Blogg

Denna vecka börjar sommarlovet för många skolbarn. Mina egna har sedan länge slutat skolan, men fortfarande finns det något fantastiskt med denna tid när sommaren och sommarlovet känns oändligt. Sara skrev i veckan om att hon äntligen hittat Augustas lärare och skola. Jag vet hur många timmar hon lagt ner på att försöka hitta den och även jag gläds verkligen över att vi nu vet hur Augustas första tre skolår i Stockholm såg ut.

Våren 1845 studerade Augusta fortfarande i Stockholm. Vi vet inte var, men hon brevväxlade med mamma Anna hemma på Loddby.  Anna planerade för en brunnsvistelse i Gustafsbergs badinrättning i Uddevalla under sommaren. I ett brev från april 1845 skriver hon:

”Jag har grufligt brått beständigt, jemte 1000 utgifter för denna kostsamma resa, vi måste vara nere till midsommar afton och måste nödvändigt vara her åter en 8tta  dagar för Lejdenfrosts hemkomst, så att en 8ta dagar får vi väl med af andra therminen, det är mycket rum tagna redan till den första så jag tror ej att det blir så litet fara. ”

Hon skriver också om att Augusta borde se över sin svarta sidenklänning, kanske komplettera med svarta spetsar.

”det är nödvändigt på ett sådant plagg, du kan ej jemt vid brunn springa i din lilla blå”

”Nu låter jag putsa upp din halmhatt att ha i vardagslag, jag skall sända den ner han blir färdig. Jag har ej råd att köpa mer än en som får lof bli nogorlunda vacker.”

Sommarsejouren vid Gustafsberg var viktig. Hela tiden handlade det om att träffa de rätta människorna och underförstått den rätta blivande maken för Augusta.

Och medan Augustas mamma bokar rum för midsommar och veckorna efter, gör jag detsamma för Sara och mig. Vi ska ut och åka lite veckan efter midsommar och titta på de gårdar vi inte hunnit med tidigare. Och så ska vi övernatta på Hjulångaren Eric Nordewall II, som är en replika av den båt Augusta åkte med 1850 till Göteborg. Just nu är jag färdig med min nya sommarklänning i 1840-talsstil. (Jag kan ju inte jemt springa runt i min gamla Ikeaklänning, så nu har jag sytt en ny av gamla IKEA-gardiner 😉

Som en liten sommarhälsning kommer här den vackraste sommarvisan av dem alla. Ja, den heter faktiskt  ”en sommarvisa” i 1695 års utgåva av psalmboken.

Den blomstertid nu kommer
Med lust och fägring stor:
Nu nalkas liufwe sommar
Då gräs och örter gror;
Den blida sol upwärmer
Alt hwad har warit dödt;
Då hon oß skrider närmer
Blir det på nyo födt.

I. Kolmodin

I flera dagböcker vi läst, skrivna av kvinnor under mitten av 1800-talet, nämner de sina minnesböcker. Jag blev lite nyfiken. Bland Augustas kvarlämnade dokument fanns inget som hon kallade minnesbok. Däremot rubricerar hon första delen av sin dagbok ”Resejournal i Tyskland”. Man skulle kunna tycka att det är en form av minnesbok, även om den endast innehåller texter, både hennes egna och dikter hon citerar. I arkivet finns även en poesibok, men den vill jag inte kalla minnesbok heller, även om den är vacker.

Jag läser mer om minnesböcker på nätet för att få en uppfattning om hur desåg ut. Flickorna berättar i dagböckerna hur de visar upp sina minnesböcker efter sina resor. Vad kan det vara i dem som är så intressant att visa för andra? Men det är klart, det fanns inget Instagram på den tiden. Jag googlar på minnesböcker och hittar inga digitala bilder varken i arkiven eller på museerna. Men på auktionssajter hittar jag några vackra exemplar, små böcker med personligt skapat innehåll, dikter, pressade blad och hårlockar.

Minnesböcker verkar vara benämningen på alla typer av böcker där man skapat något själv. Man antecknar, ritar, målar, klistrar in tryckta bilder i dem. Det vi idag kallar Scrapbooking. Och de kallades de faktiskt redan på 1820-talet! Denna typ av klippböcker  är något vi hållit på med i flera hundra år lär jag mig på sajter om Scrapbooking.Fast en del av dem skulle vi kanske kalla skissböcker, anteckningsböcker, journaler, album… Ja just album blir populära i och med att fotografierna börjar bli populära i mitten av 1800-talet. Fotoalbumen med små fickor för kreditkortsstora porträtten. Jag skrev om dem tidigare. 

