I onsdags trotsade vi regn och rusk och besökte Kristinehovs Malmgård på Södermalm. 31 januari var det nämligen 221 år sedan Franz Schubert föddes och detta firades med en liten kammarkonsert.
Helt underbart att få sitta i denna gamla byggnad från 1790 och lyssna till sång, piano, violin och flöjt som flödade mellan väggarna i den lilla salen. Vi var väl inte mer än ett tiotal åhörare, men det gjorde konserten ännu mer intim. Vi satt ju mitt i musiken. Vilken skillnad det är mot att sista i en stor konsertlokal.
Mina tankar flög iväg tillsammans med tonerna i ”Die Forelle” och andra vackra Schubertverk. Jag tänkte på Augusta och hennes värld på 1840-talet. Långt före Spotify och andra möjligheter att lyssna på musik till vardags, som vi är bortskämda med. Den musik hon kunde lyssna på var just i konsertlokaler och på privata evenemang. Och då kan man ju förstå hur viktigt det var för de som hade möjlighet, att lära sig sjunga och spela till husbehov. Piano- och sånglektioner ingick i en överklassflickas uppfostran. Att kunna framföra musik- och sångstycken vid middagar och andra sammankomster var önskvärt.
Augusta var nog en ganska hygglig sångerska. Hennes sång efterfrågades i sällskapslivet. På flera ställen i dagboken nämner hon att man bad henne sjunga. Hon hade ju tagit lektioner i Stockholm för operasångaren Isidor Dannström.
2 september 1850 gjorde hon en liten resa runt i Södermanland. Jag tar med hela texten, den är så fint beskriven, lite som i Jane Austens skildringar. Vad som också är intressant är att hon nämner vad de äter och att hon också är imponerad av de folkdräkter hon ser, speciellt Vingåkersdräkten. Roligt att det just var en Vingåkersdräkt jag sydde 1977!
Lunda gård (Reinhold Norstedt)
Wi ha varit borta mest i 8 dagar och haft obeskrifligt roligt på Lunda hos Brukspatron Norstedts. I det alldra vackraste väder anträdde vi vår resa. Från en alldeles molnfri Himmel kastade solen sina strålar ned på jorden, återspeglade sig i de många sjöar vi passerade och glittrade genom träden på den täta, dunkla barrskog som omgaf oss på alla sidor.
Wid den lilla nybygda, Baron Bonde tillhöriga gästgifvaregården Ennesbol intaga vi vår middag, bestående af en alldeles delicat potatoes med sill. Sedan vi der uppehållit oss en stund reste vi vidare, hjelpte upp vår toilette i en björkäng der Lejdenfrost drack kaffe hos en gammal gumma och då vi anlände till det ståtliga Säfstaholm, körde vi mycket långsamt för att kunna få någon idéer om denna, Excellensen Bondes så mycket omtalade och beprisade egendom. Dagen efter vår ankomst, kom Brukspatron v: Achen på middag till Lunda. Han var en ganska angenäm och älskvärd ung man. Wi gingo alla ned till allégrind för att beskåda folket, som i sina nationaldrägter reste till Åsens marknad.
Lunda gård
Aftonen tillbringade vi, rätt angenämt med musique och conversation.
Brukspatron v: Achen är musikalisk och jag var, verkligen, både rädd och förlägen då man bad mig sjunga, det geck likväl skäligen bra.
Jag började nästan afundas Ebba Lagerqvist hennes fästman, så hygglig föreföll han mig och jag tror äfven han trifdes rätt väl i mitt sällskap, complimenter feck jag åtminstone höra tillräckligt. Wi reste en dag till Åsens marknad, dit den charmante Brukspatronen var min körsven och der jag allmänt passerade för hans fästmö, hvaråt vi hade mycket roligt.
Efter att ha beskådat alla ”die schöne rariteten” på marknaden reste vi till Leppö, en lastageplats vid Hjelmarn, der Emelie hade arrangerat middag åt oss. Flickorna Norstedt och jag spetade oförskräckt omkring i bergen och öfverallt mötte mig de mest tjusande vuer öfver Hjelmarns lugna yta och leende stränder, der man långt bort i fjerran kunde upptäcka tornspirorna på Göksholms gamla slott och den holme der Engelbrecht mördades. Dagen hade varit guddomlig och aftonen blef ej mindre skön.
Då det melancoliska Septembermånskenet belyste den herrliga, romantiska trakten, började vi vår återfärd och sannerligen var det intet rätt väl att min körsven redan var förlofvad, ty i annat fall vet jag ej om min hjerta klappat så lugnt, som det nu gjorde. På Söndags förmiddag voro vi i kyrkan der jag får tillstå att jag var mera öga än öra, så mycket frapperade mig den vackra och egna Wingåkersdrägten. Den höga, hvita mössan ger vingåkerskullan ett utseende af stolthet, frimodighet och snygghet, och den drägt som begagnas vid högtidliga tillfällen är verkligen dyrbar med sitt fina kläde och tjocka silfverbälte.
