Vi hade startat tidigt på morgonen från Stockholm, som alltid klädda i Augustaklänningar. Det klarnade upp när vi närmade oss Norrköping. Som vanligt hade vi en alltför optimistisk resplan men en massa gårdar att se och besöka. Händelö stod först på listan. Inte för att det var något ställe Augusta bott på, mer för att vi läst den sorgliga historien om att Händelö var hotat av rivning. Vi hade sett en utställning på Norrköpings stadsmuseum om alla vackra gårdar som ägdes av kommunen och som förmodligen skulle rivas.
GPS:en ville inte hitta till Händelö, annat än till den stora fula hamnanlängingen. Men där fanns en liten grusväg som korsade ett järnvägsspår. En låst grind. Vi parkerade bilen och klev ur. Den lilla grusvägen övergick till gräs. Stora lindar skuggade den engelska parken. Eller det kanske hade blivit en engelsk park eftersom ingen klippt något gräs här på väldigt länge. Inne mellan träden lyste den gula mangårdsbyggnaden i förmiddagssolen. Det var som att kliva in i en saga om en hemlig trädgård eller ett bortglömt hus, vilket det faktiskt också var. Där kom vi vandrande i gräset i våra 1840-talsklänningar och halmhattar. Nästan som en film, lite som systrarna Bronté. Även vi är ju systrar.
Blåklockorna trivdes i gräset och små röda blommor syntes längre bort. Det var inga blommor. Hela den gamla gårdsplanen var övervuxen av smultron. Vi visste inte var vi skulle sätta fötterna. Det är dock lite svårt att plocka smultron i snörliv.
Vi dansade runt i parken så kjolarna flög i solskenet. Vi skrattade och skrattade.
Men den sorgligt vackra gården som sakta förföll som en kuliss. Den var låst och stängd. Övergiven. Fönsterhakar började lossna. Färgen flagade. På baksidan var ett fönster trasigt. Stuprören rostade och vatten började tränga in i fasaden.
Ja det var på den här gården Augusta tillbringade en angenäm eftermiddag den 13 augusti 1850. Då var den vackra gården alldeles nybyggd och då stavades Hendelö med E. Vi hade redan förstört vårt dagsprogram men hade blivit en sagolik upplevelse rikare.
Visst är traditioner intressanta? Men varifrån kommer de och hur gamla är de?
När vi var små startade julförberedelserna ungefär vid första advent. Det handlade om att laga mat och baka, tillverka julklappar, göra julpynt, stöpa ljus, slå in julklappar och inte minst skriva julklappsverser. Dessa var aktiviteter som skulle göras från grunden och därför tog de så lång tid, men var fundamentala på något sätt. Jag menar, vem skulle idag förbereda sig en månad för en lunch, typ midsommar?
Carl Larsson, 1904, Wikimedia Commons
Redan här anar vi att tillagningen av julmaten har sina rötter i det gamla bondesamhället, då man inte köpte mat som idag, varken färdig eller halvfabrikat. Och att göra själv, tyckte vi var väldigt roligt, (ja, det tycker vi fortfarande!) Det finns en upptäckarglädje i att klara av att tillverka saker från dess minsta beståndsdelar.
Men vilken mat var det vi lagade, och fortfarande lagar och äter på julen. Det var olika rätter bestående av gris- och kalvkött, sill, potatis, rödbetor, lök, morot, äpple, kål, grädde, smör och ost. Till baket: rågmjöl, vetemjöl, smör, ägg, grädde, honung och socker och kryddor. Allt sådant som fanns på en bondgård. Det låter ganska tråkigt när man ser listan av ingredienser, men vilka goda julrätter och bakverk vi skapade!
Det här var fram till 1970/80-talet. Då hände det saker på julbordet. Man tyckte att den traditionerlla maten var ohälsosam, inga grönsaker? Influenser kom från andra länder, nya intressanta frukter och grönsaker gjorde entré. Men fortfarande finns de flesta av de där ursprungliga rätterna kvar på Saras och mitt julbord. Och nästa generation fortsätter laga och äta flera av dem, även om det finns så mycket annat alternativt och spännande som vi välkomnat in i våra hem idag.
