvillinge.

Hur gick det för Kerstin på fattighuset? Förmodligen läkte hennes arm, men den blev säkert inte rak eller snygg. Men det jag tycker är intressant är att även fattighjonen kunde läsa! Man kan säga mycket om kyrkans hårda disciplin och bokföring av hur folk levde och dog, men de flesta lärde sig läsa, även om det bara var bibeln och Luther.

Kerstin dog på fattighuset hösten 1852, 70 år gammal. En hög ålder för ett fattighjon. Tyvärr fick hon ju inte uppleva Lejdenfrosts donation, men jag tror att Augustas mamma Anna hade ett gott hjärta och gav henne lite extra, annars hade hon väl inte nämnt henne i brevet 1845.

 

Detta blogginlägg är skapat enbart utifrån arkivmaterial som finns publikt. Husförhörsprotokoll, dödsbok, vigselbok, mantalsregister, KB:s digitaliserade tidningar, historiska kartor. 

 

Foto Nordiska Museets samlingar

Två år sedan vi reste i Europa i Augustas fotspår

För två år sedan avreste vi från Stockholms central mot Tyskland. Det blev en helt fantastisk resa, lite som en dröm som man sedan inte riktigt kan fatta att den faktiskt var sann.

Vår Europaresa 2017 blev starten till något nytt i våra liv. Det blev ett systerprojekt där vi, efter att ha bott på varsin kontinent i 40 år, började jobba tillsammans.

I Augusta-projektet lägger vi nu all vår energi. Det är en förmån att få forska i kvinnors historia i mitten av 1800-talet. Och lika roligt är det att dela med sig av de fynd och historier vi hittar. För varje namn i Augustas dagbok visar sig ha sin egen historia, om man gräver lite i arkiv och tidningar. Sömmerskan, hushållerskan, pigan, fattighusföreståndaren, änkor och grannar, alla börjar nu få liv i vår forskning. Så förutom Augustas intressanta liv med resor, baler och sidenklänningar, blir det nu även de ”vanliga” kvinnorna som intresserar oss. Vilket innebär enkla klänningar, förkläden och sjaletter.

Vi hoppas att ni vill fortsätta följa oss på vår historieresa under mitten av 1800-talet!

Vi plockade ut några bilder som vi inte brukar visa och gjorde ett litet bildspel. Det är bilder där vi ser lite tokiga ut och där hatten hamnar på sned och där vi inte ser så prydliga ut. Vi bjuder på det!

 

 

De vackra bronsskulpturerna från Prag – krigsbytet från 1648

Jag har tidigare skrivit om Augustas vistelse i Prag 1847 då hon bland annat besökte Wallensteins palats och dess vackra park.
Wi besökte först den så kallade ”lilla sidan”, den del af staden svenskarna fordom innehade och der Wallensteins hus är beläget. Slottskapellet är mycket vackert, och bönstolarna som begagnades af Hertigen och hans gemål, finnas der ännu. För öfrigt lära rummen och trädgården vara alldeles i samma skick som under den store Hertigens tid.
Den trädgård och de skulpturer som Augusta såg 1847, vet vi idag inte hur de såg ut, men de var inte desamma som man idag kan beundra, om än som kopior.
Neptunusfontänen, det enda originalet som finns i kvar i Drottningholmsparken
De ursprungliga skulpturerna och fontänerna gjordes på 1620-talet av Adriaen de Vries, en av 1600-talets främsta skulptörer. Han var holländare men hade gått i lära i Florens och hamnade till sist som kejserlig hovskulptör i Prag. Men skulpturerna i Wallensteins trädgård fick inte stå där särskilt länge. När 30-åriga kriget vara slut 1648 monterade svenska soldater ner parkens alla statyer och fontäner och transporterade dem hem till Sverige som en del av det krigsbyte man tog efter freden.
På 1680-talet hamnade skulpturerna i parken på Drottningholm. Men efter att ha stått ute i väder och vind i flera hundra år, räddade man de fantastiska skulpturerna från att bli mer skadade. Istället gjöt man i slutet av 1990-talet kopior, som idag står ute i parken.  Även Wallensteins trädgård i Prag har kopior av originalen. De gjöts i Stockholm och sattes upp i Prag redan 1914.

Museum de Vries

Originalen på Drottningholm utgör världens största samling av de Vries skulpturer. De ställdes alltså upp på 1990-talet i det ombyggda Dragonstallet på Malmen, på högra sidan av Drottningsholmsvägen. Där hade man inrett det gamla stallet till en vacker stor sal i vitt och grått, grå kalksten från Gotland och gråmålade podier där de gråglänsande skulpturerna tittar ut över publiken. Det är verkligen ett vackert museum. Det enda problemet är att de har öppet endast en dag om året.

 

De Vriesmuséet i Dragonstallet på Drottningholm
Vi hade bestämt oss för att vara där den dagen, 8 september, de Vriesdagen. I Söndags var det alltså dags att få se alla de magnifika originalskulpturerna i brons. Det var verkligen värt besöket. Vilket hantverk och vilken känsla! Alla dessa vackra figurer med spelande muskler i färd med att utföra något hjältedåd.
Augusta fick ju tyvärr inte se de Vries skulpturer i  Prag, men dess historia hade hon tydligen ingen aning om, att svenskarna 200 år tidigare plundrat parken på dess skulpturer och fontäner. Förmodligen hade de några andra fontäner där som sattes upp som substitut fram till 1914. Inte verkar Augusta varit vid Drottningholm heller, som på hennes tid stod tomt och förföll tillsammans med de vackra Vriesskulptuterna.
Wallensteins park idag med kopior av de ursprungliga de Vriesskulpturerna.

Museum de Vries på Drottningholm

Wallensteins trädgård, Wikipedia

Translate »