Allén till Högsjö (Reinhold Norstedt, Nationalmuseum)
På eftermiddagen reste vi till Högsjö, som verkligen är en af de ståtligaste privata egendommar jag sett. Huset är af sten och rummen äro så der höga, mörka och dystra som de brukar vara i gamla slott. Trädgården är stor och hvart man tar vägen går man genom höga, seclesgamla alléer.
Der är dystert och mycket för storartadt för att kunna vara hvardagstrefligt. Det var verkligen rätt ledsamt att skiljas från den unge, artige värden, och vi togo äfven ett ganska triste afsked af hvarandra.
Aj, aj, aj… hade Augusta redan glömt den stilige kaptenen på Göta Kanal som hon lovat dansa första dansen med på Innocentbalen. Och Frans Gustav von Aken var ju redan förlovad!
Om Augusta hade respekt för Frans Gustavs musikalitet, skulle hon vetat lite mer om familjen Norstedts kommande öden. Familjen Norstedt var nog ganska musikalisk. Och Frans Gustav von Akens mamma Maria Carolina var ju född Norstedt.
Augusta nämner inte heller den 7-årige sonen Norstedt, och det kan man kanske förstå. Men kanske lyssnade han till Augustas sång. Fast besluten att bli sångare reste han till Paris 1867 för att studera sång! Hemkommen till Stockholm arbetade han sedan som sånglärare. Men det är inte det han blev känd för. Han reste ytterligare två gånger till Paris, men då för konststudier. Reinhold Norstedt blev känd som landskapsmålare!
Reinhold Norstedt, 1843-1911 (Hildegard Thorell) – Nationalmuseum
“Of the walks within the city, Brühl’ s Terrace is remarkable. On one side, a high staircase with several landings leads up to the terrace; on the other side, the terrace is divided into several smaller terraces, one under the other. Here is an extremely beautiful view and in one of the large and lush boulevards, you will find an elegant restaurant.” Read more…
Själv heter jag Agneta som andranamn efter min faster Agneta. Fast hon kallades bara ”Faster” eftersom hon var vår pappas enda syster. Nej, jag har inte hamnat på ett sidospår, det leder faktiskt till Augusta. Det är mycket tack vare Faster som vi håller på med vårt Augustaprojekt.
På sin födelsedag 1945 fick vår farmor en bok av sin dotter, faster Agneta. Faster hade skrivit av hela Augustas dagbok på maskin och sedan bundit in den. Det var den boken som Sara och jag läste som tonåringar.
Faster var en kreativ själ. Hon sydde och gjorde applikationer, täljde ugglor av videgrenar och framför allt hade hon tid för alla sina syskonbarn. Hon var ogift och hade inga egna barn.
Istället hade hon sina beväringar på T1 i Linköping som hon både älskade och fnös åt. Faster var husmor och som kökschef fick hon alltså se till att alla unga soldater fick bra mat och inte längtade hem. Ja, Faster fnös åt mycket och var bra på att berätta historier, alltid med en cigarett mellan pek- och långfingret. Så minns jag henne, hon brukade luta sig mot de där fingrarna, som hon höll mot tinningen så att ögat drogs snett uppåt.
På somrarna på 60-talet i Sörmland brukade jag hämta hennes post och leverera till hennes stuga nere vid sjön. (Det var på den vinden jag tio år senare provade Augustas sidenklänning!)
Varje dag när jag kom med Fasters post, hade hon i en speciell liten låda på väggen lagt karameller till sin lilla postfröken.
När jag gick på Tillskärarakademin 1977 bestämde Faster att jag skulle få hennes gamla symaskin. Jag vet faktiskt inte, men den kanske hade varit min farmors symaskin. En Singer modell 66, svart med jugendblommor. Jag läser att modellen tillverkades redan 1901. Sedan dog faster året efter. Symaskinen kom hem till mig. Ett arv som alltid påminner mig om Faster och hennes textila intresse. Nu har jag ju avverkat ett antal moderna symaskiner efter denna vackra, som bara kan sy raksöm. Men jag har den kvar och den är utan tvekan den vackraste!
Idag på Agnetadagen planerar jag för mitt sömnadsår 2018. Och det blir fler historiska modeller till minne av kvinnorna i släkten, modeller som de skulle kunnat ha vid den tiden.
Blå kattunklänning (Anna, Augustas mamma 1850)
Rutig oblekt bomullsklänning med förkläde och huvudduk, för tjänstefolk (1850)
Rutig cremefärgad sidenklänning (Augusta 1854),
Roströd balklänning (Augustas dotter Gerda 1880),
Klänning med överklänning i broderad tyll (Eva, min farmor 1912)
Nej, det blev ingen klänning till minne av Faster, men hade det blivit någon hade den varit smaragdgrön, hennes älsklingsfärg.