Vår familj en jul i slutet av 1970-talet
Nu kan man ju fråga sig om vår pappa och mamma hade precis samma traditioner? Inte funderade vi som barn på vems traditionerna var, mer än att mamma ville ha sin jul-anjovis och pappa måste ha äppelmos till skinkan. Men det måste varit ett givande och tagande. Vilka traditioner skulle gälla på julen?
När det gäller mat- och kaktraditioner brukade det förr ligga på hustruns lott och då kan man också tänka att hustrun hade med sig det från sin familj. Men vi tror att väldigt mycket i vår familj kom från vår farmor Eva. Varför? Ja, vi tror att hon var mycket noga med traditioner. Hon var fostrad i en högre ståndsmiljö där allt skulle hålla en viss klass och hon slet hela sitt liv för att hålla det så.
Vår mormor Sara var däremot lite av en kreativ konstnär, skapade nytt eller ändrade lekfullt lite här och där. Hennes fantasifulla julaftnar etsades inte in som traditioner måste, för att bli bestående. Men hennes vackra julkrubba, som hon skapade från kyrkotextilier i Karlstads hemslöjds lapplåda, är en skatt som jag tar fram varje jul. Mormors textilintresse ärvdes av vår mamma. Och vi har fortsatt. Mycket av mammas och mormors skaparglädje känner vi igen när vi får textila idéer och syr för vårt Augustaprojekt. Sånt gjorde inte farmor, vad vi känner till.
Mormors julkrubba
Men varifrån fick farmor Eva sina traditioner?
Om vi söker oss ytterligare en generation tillbaka, till farmors mor, Gerda på Stocktorp, den där ur-mormodern på sin gård i Södermanland dit alla hennes barnbarn kom och firade helger och sommarlov. Den gård och den mormor som vår pappa och alla hans kusiner talade om med sådan värme, glädje men också respekt. Det var hennes generösa stora hushåll som dottern Eva, vår farmor, ville hålla liv i. Det var därifrån traditionerna kom.
Farmor Eva Melin f. Svinhufvud
För ett par år sedan var vi på släktfest med många av våra sysslingar. En av dem höll tacktal och nämnde då att vi alla hade något gemensamt, att vi läste högt ur Victor Rydbergs julsaga Lille Vigg varje julafton, precis som Gerda på Stocktorp gjorde med alla sina barnbarn. Det hade Sara och jag ingen aning om, mer än att vår pappa alltid ville läsa den högt på julafton. Men vi visste inte varför, eller vem bryr sig om sånt när man är liten. Och vi visste inte varför pappa alltid staplade pepparkakshögar till var och en av oss familjemedlemmar med en pepparkaka överst med namn på. Vi tyckte det var praktiskt, då blev det mer rättvist. Men att man gjorde det på Stocktorp, visste vi inte, och att det är en urgammal sed med högar fick vi lära oss i en av Skansens julpyntade stugor.
Farmors mor Gerda Svinhufvud f. Nordwall
Nu kommer vi till det lite småläskiga. Gerda hade ingen mamma som hon ärvde jultraditioner ifrån. Gerda växte upp med sin mormor Anna Söderholm, eftersom hennes egen mamma, Augusta, dött i tuberkulos när Gerda bara var knappt ett år gammal. Traditioner skapar trygghet. Och har man ingen mamma, låg det nog nära till hands att verkligen hålla i de gamla traditionerna.
Var det Anna Söderholm som införde dessa traditioner i Gerdas barndomshem, samma som hon haft i sitt hem sedan hon gifte sig och fick ett eget hushåll 1805. Ja, inte Lille Vigg, för den berättelsen publicerades 1875 några år efter Annas död. Men allt annat, kakorna till exempel.
Farmors mormors mor Anna SÖderholm f. Fagerström
Der är bara en tanke. Augusta skriver själv i brev och dagböcker hur de äter julgröt, hur de ger varandra julklappar, men nämner inte några detaljer. Augusta är överhuvudtaget dålig på att beskriva vad de äter.
Jag ryser lätt när jag tänker på Anna Söderholm, född 1788. Är det så att vi på julafton äter ”samma” kakor som hon bakade för 200 år sedan åt sina barn på officersbostället Stora Gålstad utanför Linköping.
