Blogg

Första dagen på Augustas resa – avresan från Stockholm

Det finns likheter mellan Saras och min avresa från Skeppsbron idag och Augustas 1847, till exempel vädret. Men vi var till skillnad från Augusta på det bästa humör! Även vi följdes till båten av vänner som vi vinkade avsked av.  Och visst är Stockholm vackert, ”en verkligt storartad tafla”.

Sedan vi vinkat avsked av våra vänner var vår första utmaning att ta oss upp till vår hytt. En smal trappa leder upp till bryggdäck och den är definitivt inte gjord för stärkta kjolar i 1850-talsstil! Men med lite sats, kunde man komma igenom utan att fastna mitt i trappan. Vi ska inte tala om hur det var att gå nerför trappan. Då riskerade man att kjolarna satt kvar i övre delen och man själv fortsatte nerför. Vi har lärt oss nu! Men särskilt gracilt ser det inte ut, speciellt som bonetten också åker av!

Näst utmaning var att stå två kvinnor med omkrets på 150 cm i en charmig liten hytt som erbjuder en total golvyta på max 2 kvm. Det var allt tur att inte Augusta hade krinolin, då hade vi fått skavsår. Men vi bor i världen sötaste lilla hytt med utsikt.

Idag var alltså den första dagen vi helt lever i våra nya kläder omfattande, pantalonger, 2 stärkta underkjolar, snörliv, särk, klänning, hätta och bonett. Det är inte helt lätt att sätta sig på en stol och få med sig hela härligheten in under bordet. Och var gör man av bonetten? Förmiddagskaffet intogs i den söta lilla matsalen med ett helt gäng trevliga resenärer från ett flertal länder. Och så kom vi där som två stora maränger.

Himlen blev allt gråare ju längre dagen led. Regent kom ikapp oss vid lunchtid medan vi åt en fantastisk lunch på väg genom Södertälje kanal.

I Trosa tog vi en liten promenad längs kanalen och de vackra små trähusen. Nu regnade det på ordentligt så maskrosbollarna utmed kanalen hängde blöta. Men syrenerna fick en välbehövlig uppfräschning. Denna promenad blev vår första regntest. Paraplyer skyddar inte långa klänningar. Efter en timme var klänningskanterna ganska blöta, och vita strumporna blev gråa av smuts. Men våra stärkta underkjolar frasade lika vita och torra som förut!  Och nu skulle vi ju ändå byta om till middagen så nya klänningar åkte på och de blöta hängdes på tork i vår lilla hytt.

Nu har vi åter ätit en väldigt god middag och pratat med så många trevliga passagerare och personalen på båten. Vi har så roligt! Och detta är bara första dagen. Nu har solen sedan länge gått ner bakom regnridåerna och vinden har lagt sig. Utanför på på det regnvåta däcket är det alldeles tyst, endast motorns lätta skakningar känns i kojen. Och snart kommer vi till Mem, och den första slussen i Göta Kanal. Men då sover vi nog.

Avresan från Stockholm Foto: Sara Azzam

Augustas första resdag 1847:

Thorsdagen den 17 juni 1847 var en kall och regnig dag en verklig Tycho Brahe dag, som insvepte vår vackra svenska hufvudstad i en slöja af dunkel och otrefnad.

Åtföljd af några vänner, geck jag, ej i det bästa homour, klockan tu ombord på Svithiod för att medfölja detsamma till Travemünde. Snart väcktes vi ur våra afskedsbetraktelser genom det disharmoniska pinglet af en klocka, som betydde: ”främmande från bord” och lydande den oundvikliga befallningen, sade vi hvarandra farväl och åtskiljdes. Sedan jag, med min näsduk, vinkat ett sista afsked åt mina, på stranden qvarstående vänner, egnades hela min uppmärksamhet åt vår sköna hufvudstad, som sedd från saltsjösidan erbjuder ögat en verkligt storartad tafla och öfvertygad om att ingenstädes i utlandet få se någon vue som dermed kunde jemföras, lemnade jag ogerna den svenska jorden.

