Året är 1851 och italienaren Joseph Tardini gör den första ballonguppstigningen i Sverige. Augusta var förstås där, på Djurgården.
I Onsdags promenerade vi af till Skeppsbron för att om möjligt i båt transportera oss öfver till Djurgården, der en Italienare ämnade uppstiga i luftballon, men den tätamenniskomassa som stod sammanpackad hela caien utåt visade oss omöjligheten att på den vägen komma till målet. Erik lånade derföre af en skutskeppare en båt som var så full af vatten, att Nanna och jag måste stå uppe på ett bräde med fara att i hvart ögonblick balancera i sjön.
Anlända till ort och ställe valde vi en backe derifrån vi bäst skulle kunna se ballonen och råkade der i sällskap med Kronprinsessan, Prinsessan Eugenie, Prins August, hvilka till fots kommit från Rosendahl, Kronprinsen till häst och en hel mängd hofdamer och cavaljerer, alla inpackade bland den öfriga folkmassan och med ögonen följande den allt högre stigande luftseglarn. Sedan vi hos Davidsons intagit en kopp the och undvikit en störtskur åkte vi hem i Omnibus.
Notis om ballonguppstigningen i Stockholms Dagblad dagen efter, den 19 juni.
Nu tänkte jag inte skriva om Tardini, som gjorde den remarkabla ballonguppstigningen, och inte heller om det kungliga sällskapet. Nej, idag fastnar jag vid tekoppen.
Det lilla sällskapet som tog sig med den vattenfyllda båten över till Djurgården var Augustas vänner och grannar från Krusenhof, syskonen Erik och Nanna Hjort som nyligen flyttat till Stockholm.
Men var drack det lilla sällskapet sitt te? Finns stället kvar undrar jag och tänker på alla vackra hus på Djurgården. Davidsson hittar jag snabbt, han köpte Hasselbacken, men innan dess hade han haft åtskilliga schweizerier och restauranger i Stockholm. Men det kunde inte varit Hasselbacken för Wilhelm Davidsson köpte inte den förrän året efter ballonguppstigningen. Jag gör som så många gånger förr, letar i KB:s digitaliserade dagstidningar. Juli 1851, där måste funnits en massa annonser i samband med ballonguppstigningen.
Kongl. Djurgården. [år 1845? el. 1844], Stockholms stadsmuseum, Sweden
Mycket riktigt, där finns en annons om att man kan få delta i visningar av den vackra Byströmsta villan i italiensk stil, med marmorinredning från Italien. Biljetter köper man på Davidsberg hos Davidsson. Efter lite sökande inser jag att det är en bror till Wilhelm som driver Davidsberg, även han är en berömd restauratör. Byströms villa som omtalas i annonsen kom att kallas ”Villan”, medan Davidsberg gick under namnet ”Fyllan”.
Det var alltså där Augusta, Erik och Nanna drack te efter ballonguppstigningen. Sedan åkte de hem med omnibus.
Davidsberg eller Bährs villa som schweizeriet hette efter ägarbytet, finns inte kvar. Det fick lämna plats för Biologiska muséet 1892 läser jag i en artikel i Stockholms Dagblad 1894. (Byströmska villan finns kvar. Där ligger spanska ambassaden.)
Davidsson däremot fortsatte sin karriär på Strömparterren. Där serverades det också punsch. En dag råkade ett parti punsch bli skadat av saltvatten från Strömmen. Misstaget blev en succé, ny typ av punsch, selterspunsch.
Efter att ha tillbringat somrarna på den nya badorten, Södertälje, började nu August Davidsson bygga sommarvillor för uthyrning. Själv byggde han villa Bellevue, sydost om Torekällberget. Det byggdes även ett annex till denna villa, i schweizeristil. Annexet finns idag att besöka på Torekällbergets friluftsmuseum, Konditori Bellevue, där brukar Sara och jag fika när det är 1800-talsdagar!
En lång historia från en tekopp på Djurgården 1851 till fika på Torekällberget 2019.
Jag undrar om Augusta verkligen visste vem som trollade för henne på ångbåten Freja 1850. Löjtnant Höökenberg var en riktig kändis. Men hans trolleritrick under färden till Strömstad imponerade inte på Augusta. Tänk om han istället åkt vattenskidor, då kanske hon ägnat några fler rader i dagboken åt denna anmärkningsvärda mångsysslare och filantrop. För han månade om barnen, speciellt de som hade det svårt ekonomiskt.