Jag måste nog sätta i gång med rullrånen nu. (deras historia började på 1600-talet!) De som ska fyllas med sommarens skörd av hjortron. Och jag tror att Sara i Usa håller på med sina klenäter…(med en historia från 1400-talet).
Sara och jag tyckte det var nedvärderande att kalla henne så bara för att hon hade en huvudprydnad som var minst sagt originell. Det enda porträttet av Augustas mamma måste ha målats i början av 1830-talet eftersom Augustas systrar är målade i samma stil, men utan huvudbonad! Och systern Amalia dog i barnsäng 1833, året efter sitt bröllop.
Amalia Söderholm, 1808-1833
Bröllopet 1832 mellan Amalia och Gustaf Lejdenfrost var säkert väldigt storstilat. Gustaf som lyckats komma upp sig och nu var en framgångsrik klädesfabrikör gifte sig med den vackra kaptensdottern Amalia Söderholm. Säkert var det så att man anlitade en konstnär som fick måla av damerna i familjen. Augusta var bara fem år och ansågs kanske för livlig att sitta modell, eller så tyckte man helt enkelt att hon var för ung för ett porträtt. Men systern Charlotte fick sitt porträtt målat liksom mamma Madiadi som mamma Anna kallades inom familjen. Alla tre var klädda i sen empirestil, även kallad Biedermeierstil. Klänningar med stora ballongärmar och vida kragar. Ett mode som vi som kan vår Disney, skulle förknippa med Askungens systrar på filmduken. Men Madiadis huvudprydnad var något speciell. Vi har letat i modeplanscher, bland museisamlingar och porträttmålningar, men ingen har en sådan speciell hårprydnad, även om hårmodet denna tid var väldigt utstuderat. Höga frisyrer smyckade med spetsar och blommor.
Charlotte Söderholm 1806-1837
Så kom det sig att vi fick höra hennes smeknamn av släktingar: ”Gumman med ruskorna”. Vi trodde det var något som nutida släktingar slängt ur sig.
I veckan stod jag framför en hög album som en gång tillhört min farmor. Där var ett tjockt album fullt med kabinettfotografier från senare delen av 1800-talet. Säkert häften föreställde farmor själv i olika åldrar, men så fanns där ett par ark men ungdomsbilder på hennes pappa Pontus och mamma Gerda samt morfar Adolf Nordwall. Jag hade sett dem förut. Men farmor hade varit så företagsam och skrivit namn på lappar för att vi 100 år senare skulle veta vilka som figurerade på de sepiafärgade korten.
Där fanns en gammal kvinna klädd i vida kjolar. Jag tittade på farmors lapp och drog efter andan.
Anna Söderholm 1788 – 1870 (fotot taget ca 1867-1870)
”Gumman med ruskorna” hade farmor skrivit, och under detta: mormors mor.
Här satt nu ett foto av Augustas mamma, född 1788, året före franska revolutionen. Hur gammalt var fotot undrade jag och vände på det för att se vem fotografen var.
Bertha Valerius, Brunkebergstorg stod det på baksidan. En kort koll på nätet gav mig svaret. Bertha var verksam där 1867-1872. Det innebar att Anna Söderholm alias Gumman med ruskorna var ca 80 år på fotot. Och visst såg hon gammal ut. Den insjunkna munnen tydde på tandlöshet, ögonen saknar färg, kanske beroende på dålig syn men kan också vara fotokvaliten. Men visst är hon fin i sin sidenklänning, svarta spetssjal och spetskrage. Det här skulle jag säga var typiskt för Anna, hon var alltid mån om att se proper ut. Det vet vi genom alla brev hon skrivit till Augusta om hur hon skulle klä sig och vårda sina kläder. Och vad är det för bok hon bbläddrar i på fotot, ett album? Vi vet inte. Tänk om det är ett foto av hennes älskade dotter Augusta? Det har vi ju aldrig hittat!
