Jag har idag haft ett för ömkligt bref ifrån gumman Lotta. Hon är alldeles tröstlös och utarmad fattig. Hon riktigt tigger som eljest ej är hennes vana. Från Mina Bärg hade jag idag tiggarbref. Hon begärde ej mindre än klänning åt sig och döttrar. Jag skickade vad du samlat i asken mer kunde jag ej åstakomma.”
Hade Mina (Vilhelmina) Berg hört talas om att hennes moster Anna var generös? Åtminstone visste hon att de hade det gott ställt.
Julen 1852 satte hon sig i alla fall ner och skrev ett brev till sin moster Anna, Augustas mamma, och bad henne skänka henne och hennes döttrar varsin klänning. Det var ju i alla fall jul och rikt folk brukade ge julgåvor till de fattiga.
Minas syster Thilda (Mathilda) hade ju fått pengar skickade från Augusta året innan, så nog kunde de väl avvara några klänningar, åtminstone till de vuxna döttrarna. Mina Berg hade förutom fem söner, sju döttrar. Den äldsta var 21 och den yngsta 4 år.
Anna berättade om Minas ”tiggarbrev” i sitt julbrev till Augusta på juldagen 1852. Kanske hade släktingarna svårt att förstå att Gustaf Lejdenfrost, Augustas svåger, var framgångsrik fabrikör just för att han var noga med sina utgifter. En del skulle säkert kalla honom snål. (Vilket skulle visa sig vara helt fel vid arvskiftet efter hans död). Augusta fick ett månatligt underhåll som hon noga redovisade i sin kassabok, så något slöseri var det inte tal om.
Mamma Anna rotade i Augustas kista med urvuxna kläder. Det fanns inte mycket där. Oftast sydde de om gamla klänningar till nya. Då kom sömmerskan fru Brandt till Loddby. Hon var oerhört skicklig med nål och tråd. Mamma Anna hade tidigt lärt sig hur viktigt det var att tillvarata varenda tygbit. Men denna vinter handlade det nog mer om att sy in Augustas klänningar. Hon hade ju blivit så mager av sitt hostande och sin trasiga lunga. Anna kunde inte förstå hur Adolf ville gifta sig med ett sådant ”skrälle”, skriver hon i brev till Augusta.
Men kärleken verkade vara blind. Kärleksbreven mellan Augustas sjukrum i Stockholm och Adolfs studerkammare i Uppsala var frekventa, trots att Augusta blivit förbjuden av Professor Malmsten att skriva eller annat som gjorde henne echaufferad.
Men nu var Augusta i Stockholm och kunde alltså inte hjälpa henne att välja ut klädgåvor till kusinen Mina och hennes döttrar. Anna var nog lite förbittrad. Trots allt hade ju familjen Björkdal levt på god fot i sin vackra herrgård Tomta i Ledberg och på gården Leddamålen i Torpa. Visst hade hon förståelse för att livet blivit hårdare för änkan, Faster Lotta, och hennes döttrar sedan pappa Svante dött 1831. Det var slut med herrgårdslivet och de unga mamsellerna var kanske inte så bra på att rätta mun efter matsäcken. Yngsta dottern Mathilda (Thilda) hade fått ta arbete som jungfru hos släktingar och underhöll sin mamma med de få slantarna hon i bästa fall fick ut. Augusta hade skickat dem pengar till hyran förra året.
Storasyster Mina hade gift sig redan innan fadern dog. Det var ju den vanliga ordningen, att bli försörjd av en make. Sedan hade hon fött 12 barn och skulle ett år senare föda ytterligare en son. Inte konstigt att de hade det knapert.
Augustas mamma suckade och packade ihop kläderna från kofferten i ett litet paket. Hon skulle skicka det till familjen Berg i Ledberg. Det var ju dit faster Lotta och kusinerna ständigt återvände, inte till herrgården Tomta, men till släktingar i socknen.
Anna tänkte tillbaka på sin egen barndom på Åserum. Hon och hennes bror blev moderlösa som tonåringar och fick flytta in på en grannes gård då fadern var för gammal att ta hand om dem. Anna hade gift sig tidigt och därmed blivit försörjd. Och lilla Augusta blev ju faktiskt faderslös som åttaåring. De hade haft tur som hade svågern Gustaf Lejdenfrost, som blivit deras försörjare. Vad hade hänt annars? Hade de också fått resa runt bland välvilliga släktingar som guvernanter eller jungfrur och levt på andras välvilja. Det hade aldrig blivit någon Tysklandsresa eller utbildning i Stockholm. Inte heller några vackra klänningar eller baler. Inte heller någon dagbok till eftervärlden.