Augustas dagbok juli 1850
En gammal narr i grått hår, en Capitain v. Döbeln som var fritänkare i religionen för att ej rent af säga Atheist och som underhöll mig med lifliga discourser i det ämnet, jemte den renommerade Löjtnant Hökenberg som trakterade oss med några af sina, föga genealiska trollkonster, bidrogo, hvar och en på sitt sätt, att göra tiden temligen dräglig.
Allkonstnär
När jag började söka på namnet Höökenberg på nätet, uppenbarade sig en helt otrolig personhistoria. Knut Erik Venne Höökenberg var lantmätare, uppfinnare, löjtnant, journalist, skorstensfejarmästare, författare, trollerikonstnär, festfixare, underhållare och anordnare av olympiska spel! Ja, och så uppfann han vattenskidåkningen och tog patent på de första vattenskidorna. Min första reflektion var hur 1850-talets båtar kunde dra en vattenskidåkare.
Jag hittade flera berättelser om Höökenberg och hans fantastiska barnbaler. Han kallade sig muntrationsråd och reste runt både i Sverige och Finland, där han underhöll både barn och vuxna. På Västkusten var Höökenberg mycket populär. Man kan i dagstidningarna läsa hans annonser som ”festfixare” och även ångbåtarna annonserar att han underhåller på deras turer. Det är alltså här vi hittar honom 1850 i juli när Augusta reser med ångfartyget Freja.
Jag fann en underbar skildring av hans besök i Åmål:
Då han första gången uppenbarade sig på Åmåls horisont 1849 beskrifves han i Åmålstidningen som en fyrtioårs man, något satt till växten och tämligen fetlagd samt med ett fylligt, rödlätt anlete.
Barnbalen ägde rum på rådhussalongen och öppnades med ett ”presidentval”. Därefter anställdes ett stort ”riddarelag”, åtföljd af ett ”karnevals-, pepparkaks- och konfektbröllop”, med tio de allra små näpnaste brudar, utvalda bland stadens flickor, hvilka infördes uti en af ”artificiella flygande svanor dragen karusell”. En därefter anställd målskjutning med ”österländska luftrör” afslutades med arkebusering (!), hvarvid dock ingen led skada utom den stora pappersfigur, som föreställde ”den tappre landssoldat”.
Och barnen sedan! När han hof upp sin något beslöjade stämma och ropade: ”Alla barn i ring!” var det som om en elektrisk stöt träffat den stora barnflock, som skockades omkring honom och hans leksaker. I ett nu stodo de alla som tända ljus lystrande efter hvad komma skulle. Så skrek han: ”Ut med ringen!” Hvilket sprittande lif, hvilken stormande förtjusning blef det ej, då musikorkestern på samma gång lät sina toner ljuda.
Utan att göra sig skyldig till öfverdrift kan man påstå, att hela samhället befann sig i fullständig extas. Man härmade honom genom att ropa åt vänner och bekanta, som man mötte på gatorna ”ut med ringen!” och man log så godt, som om man ännu befunne sig på balen, då den anropade svarade: ”Alla barn i ringen!”
Dagen efter var han färdig med ett nytt trick, hvilket skulle ännu mer öka hans popularitet, om detta varit möjligt. Denna gång lät han inbjuda alla barn, hvilkas föräldrar icke ansett sig ha råd att köpa biljetter till den föregående aftonens föreställning att konsumera de pepparkakor, som blifvit öfver. Dessutom fingo de äfven dela sinsemellan inkomsten af de biljetter som såldes vid detta tillfälle. (Ur ”Strödda minnen” av Gustaf Björlin)
Alla barn i ring
Uttrycket ”Alla barn i ring, ut med ringen” blev hans signum. Alla hade hört talas om det och det räckte med uttrycket ”Ut med ringen” i annonserna för att folk skulle förstå att det vankades nya roligheter.