 

Sätt maskinen i gång herr kapten! – Tisdag kl 9.00 avgår M/S Juno

På tisdag kl 9.00 avgår M/S Juno mot Göteborg. Och vi är med! Med kappsäckar och hattaskar.
Vi kommer vara på Skeppsbron redan 8.00 för att hinna ta avsked ordentligt. Vita näsdukar kommer vifta och helst av allt hade vi velat bjuda på kaffe och en liten kaka. Men det finns ingen möjlighet för oss att arrangera det. Så om ni vill, ta med er egen kaffekorg. Ännu roligare är om ni kommer i 1800-talskläder. Vi har fotograf på plats!
Helst av allt skulle vi ta avsked sjungandes ”Ångbåtssång” av Otto Lindblad. Nu är ju inte M/S Juno någon ångbåt längre men vi lever oss in i 1800-talet och då var även hon en ångbåt.
Sätt maskinen i gång herr kapten!
Sätt maskinen i gång herr kapten!
Sätt machinen i gång!
Helsning vi sända från tonernas verld,
vänner på stranden som vifta med handen,
farväl, farväl.
På den gungande färd,
farväl, farväl,
på den gungande färd.
Se hur böljan i fören nu brusar!
Hör hur vinden i seglena susar.
Jag flyger bort från min älskling der,
med dess bild jag i mitt hjerta bär.
Kanske fäller hon en känslans tår,
ack! dess mening jag väl förstår.
Troget som böljan kysser stranden så vill jag älska,
ja, ja, så vill jag älska, så jag ju älska får.

Om Ångbåtssången och Otto Lindblad (Wikipedia)

Ångbåtssång är komponerad av Otto Lindblad. Det finns en myt kring Ångbåtssång som säger att Lindblad komponerade sången och övade in den med sina sjungarstudenter på en färd över Öresund till Köpenhamn år 1842. Det finns dock inga bevis för detta, troligtvis var Lindblad inte ens med på resan p.g.a. en längre tids sjukdom. Ur Lindblads dagbok kan man redan år 1830 finna anteckningar på strofer i sången. Ytterligare inspiration till sången fick Lindblad av Wilhelm von Brauns dikt ”Fantasi på en ångbåt” från 1840 som börjar med orden: ”Kaptenen ropar, maschinen i gång!”.

 

Det första kända framträdandet av Ångbåtssång ägde rum i mars 1843 av Lundastudenterna, dirigerad av Lindblad själv.
Vid avresan från studentmötet 1845 i Visby stämde Uppsalas studentsångare upp Otto Lindblads Ångbåtssång (”Sätt machinen i gång, Herr Kapten…”) när båten lämnade kajen.

Vart styr vi kosan sedan?

Under fyra dagar reser vi längs Göta Kanal. Har ni tid och lust, och är i närheten, vinka till oss under resan eller träffa oss under något av alla de strandhugg vi gör. I det detaljerade programmet finns tider för de olika stoppen:
Klicka på kartan så kan du se hela resan med tidpunkter när vi passerar.

Välkommen att möta oss under vår resa eller vid ankomsten till Göteborg!

Med näsan i arkiven får jag det bekräftat – Augustas första tio år är ganska sorgliga

Senaste veckan har jag suttit med min digitala näsa djupt försjunken i Riksarkivet bland kyrkböcker, bouppteckningar och gamla kartor.

Efter mitt förra inlägg med brevet som Johan Petter Söderholm skrev hemma på Ekeby, blev jag så nyfiken på var familjen bodde och varför man flyttade dit från Stora Gålstad.
Efter mycket letande i olika församlingars anteckningar om in- respektive utflyttande kunde jag göra en kronologisk tabell över hur familjen Söderholm flyttade. Men mitt i allt detta gifter sig systrarna och så dör både de och pappa Johan Petter.  Det hela blev lite rörigt.
Men vi tar det från början
Denna vecka ska jag inte plåga er med mer än de första 10 åren av Augustas liv.
24 juli 1827 föds Augusta på Stora Gålstads kaptensboställe. Augusta döps i Slaka kyrka, en vacker rosa kyrka, som gjord i marsipan.
Ekeby, Boxholm

1829 går pappa Johan Petter Söderholm i pension efter 40 1/2 år i krigstjänst. Ett halvår innan undertecknade han ett 9-årigt hyreskontrakt för löjtnantsbostället Ekeby i Boxholm. Varför de lämnar ett militärboställe för ett annat, har jag inte hittat information om ännu. Kanske var det en mindre gård som man kunde få hyra som pensionär. De flyttar dock inte dit förrän i september 1832. Men varför tog det så lång tid att flytta?

Gården verkar idag helt ha försvunnit, men i en skrift från 1828 ”Widegrens Östgötaskildring” beskrivs den som ”Ekeby, 1 1/4 H. f. d. Cornetts-Boställe wid nämnde Comp. och Regem. med åker till 20 T:rs årl. uts. Äng till 70 Lass Hö, godt Mulbete, Skog och något Fiske.” Jag läser i bouppteckningen efter Johan Petter Söderholm  att på gården bland annat fanns 12 kor, 1 tjur, 23 får, 5 svin.
1,25 hektar alltså och bostället var knutet till Skänninge kompani vid Kungliga Östgöta Kavalleriregementet. Enligt noteringen i dödsboken ägnade sig pappa Söderholm nu helt åt jordbruket och kyrkan.