Nej i Annas och Augustas värld fanns inte något som hette ”tur”. De trodde fullt och fast att det var Försynen eller ”den store Givaren” , som var Augustas namn på Gud. Inte konstigt att de hela tiden var så tacksamma mot Gud. När folks liv helt ställdes på ända beroende på sjukdomar och död fanns ingen annan tröst än religionen.
Faster Lotta Björkdahl f. 1779 var syster till Augustas pappa Johan Petter Söderholm
Hon var gift med Svante Björkdahl f. 1767
De hade barnen
Peter Björkdahl f. 1802
Vilhelmina (Mina) Berg f. Björkdahl 1809
Mathilda (Thilda) Björkdahl f. 1816
som alltså var kusiner till Augusta
Jag kommer berätta mer om denna familj. Kusinen Matilda finns med i dagboken och i brevsamlingen.
Vilket år det har varit! Inte hade vi kunnat ana att vi inte skulle kunna göra en enda utflykt tillsammans under 2020. Sara har inte varit i Sverige sedan hösten 2019. Men tack och lov har vi varit friska!
I februari skojade vi lite och skrev Amerikabrev på 1800-talsvis där vi talade om att vi längtade till sommaren när vi skulle kunna träffas igen. Sonen Fredrik filmade brevskrivandet och la upp på Youtube. Sara var i Los Angeles och hennes dotter Josefin filmade henne när hon läste brevet där. Och inte kunde vi ana att det skulle bli som förr i världen att utvandrare faktiskt fick hålla kontakt via brev. Vi kunde ju inte resa alls.
Men tack och lov har vi idag alla digitala möjligheter att umgås. Och det fick även bli lösningen när boken om Augustas resa skulle ges ut. Det blev en ”Zoom”-release istället för bokmingel på Almgrens sidenmuseum som var planerat i maj. Och inte blev ett enda föredrag av, på de event vi var inbokade på. Men fördelen med vårt Augustaprojekt är att det inte kan bli för gammalt. Det är ju redan historia. Det är bara att ta det lugnt och under tiden hittar vi fler spännande upptäckter.
Vi har hållit igång med skrivandet på våra bloggar och i sociala medier. Vi har ju så många foton från våra tidigare resor som vi gärna delar med oss av.
Våra planer för 2021
Sara håller på att gå igenom Augustas konfirmationsklass och forskar i dessa flickors fortsatta öden. Kerstin skriver på fortsättningen av boken om Augustas liv, baserat på dagboken och en stor brevsamling blandat med våra egna upplevelser i spåren på Augusta. När de kan ges ut är inte riktigt bestämt ännu.
Och våra utflykter vi planerade för under 2020, de ska vi försöka genomföra efter sommaren, om Sara har möjlighet att komma till Sverige då. Det blir utflykter i Stockholmstrakten, Östergötland och Södermanland. Sedan kan vi alltid hoppas att det blir en snörik vinter nästa år, så vi äntligen kan få åka släde! Vi drömmer om det, och i år har jag faktiskt sytt en pälsfodrad cape. Så hör av er ni som har hästar och släde!
Nu önskar vi er ett Gott Nytt År, ett år då vi allihop får vara friska och har möjlighet att träffas igen.
Vi skålar på ångfartyget Erik Nordevall II i Karlsborg
Hösten 1850 byggdes det febrilt på den Nya teatern i Norrköping. Skulle den hinna bli klar till den planerade invigningen på Oscarsdagen den 1 december? Nej, den blev inte klar förrän den 4 december, 170 år sedan.
Arbetet på nya teatern härstädes fortgår med ifwer och drift. En mängd kulisser äro redan uppställda. Ridåen – likasom de fleste öfrige dekorationerna, målade av Professor Müller – är äfwen på sin plats och föreställer en vüe af Norrköping, tagen från de s.k. Syltbergen. Teaterns machineri, hwars ändamålsenlighet och enkelhet blifwit witsordad af alla, som sett detsamma, är förfärdigadt under ledning af egaren till nya manègen på Kongl. Djurgården, Hr Motander.
Professor Georg Albert Müller föddes 1803 i Berlin och var en känd dekorationsmålare vid de kungliga teatrarna. 1845 blev han ledamot av Konstakademin. Vyn över Norrköping som han målade för teaterns ridå var denna, utsikten från Syltberget. Detta foto är taget 1868, alltså ett tjugotal år efteråt.