Den första namnsdagen Augusta firade som gift, var i Strängnäs. Men 1853 var Augustadagen den 9 september. Namnet infördes i almanackan 1831 som en hedersbetygelse åt kronprins Oscar (I):s och kronprinsessan Josefinas nyfödda dotter Eugénie, som också fick namnet Augusta. Prinsessan Eugenie som senare på 1800-talet kom att samarbeta med ”vår” Augustas make Adolf i bildandet av den första svenska djurskyddsföreningen. Men det var långt efter Augustas död. Men i hennes dagbok beskriver Augusta faktiskt sitt möte med Eugenie i juni 1851 när hon besöker Djurgården för att se Tardinis luftballongfärd:
Anlända till ort och ställe valde vi en backe derifrån vi bäst skulle kunna se ballonen och råkade der i sällskap med Kronprinsessan, Prinsessan Eugenie, Prins August, hvilka till fots kommit från Rosendahl, Kronprinsen till häst och en hel mängd hofdamer och cavaljerer, alla inpackade bland den öfriga folkmassan och med ögonen följande den allt högre stigande luftseglarn. Sedan vi hos Davidsons intagit en kopp the och undvikit en störtskur åkte vi hem i Omnibus.
Åter till Strängnäs
Men var i Strängnäs bodde Adolf och Augusta? Jag antar att det blev ett fint firande av namnsdagen, nygifta sedan en månad tillbaka. Man firade ju faktiskt namnsdagar mer än födelsedagar.
Efter mycket letande i kyrkböcker, hittade jag så en angivelse i husförhörslängden. Jag hittade Adolf, Augusta och lilla dottern Gerda som bodde på gården no 105.
Utsnitt ur Strengnes stads gårdstomter från 1785
1853 hade de gift sig, Adolf och Augusta, i Kvillinge kyrka, Augustas hemförsamling utanför Norrköping. (Edit 2020, De gifte sig i Morups prästgård i Halland!)
Adolf hade fått arbete på Strängnäs högre allmänna läroverk och 1853 flyttade de nygifta paret så till Strängnäs. I Strängnäs stadsförsamling hittar jag dem under ”gården no 105” Men var låg den? Efter mycket sökande på nätet, där jag först hittade en karta från 1700-talet, där gården 105 låg alldeles utanför kyrkan. Lustigt nog är det precis där som Gustaf Lejdenfrosts grav ligger. (Gustaf var Augustas svåger) Nu blev jag väldigt förbryllad, varför begravdes han där?
Men jag fortsatte söka och hittade en fin sajt om Strängnäs och kartor. Jag kontaktade administratören och fick ett jättetrevligt svar med en karta från 1785 där 105 tydligt fanns markerat på ett helt annat ställe. Fantastiskt att det var just den gatan!
Husen här klarade sig från den stora branden 1871! Lillgatan är dessutom en gata som jag ganska nyligen vandrat tillsammans med min släktförening. Men då var vi där för att titta på Postmästaren Samuel Svinhufvuds hus. Han flyttade in där med sin familj 1858. Ett av barnen var Augusta (Widebeck), var en av Sveriges första kvinnliga telegrafister och blev känd för sitt stora engagemang för kvinnlig rösträtt och nykterhet.
Postmästargården i Strängnäs och längre bort till vänster ligger huset på Lillgatan 9.
Nu blir det lite spännande, (åtminstone för oss arkivnördar)
1854 födde Augusta sin enda dotter, Gerda Augusta. Augusta var då väldigt sjuk i tuberkulos och som vi tidigare berättat, dog hon mindre än ett år senare. Men lilla Gerda växte upp med sin pappa och mormor i Strängnäs, tvåhundra meter från postmästarbostaden. 1874 gifter sig Gerda med Pontus Svinhufvud, son till postmästaren på samma gata. Undrar var de träffades? Pontus friade i alla fall 25 januari på vinterisen! Bröllopet var ståtligt enligt Strängnäs tidning:
Kyrkans kor war rikt klädd med blommor och löf. Före wigseln, som förrättades af domprosten Th. Strömberg,
avsjöngs psalmen No 33 och efter wigseln ps. No 337 med orgelackompagnement. Under utgående från kyrkan spelades festmarsch på messingsinstrumenter och orgel. Brudskaran tågade sedan till bröllopsgården hos brudens fader herr expeditionssekreteraren Nordwall.
På aftonen war bal å stadens hotell. Dagen derpå avreste de nygifta jemte brudtärnor m. fl.
med ångaren Maria till Stockholm och skulle fest gifwas för dem å Hasselbacken.
De nygifta paret lämnade nu Strängnäs och flyttade till Schiringe i Lilla Mellösa. Men det är en annan historia!