I tidningen Åbo Underrättelser kan man läsa i januari 1852:
Pappa Höökenberg, barnavännen, rolighetsministern – bjuder åter till i öfwermorgon, söndag, på en muntrationsbal för barn, barnens afskedsfest, hwilken såsom förra gången, anställdes i societetshusets stora sal. Wi tycka oss redan höra det dundrande ”Alla barn i ring, Ut med ringen” utsagt med en viss jovialitet som icke förfelar sin behöriga werkan. Hälften af nettobehållningen afstår Hr Höökenberg nog frikostigt för en behöfvande enskild man med talrik familj, till herwarande fruntimmersförening som icke kan annat än med största tacksamhet emottaga detta bevis på en fremlings deltagande för mensklighetens sak.
I John Arsenius minnesanteckningar som Sara skrev om nyligen, hittade vi en teckning av Hökenberg med tillhörande beskrivande vers
Höökenberg är egentligen värd en helt egen biografi, men han får i alla fall ett litet kapitel i Augustas historia. Han skrev ett dussintal böcker, kokböcker, levnadskonst och trolleriböcker. Han höll kurser… Ja listan över hans brokiga intressanta liv är lång. Ändå dog han fattig efter att så frikostigt delat med sig av sina intäkter till mindre bemedlade. Fredrika Bremer stöttade honom ekonomiskt eftersom hon beundrade hans engagemang för barnen.
Ja hur var det då med vattenskidorna. De var alltså inte de skidor vi ser idag utan mer som pontoner man stod på och paddlade sig fram med en paddel, inte olika de paddle boards som börjar bli så populära 170 år senare.
Familjen på vattenskidor, Skämtteckning av Fritz von Dardel
Solen lyser in genom fönstret i vårt vandrarhemsrum i Strömstad. Idag ska vi vandra runt på stan och försöka få en bild av 1850 här i stan.
Vi kom hit igår kväll efter två helt fantastiska dagar på Ångaren Bohuslän. Den ena dagen i strålande solsken tuffade vi fram mellan vackra solbelysta öar och nästa dag var Bohuslänska skärgården insvept i vackert sidengrått, där vi gled fram genom smala kanaler och mellan stora bulliga öar.
Ombord på Bohuslän har vi flanerat på promenaddäck och träffat så många trevliga passagerare, ätit underbara luncher, lyssnat på dragspel och fiol (och ukulele!) och dansat vals på akterdäck. Ja, vi har blivit så väl omhändertagna av besättningen! Det var med sorg i hjärtat vi lämnade ångfartyget igår kväll efter flagghalning till kapten Ingmars ”Abide with me” på trumpet från akterdäck. Tack till er alla på Ångaren Bohuslän för två oförglömliga dagar som berikat vår Augustaresa och vi kan bara beklaga att Augusta inte hade samma tur utan fick resa med ångfartyget Freja ”en gammal smörjburk”.
Nu dyker vi vidare in i Strömstad och Augustas 1850-talsvärld.
”Följande dagen voro vi bjudna på middag af Kungl: Secter Lallerstedtoch dito på caffé, som serverades i den så kallade ”Kalfhagen”, badgästernas enda promenadplats, hvilken är belägen midt på stadens förnämsta torg och består af en tämligen stor gräsplan med 7 å 8 träd, omgifven af ett omålat trädskrank, utanför hvilket kor och andra fäkreatur helt ogenerat promenera bland stadens öfriga innevånare. Efter att ha badat qvarterade vi, alla samtliga, in oss i en båt och rodde ut åt det spegelklara hafvet. Det var en verkligt gudomlig afton och då vår båt åter gungade mot land, kunde vi omöjligt besluta oss att gå till sängs. Under skratt och prat marcherade vi uppåt bergen lysta af den vänliga Luna och der beramades att vi följande dagen skulle företaga ett kärrparti till Blomsholmbeläget en halfmil från staden.”
I slutet av juli 1850 reser Augusta till Strömstad. Till Göteborg kom de på Göta kanal med ångfartyget Götheborg. I Strömstad skulle de hälsa på goda vänner som var där på sommarvistelse.
I det vackra, ståtliga Götheborg tillbragte vi tvenne dagar och på den tredje, om morgonen, reste August och jag, samt herr Lindgren och Malla till Strömstad, med ångbåten Freja under det att Mamma i Götheborg inväntade vår återkomst.
169 år senare sitter Sara och jag här med Augustas dagboksanteckningar i våra iPhones och har precis packat klänningar och parasoller för vår resa i Augustas fotspår, eller svallvågor.