Jag tänker på tillfället när fotot togs. 1857 flyttade Anna med sin svärson Adolf och lilla dotterdottern Gerda till Stockholm och bodde där i sex år innan hon flyttade till den nyinköpta gården Schiringe i Mellösa. Så kanske de gjorde en liten lustresa till Stockholm tio år senare och passade på att gå till fotografen på Brunkebergstorg. Gerda var ung tonåring och fotograferades säkert samtidigt.Det här var nog Annas sista resa. 1870 dog Anna 82 år gammal. Hennes liv hade inte varit lätt. Hon hade begravt alla sina barn alldeles för tidigt då de dött av sjukdomar och barnsbörd. Men hennes eget äktenskap ska ha varit lyckligt och hennes enda barnbarn fick ett långt och lyckligt liv.
Bertha Valerius var den första kvinnan att bli kunglig porträttleverantör. Men 1873 stängde hon sin fotoateljé på Brunkebergstorg och ägnade sig sedan helt åt sitt måleri. Bland hennes målningar hittar vi flera kungligheter bland annatKarl XV och drottning Lovisa.
Kanske måste Sara och jag acceptera Annas smeknamn, nu när vi vet att även vår farmor kallade sin mormors mor för ”Gumman med ruskorna”.
SLM DIA00-032 – MARKNAD VID ÅSEN, OLJEMÅLNING AV JOSEF WILHELM WALLANDER (SÖRMLANDS MUSEUM)
Tisdagen d: 17 September 1850
”Wi ha varit borta mest i 8 dagar och haft obeskrifligt roligt på Lunda hos Brukspatron Norstedts. I det alldra vackraste väder anträdde vi vår resa. Från en alldeles molnfri Himmel kastade solen sina strålar ned på jorden, återspeglade sig i de många sjöar vi passerade och glittrade genom träden på den täta, dunkla barrskog som omgaf oss på alla sidor. Wid den lilla nybygda, Baron Bonde tillhöriga gästgifvaregården Ennesbol intaga vi vår middag, bestående af en alldeles delicat potatoes med sill.
Sedan vi der uppehållit oss en stund reste vi vidare, hjelpte upp vår toilette i en björkäng der Lejdenfrost drack kaffe hos en gammal gumma och då vi anlände till det ståtliga Säfstaholm, körde vi mycket långsamt för att kunna få någon idéer om denna, Excellensen Bondes så mycket omtalade och beprisade egendom. Dagen efter vår ankomst, kom Brukspatron v: Achenpå middag till Lunda. Han var en ganska angenäm och älskvärd ung man. Wi gingo alla ned till allégrind för att beskåda folket, som i sina nationaldrägter reste till Åsens marknad.”
Aftonen tillbringade vi, rätt angenämt med musique och conversation.
Brukspatron v: Achen är musikalisk och jag var, verkligen, både rädd och förlägen då man bad mig sjunga, det geck likväl skäligen bra. Jag började nästan afundas Ebba Lagerqvist hennes fästman, så hygglig föreföll han mig och jag tror äfven han trifdes rätt väl i mitt sällskap, complimenter feck jag åtminstone höra tillräckligt. Wi reste en dag till Åsens marknad, dit den charmante Brukspatronen var min körsven och der jag allmänt passerade för hans fästmö, hvaråt vi hade mycket roligt. Efter att ha beskådat alla ”die schöne rariteten” på marknaden reste vi till Leppö , en lastageplats vid Hjelmarn, der Emelie hade arrangerat middag åt oss. Flickorna Norstedt och jag spetade oförskräckt omkring i bergen och öfverallt mötte mig de mest tjusande vuer öfver Hjelmarns lugna yta och leende stränder, der man långt bort i fjerran kunde upptäcka tornspirorna på Göksholms gamla slott och den holme der Engelbrecht mördades. Dagen hade varit guddomlig och aftonen blef ej mindre skön. Då det melancoliska Septembermånskenet belyste den herrliga, romantiska trakten, började vi vår återfärd och sannerligen var det intet rätt väl att min körsven redan var förlofvad, ty i annat fall vet jag ej om min hjerta klappat så lugnt, som det nu gjorde. På Söndags förmiddag voro vi i kyrkan der jag får tillstå att jag var mera öga än öra, så mycket frapperade mig den vackra och egna Wingåkersdrägten. Den höga, hvita mössan ger vingåkerskullan ett utseende af stolthet, frimodighet och snygghet, och den drägt som begagnas vid högtidliga tillfällen är verkligen dyrbar med sitt fina kläde och tjocka silfverbälte.”