Året 2017 var ett väldigt speciellt år för mig. Just för att det inte var 2017 hela tiden utan vi gjorde ständiga tidsresor mellan 1800-talet och nutid. Och av en händelse, avslutade jag året med att besöka Norrköping vid sekelskiftet 1899/1900.
Ja visst är det i fantasin vi reser, men när man klär sig i tidstypiska kläder är det lättare att kliva in i en annan roll och en annan tid. Ibland har jag tagit på mig tre stärkta underkjolar och glidit in i 1840-talet för att sedan ta på mig jeansen och en tröja och vara tillbaka i nutiden.
Min första klänning, sydd av ett IKEA-lakan
Det skulle bara blivit EN klänning…
Mitt nyväckta intresse för att sy historiska kläder började ju med att skapa EN klänning i 1840-talsstil för att kunna ta några foton. Med den följde snörliv, stärkta underkjolar, sjal och hatt. Men under årets gång växte garderoben, vi var ju tvungna att uppträda i sådana kläder i flera dagar. Och där någonstans började fantasin ta fart och glädjen över att skapa vackra klänningar ta över. Så idag består min 1840/50-talsgarderob av 7 klänningar med ”tillbehör”.
Flera tyger väntar. Bland andra finns siden till en balklänning och ett enkelt tyg till en utvandrarklänning!
Istället för att lockas att handla vanliga kläder tillbringar jag mer tid i textil- eller secondhandaffärer där gardiner, dukar eller stuvar i mina ögon förvandlas till nya fantastiska klänningar med detaljer och mönster jag inte prövat tidigare.
Igår kom dock en ny främmande fågel in i min 1850-talsgarderob.
Något av det roligaste vi upptäckt under året är hur mycket lättare det är att få kontakt, när man klär sig annorlunda och sticker ut lite från normen. Men det räcker inte, man måste även trivas och se glad ut i sina kläder, ta steget ur komfortzonen och våga vara lite crazy. Det var på en av våra historiska promenader vi träffade Maj Wechselmann och sedan halkade in som statister i filmen om Moa Martinsson. Men där gick det ju inte an att se ut som ”Tant Brun”, så det blev till att sy en ny outfit för den välbeställda borgarklassens nyårsfirande 1899.
Norrköping 31 december 2017 (1899)
Nyårsafton i Norrköping
Igår på nyårsafton var det tredje gången i år som jag reste till Norrköping. Det var lite speciellt att få vara i Norrköping på årets sista dag och spela med i en filmsekvens om textilhistoria från 1899. Då hade Augustas familj sedan länge lämnat Norrköping, men på 1850-talet var det runt strömmen som både Augustas svåger, klädesfabrikör Gustaf Lejdenfrost, hennes släktingar familjen Schubert och andra vänner bedrev sin textila verksamhet.
Och visst är det roligt när folk på gatan kommer fram och säger: ”Va fina ni är!” Då blir jag jätteglad och ler ännu mer åt folk vi möter.
Så kanske bidrar vi till att sprida lite glädje i den mörka regniga januarinatten. Ett Gott Nytt År önskar jag er. Hoppas vi ses under någon av våra historiska resor, för resa kommer vi fortsätta med!
Den ”udda fågeln”, sekelskifteskjolen, capen och hatten som jag sydde för statistrollen.
I onsdags trotsade vi regn och rusk och besökte Kristinehovs Malmgård på Södermalm. 31 januari var det nämligen 221 år sedan Franz Schubert föddes och detta firades med en liten kammarkonsert.
Själv heter jag Agneta som andranamn efter min faster Agneta. Fast hon kallades bara ”Faster” eftersom hon var vår pappas enda syster. Nej, jag har inte hamnat på ett sidospår, det leder faktiskt till Augusta. Det är mycket tack vare Faster som vi håller på med vårt Augustaprojekt.
Den första namnsdagen Augusta firade som gift, var i Strängnäs. Men 1853 var Augustadagen den 9 september. Namnet infördes i almanackan 1831 som en hedersbetygelse åt kronprins Oscar (I):s och kronprinsessan Josefinas nyfödda dotter Eugénie, som också fick namnet Augusta. Prinsessan Eugenie som senare på 1800-talet kom att samarbeta med ”vår” Augustas make Adolf i bildandet av den första svenska djurskyddsföreningen. Men det var långt efter Augustas död. Men i hennes dagbok beskriver Augusta faktiskt sitt möte med Eugenie i juni 1851 när hon besöker Djurgården för att se Tardinis luftballongfärd:
Året 2017 var ett väldigt speciellt år för mig. Just för att det inte var 2017 hela tiden utan vi gjorde ständiga tidsresor mellan 1800-talet och nutid. Och av en händelse, avslutade jag året med att besöka Norrköping vid sekelskiftet 1899/1900.