Var låg bostället i Ekeby?

Utdrag ur bouppteckningen efter Johan Petter Söderholm

I en annan skrift från 1760 hittar jag äntligen en geografisk plats för bostället: ”Ekby, Cornetts-Boställe till nyssnämnda Compagnie; ligger i Kyrko-Byn”  Det betyder ju att gården låg i anknytning till den lilla vackra Ekeby kyrka, som även den är som rosa marsipan! Och hur såg en sådan här gård ut, undrar jag. I bouppteckningen kan man ana en kontur. Varje rum är specificerat med vilka möbler som finns.  Blå sängkammaren, gula sängkammaren, röda förmaket, stora förmaket, förstugekammaren, drängkammaren. I mitt huvud börjar jag möblera… Blå sängkammaren med säng med omhängen och beslag av brons, toilettebord, soffa, litet bort, 6 stolar och en matta.

Visst är det fantastiskt att vi i Sverige kan ta fram sådana här uppgifter. Allt finns sparat i kyrkböcker och domstolsarkiv och ännu roligare att så mycket digitaliserats! Här sitter jag hemma vid min dator och kan resa i tiden.
Vad händer sedan?
Amalia Söderholm

1832 gifter sig Augustas syster Amalia med textilfabrikören i Norrköping, Gustaf Leijdenfrost. Hon är 24 år.

I mars 1833 flyttar Gustaf och Amalia in på Loddby.
Men sorgligt nog dör Amalia ett halvår senare i barnsbörd, inte helt ovanligt på den tiden.
Och nu verkar det som om systern Charlotta flyttar in på Loddby, trots att hon inte är gift. I mitt inlägg förra veckan, om det lilla brevet skrivet i september 1834 bodde Charlotta på Loddby. Även en faster ”enkefru Scharin” flyttar in på Loddby i novemberg 1833.
1835, 29 april, dör pappa Johan Petter Söderholm i Frieselfeber på Ekeby 59 år gammal. Han efterlämnar hustrun Anna, sonen August 18 år, dottern Charlotta 28 år och dottern Augusta 7 år.
Charlotta Söderholm

I augusti gifter sig Charlotta med Gustaf Leijdenfrost som nu blir svåger för andra gången.

I november 1835 flyttar familjen, enligt kyrkböckerna, från Ekeby till Gustaf Leijdenfrost på Loddby. (Men som sagt bodde väl redan Charlotta där då) Men August kommer inte förrän 1836, han har varit volontär enligt kyrkoboken.
27 juni 1837 dör även systern Charlotta, i influensafeber.
                      –  –  –
De första 10 åren i Augustas liv präglas alltså av sjukdomar, död och flyttlass. Men sedan börjar en tid som ser så mycket ljusare ut. Familjen Hjort flyttar in på granngodset Krusenhof och med dem får Augusta nya kulturella intressen; böcker, lyrik och skrivande.

Uppdatering juli 2019

Sommaren 2018 reste Sara och jag runt i Östergötland och stannade till i Ekeby. En så vackert belägen by vid Svartån som slingrade genom landskapet. Vi gick runt på kyrkogården och letade efter Johan Petter Söderholms grav, men den är säkert borta sedan många år.
Senare på hösten blev jag uppringd av en man som hade hittat min blogg på nätet. Han kunde bekräfta att det var ”Bostället” i Ekeby där Augusta bodde. Augustas föräldrar var nämligen grannar till Jacob Berzelius fostersyster, som även hon tidigare hade bott på bostället.
I juni 2019 var Sara och jag åter i Ekeby, denna gång var kyrkan öppen och vi var med på högmässan och kyrkkaffet efteråt.
Så här ser Bostället ut idag.

Ett mycket litet brev från en pappa som brydde sig

Ekeby d: 27. Sept :1834

                      Min älskade Augusta.

Gud vare lof at jag feck lefva tils jag hade glädjen få bref från dig mitt lilla älskade barn. Gud vare lof at du får lära och vil lära, at din goda svåger Leijdenfrost tillåter dig få vara hos din goda rara och älskade syster Charlott som så moderligen omfamnar dig som lär dig älska gud – samt undervisar dig i läsa o skrifva och andra nyttiga sysslor.

Gud låte dig aldrig bekymra din goda syster Charlott, utan alltid vara lydig och läraktig.

Jag har framfört din hälsning till Hädda, hon blef så hjertligt glad. Tackar dig så mycket för densamma och sänder dig åter vänskapens allra varmaste hälsningar. Både mamma och pappa hafva Gud i lof hälsan. August är ej rätt frisk.