Detalj ur målningen.
När jag första gången såg denna bild, var det i folkdräktsammanhang. Eftersom jag själv har en Vingåkersdräkt var det fantastiskt att betrakta alla målningar som Wallander gjorde i Vingåker, med kvinnor i olika varianter av dräkten.
Detalj ur målningen.
Men så upptäckte jag att i högra hörnet står några kvinnor i borgerliga kläder, med bahytter och äkta sjalar. Och när jag la ihop mina pusselbitar visade det sig att Augusta faktiskt var på just denna Åsens marknad i september 1850. Skissen till målningen ska Wallander ha gjort 1849, året innan Augusta var där. Målningen blev klar 1852. Säkert kan det ha sett ut precis så här även året efter. Dessutom har Wallander målat in sig själv, i vit hatt. Jag undrar så vilka damerna är?
Så här skrev Wallander om sin målning:
”Mitt första större arbete i folklifsgenren blef Marknad i Vingåker. Man ser marknadsplatsen, där åtskilliga marknadsprodukter utbjudas till salu. Genom folkvimlet framtränger en ilsken tjur, som skrämmes av trumslagaren, vilken trummar efter en tjuv. Den bestulne visar tomma plånboken för den framskyndande länsmannen. I förgrunden en tittskåpsgubbe, som visar ”all verldens härrlighet” för tre styver. – Till höger i samma plan avgöres köp av grytor och pannor medelst ”köpskål”. Längre bort synes Åsens by, där jäntor och bonddrängar gå och ”hångla med sina käraste”…”
Och själv kan jag alltså spela två roller i målningen, den ena i Vingåkersdräkt, den andra i herrskapskläder!
Det är lustigt att vi så ofta blir överraskade av fynd vi själva gör och som andra bidrar med. Som häromdagen då jag fick en hel låda med spetsar. Det är inte första gången. Det är många vänner och släktingar som är vänliga och skänker oss spetsar som de hittat i sina förråd, oftast ärvda efter en äldre generation där ett överlakan alltid skulle ha spets och monogram.
Men denna låda var speciell. Kartongen var på utsidan märkt med en etikett, där ”sommarstrumpor” stod med tydliga versaler. Inuti fanns en hel massa spetsar, allt från finaste tunnaste spetsar för vackra små näsdukar, till stora breda för gardiner eller lakan. Vissa var mellanspetsar, andra kantspetsar. Hur hamnade de i lådan för sommarstrumpor?
Några av spetsarna i lådan.
Mona, som hittade lådan på sin vind, tror att spetsarna kommer från min svärfars kusin vars mor arbetade på Jakobstads spetsfabrik.
Jag har aldrig hört talas om denna fabrik, trots att jag tillbringat fler än 30 somrar i Jakobstad. Mitt eget spetsintresse började redan på 1970-talet, långt innan vi började sy historiska kläder. Faktiskt så hade jag knyppling som specialarbete i gymnasiet och knypplade både Vadstenaspetsar och finska spetsar.
Jakobstads spetsfabrik
1911 startade Anders Lassfolk Finlands första spetsfabrik just i Jakobstad. Förutom spetsar tillverkade man olika typer av band. Under sin glansperiod på 60-talet tillverkade man 20 miljoner band per år på 600 spets- och bandmaskiner. Idag ligger Campus Allegro där spetsfabriken låg fram till 1992.
Lassfolks spetsfabrik
Jag gräver bland de vackra spetsarna och jämför med bilder från mönstren på bloggen Stickoskapa. Och visst! där finns några av spetsarna med. Så roligt. Spetsarna kommer nu få ett nytt liv på klänningar vi skapar i vårt Augustaprojekt. Nu blir det även Österbottniska spetsar på Augustaklänningarna. Jag tror att Augusta skulle gillat det och även hennes svåger som ju själv var textilfabrikör, om än nästan hundra år tidigare.