På torsdag är det alltså dags att uppleva fortsättningen på Augustas sommarresa på Västkusten anno 1850. Vi avreser klockan 10 med ångfartyget Bohuslän från Stenpiren i Göteborg. I Kungshamn lägger vi till för övernattning. Fredag morgon reser vi vidare med Bohuslän till Strömstad. Kapten på denna tur är vår kapten från Juno och vår Göta kanalresa 2017!
Huvudbilden visar Ångfartygskajen på Riddarholmen ca 1825, A.C Wetterling, Göteborgs konstmuseum
Ibland faller bitarna bara på plats i vårt Augustapussel, pusslet som handlar om att skapa en bild av Augustas liv. Pusselbitarna kommer från hennes dagboksanteckningar, brev och information som vi hittar i arkiv och på internet.
Jag sökte häromdagen efter information om Augustas medpassagerare på Göta kanal 1850. Brukspatron Camitz med fru nämnde hon i dagboken och refererade till Gustafsbergssejouren. Vi hade tidigare fastställt att Augusta varit i Gustafsberg i Uddevalla 1845. I arkivet finns ett tomt kuvert med hennes namn och adressen Gustafsbergs badinrättning, poststämplat 30 juni 1845.
Wi gingo ombord i Söderköping på ångbåten Götheborg – der vi träffade ett par gamla bekanta från Gustafsbergssejouren, Brukspatron Camitz och hans Fru. Det var ett möte som återkallade ganska angenäma minnen, och hvilket jag ansåg som en profetsia om en fortfarande angenäm resa.
Jag började söka efter vem denne Camitz kunde vara. I Södertälje fanns Camitzka huset och Camitzka trädgården finns nu återskapad på Torekällbergets friluftsmuseum. Vilhelm Camitz var född 1821 på Skagersholm i Finnerödja och hade, vad jag vet, ingenting med Södertälje att göra förrän efter försäljningen av Skagersholm till Alfred Nobel 1870. Då har den gamle brukspatronen, Vilhelms far Göran, dött och nu bygger sonen den eleganta sommarvillan i Södertälje.
Men vi tar oss tillbaka till sommaren 1845 då Vilhelm Camitz gifter sig med Appollonia Augusta Aimée af Cristiernin.
Det var ju sommaren 1845 Camitz träffade Augusta på badorten Gustafsberg.
Jag fortsatte läsa om Aimée. Hon var född på Kristinedal 1821. På Sverigekartan hittade jag Kristinedal i Uddevalla, närmare bestämt i den lilla badorten Gustafsberg. Hon bodde ju i princip på badanläggningen! Inte konstigt att Augusta träffade dem där. Kanske talade de om det stundande bröllopet som skulle ske den 16 augusti 1845.
I förra veckan köpte jag en bok om västkustens badorter, utgiven 1858. Tillsammans med Augustas dagbok ska den bli vår guidebok i sommar när vi gör vår västkustresa. Jag slår upp Gustafsberg och läser att det finns flera gårdar som tillhandahåller rum att hyra 1858.
På Christinedahl uthyres 2:ne större hus med omkring 19 rum.
Men 1845 bodde säkert familjen af Cristiernin på gården, de skulle ju ha bröllop där i augusti.
Nu blev Gustafsberg så mycket intressantare när vi kunde placera in Augustas vänner där också. Och jag är säker på att vi kommer hitta fler pusselbitar innan vi reser dit för vår egen sommarsejour.
Om ni inte tröttnat på alla Augustas bekanta kan jag nämna att Aimés storasyster gifte sig med Claes Engelke. Namnet gjorde att jag hajade till. Otto Engelke var hans bror och han anställdes först hos textilfabrikören Johan Jacob Schubert i Norrköping (gift med Augustas kusin) och startade sedan tillsammans med Oscar Wilhelm von Schmalensee (även han från Uddevalla) Norrköpings bomullsväveri. Det fanns alltså kopplingar mellan Uddevalla och Norrköping som förmodligen bidrog till att Norrköpingsborna valde badorten Gustafsberg framför andra badorter på Västkusten.
Solen lyser in genom fönstret i vårt vandrarhemsrum i Strömstad. Idag ska vi vandra runt på stan och försöka få en bild av 1850 här i stan.