Men vi återgår till de böcker som folk skapade själva för sina minnen. De kan ibland till och med vara som en liten låda formad med bokrygg. I lådan kunde man lägga teckningar, biljetter, hårlockar och andra minnen. Man tecknade, målade, skrev dikter och klippte silhuetter. Allt samlades i minnesböckerna.

I mina lådor hemma börjar det samlas en massa saker från våra Augustaresor.En liten biljett för den handdrivna färjan över Elbe vid Raten, spårvagnsbiljetter, inträdesbiljetter till museum.

Ja, och så en massa kvitton förstås. Och en pappersfaktura från hotellet i Lübeck (deras kortläsare funkade inte så vi fick en faktura i handen)  Mycket av det här skulle jag glatt kastat i pappersåtervinningen. Men nej, hur många år är det kvar tills allt sker digitalt? Vi skrockar åt Augustas tid när de hade pass stora som ett A3 ark och bar med sig pengar.

Om 50 år kommer något barnbarn att bläddra bland mina kvitton och tycka att det är ”rena 1900-talet”. Framtidens minnesböcker kommer bli digitala. Och hur många klistrar in bilder i fotoalbum numera. Möjligtvis beställer man fotoböcker av sina digitala bilder.

Jag har alltid fascinerats av vackra antecknings- och skissböcker. För några år sedan gick jag en kurs i bokbinderi för att lära mig att göra vackra skissböcker. Jag lärde mig endast den tekniken man använder för att binda på band. Den krävs för att man ska kunna lägga upp ett bokuppslag helt plant utan att skada bokryggen.

Ett måste om man ska kunna måla i boken. Men böckerna jag gjorde blev alldeles för fina och tog alldeles för lång tid att skapa för att sedan göra mer eller mindre dåliga skisser i. Istället blev de gästböcker.

När jag skypade med Sara häromdagen talade vi om minnesböckerna. Och äntligen ser jag en användning för mina kunskaper i bokbindning. Vi ska göra våra egna minnesböcker, där vi samlar alla små biljetter från våra Augustaresor. Skisser och nedskrivna betraktelser ska in där också. Och så måste jag få tag i ett bokmärke med änglarna på Rafaelmålningen i Dresden!

Det är ju typiskt att vi inte plockade några boklöv i Sachsiska Schweiz! Vi får måla istället!

Well, Augusta only went as far west as the west coast of Sweden. But for two weeks, we are taking Augusta’s Journey to America and exploring the 19th century in Virginia.

We start with a morning stroll in Old Town Alexandria. The town was founded on the Potomac River in 1749 and is a beautiful little town just one metro-stop away from Washington DC’s Reagan National Airport.  Old brick houses line cobblestone streets and the little private gardens are overflowing with red, pink, and white azaleas. Mockingbirds serenade each other from blooming Dogwood trees and fragrant Black Locust trees. It is such a lovely time of the year.

We don’t get far before a nice man walking a beautiful little dog greats us and ask if we want him to take a picture of us. We have stopped at a street corner where red and yellow roses make a portal over the brick-paved sidewalk. I ask if we can include his sweet little dog in the picture.

Our stroll then takes us to Christ Church – the 18th century church which George Washington attended. The cemetery is so beautiful at this time of the year. Here we meet a lady, curious and interested in our muslin summer dresses, and get to share our story about Augusta.

Next, we head to Prince Street and Duke Street.  The sidewalks are narrow and our skirts are wide, so we need to step aside when meeting others.  But the citizens of Alexandria are equally courteous.  A man that we meet, raises his hat and says ”Good Day, Ladies!” Such good manners!

But of course, we are really time travelers and despite having read Victorian etiquette books, we decide that we need to stop at an outdoor restaurant and have a cold beer.  Here we meet another wonderful couple and get to share Augusta’s Journey.  And we meet their sweet dog, Sasha, a little black Havanese dog with a friendly smile.

How nice it is to be a time traveller or time ambassador?