Mamma hälsar sist lilla älskade barn så moderligen godt. Glädjer sig at du är beskedlig lydig och läraktig. Mamma och pappa önskar at du alltid så måtte fortfara.

Du skal framföra Pappas och Mammas hälsningar till faster, Leijdenfrost och syster Charlott. Gud välsigne och bevare dig önskar din ömt tilgifne och hulda fader.

J.P. Söderholm

Johan Petter Söderholm

Johan Petter Söderholm var 56 år när han skrev det pyttelilla brevet till sin älskade lilla 7-åriga dotter.

Augusta var då hos sin storasyster Charlotte som nyligen gift sig med textilfabrikören Gustaf Leijdenfrost. Gustaf hade nyss begravt sin tidigare fru Amalia, syster till Charlotte och Augusta. Och när brevet skrevs i september 1834, visste ingen att även Charlotte skulle dö tre år senare i barnsäng. Som om det inte var nog, skulle även pappa Johan Petter Söderholm dö samma år, i ”trisselfelber”. (Om någon vet vad det är, hör av er!)

Det jag tycker känns så varmt, är att livgrenadjärskaptenen Söderholm, en tuff soldat som levt i fält under Napoleonkrigen, bemödar sig om att skriva till sin lilla dotter och önska henne allt gott. Sen viker han ihop det lilla brevet, precis som man gjorde på den tiden. Det blir inte större än en tändsticksask. Han lackar och sätter sigill på brevet, innan det skickas iväg genom Östergötland till Loddby utanför Norrköping.

På Loddby sitter en liten sjuårig Augusta och försökte läsa sin pappas skrivstil. Kanske får hon hjälp av sin 21 år äldre syster. Och tänk, det brevet fick jag vika upp och läsa häromveckan. Det kändes precis som jag var med. Vad glad jag är att få ta del av denna skatt! Och Augusta bevarade säkert det här brevet och tog fram det ibland. Hennes pappa dog ju snart efteråt, när hon bara var 10 år.

Så alla ni fäder (och mödrar), skriv till era barn, om än bara ett brev stort som en tändsticksask!

James Pelham, ”Young Girl and her Kitten Reading by a Fireside”

 

Dagar fyllda av sömnad och brev – ytterligare en 1840-talsklänning är klar!

Augusta var 1842-1845 inackorderad i Stockholm för att studera. Från de åren finns några brev sparade som mamma Anna skrev hemma på Loddby. Brev och paket skickades fram och tillbaka med ångbåten mellan Stockholm och Norrköping. Bland annat skickade Augustas mamma tyger till henne för att hon skulle sy upp kläder i Stockholm. ”Hon kan ju inte bara springa runt i den blå” skriver hon på ett ställe.

Augusta fick noggranna instruktioner för hur hon skulle använda tygbitarna på bästa sätt och hur ”symenniskan” skulle klippa och sy.
”En bit vitt taft följer som skall bli foder i den röda klädningen, men du skall be symänninskan klippa så att om det är möjligt att det blir till två klädningsfoder då du gömmer det ena till framdeles bruk. Jag vill önska den röda är i din smak, med vitt siden under tycker jag den är gentil, ett stycke rött följer till lif som jag önskar du mått få gjort på det modernaste sätt”
Ingenting skulle slösas bort i onödan utan de tygbitar som blev över skulle sparas i Augustas koffert på vinden. Men hon skulle vara noga så att inte råttor, regn eller tjuvar förslösade hennes tillhörigheter.
Klänning i 1840-talsstil

Det var intressant och kul att läsa dessa brev om tyger och sömnad just denna vecka, när jag precis håller på att sy en ny sommarklänning att ha till min stråbonett. Den nya klänningen är sydd av ett gardintyg som jag köpte på rea och alla spets är från en ful orange tyllgardin, inköpt på Kupan i Visby. Denna gång har jag inspirerats av en klänning från LACMA med pellerinkrage. Och precis som mamma Anna föreslår, så gör även jag min klänning tudelad, så att jag kan nyttja kjolen för sig och fästa den på snörlifvet.

”I den aflånga asken (som du med ångfartyget återsänder jemte öfvertyget till din kappa som nu väl är avsprättat.) är en vit taft kjorl som du merker lagom lång och låter sy för en linning som en annan underkjorl, vilken fästes när han brukas på snörlifvet, jag vill ej ha honom fastsydd vid lifvet ty då kan du ej begagna den till en annan klädning som du möjligtvis behöfver framdeles och äfven får.”
Visst är det ålderdomliga språket vackert, om än lite svårt att tyda ibland när det är oändligt långa meningar skrivna med gammal skrivstil.
Translate »