Man fick alltså skjuta på invigningen tre dagar medan man färdigställde bland annat dekoren.
Norrköpings tidningar var senhösten 1850 full av artiklar och annonser om den Nya teatern. Det var grosshandlaren Gustaf Eklund som finansierat bygget som skulle kunna ta emot resande teatersällskap. Gustaf Eklund var pappa till Augustas beundrare, även han hette Gustav Eklund. Denne Gustav skrev den vackra lilla valsen ”La belle du Nord” till henne, som jag skrivit om tidigare.
Ehuru den nya teatern härstädes är så fullbordad, att den kunnat öppnas i morgon, Oscarsdagen, har likwäl Direktör Hessler, i följd af oförutsedda hinder, funnit sig nödsakad uppskjuta densammas inauguration till nästa onsdag, den 4 Dec., då, på sätt af i dagens tidning införd annons inhemtad, jemte en för tillfället författad ”Prolog, ” uppföres: ”Systrarna på Kinnekulle.” Detta skådespel är wisserligen här förut gifvet af Direktör Andersson, men på den gamla teatern, hwaresst, i saknad af machineri, den sceniska effekten till största delen förfelades; och då piecen nu uppföres efter en annan bearbetning af Danska originalet, med nya lämpliga dekorationer och praktfulla kostymer samt, efter hwad wi hört sägas, med utmärkt wacker musik af den skicklige Finske tonsättaren Konrad Grewe, så synes stycket wara lyckligt walt till inwigning af den nya teatern, helst dennas machineri kommer att deri spela en betydande role wid de många förwandlingar, som i stycket förekomma.(Norrköpings tidningar 30/11 1850)
På invigningskvällen var Norrköpingssocieten på plats. Under en ”präktig” ljuskrona med 30 lågor som spred sitt ljus, var det fullsatt i salongen. Efterfrågan på biljetter var så stor att man satte upp en föreställning två dagar senare, för de som inte fick plats den 4 december.
Naturligtvis var även Augusta med på invigningen. Som vanligt var hon allt annat än imponerad. Ingenting i Norrköping tycktes imponera på henne efter att hon några år tidigare rest runt i Europa och sett de kungliga operahusen och även bott i Stockholm där hon var flitig gäst på teatrarna.
Nya theatern i Norrköping är invigd. Wi hade biljetter till första representation och man trakterade med en tråkig piece och en så förtviflad musique att den hart när hade jagat alla spectateurerna på porten. Herr Eklund hade att glädja sig åt flera ironiska hurrarop, hvilka han mottog med synbar förtjusning men besvarade Norrköpingsdryga nickningar åt alla kanter. De värde åskådarne som, sans comparaison, kände sina svin på gången togo likväl als intet illa upp de nådiga hälsningarna. (Augustas dagbok 1850)
Vad tyckte tidningarna?
Norrköpings tidningars recencent var inte heller helt nöjd. ”Måhända hade publiken väntat sig mer av en prolog wid en så prydlig teaterinvigning” Prologen var skriven av teaterdirektören Carl Gustaf Hessler som även framförde den. Och pjäsen ”Systrarna på Kinnekulle” förblev lika torftig trots storartade dekorationer. Här finns hela recensionen: Norrköpings tidningar 7 dec 1850
Eklundska teatern som den kallades, var byggd i trä. Efter 53 år ansåg man den inte längre uppfylla kraven på brandsäkerhet. Där fanns till exempel endast en in- och utgång. 1903 revs teatern. Ridåer, kulisser och maskineri sparades i lagerutrymmen vid Händelö. Men inte ens där var de skyddade mot brand. 2016 brann de gamla handmålade kulisserna upp. På Östgötateaterns hemsida kan man läsa om branden och även se några av kulisserna som brann upp. Dessa var dock inte från 1850-talet utan förmodligen från sekelskiftet. Men förmodligen är ridån, huvudbilden ovan, mycket äldre, men inte den som omtalas vid invigningen.
Idag skriver jag till er som undrar hur man hittar en historia som Anna Stinas, som jag berättade i mitt förra blogginlägg. Och det bara genom att leta i våra öppna svenska arkiv. Det finns nämligen inget skrivet om kusken eller hans hustru Anna Stina i Augustas dagböcker eller brev. Allt kommer från mina efterforskningar på nätet.
Jag tänkte visa hur jag gick till väga, steg för steg. Nästan allt hittar jag på Riksarkivets webb. Jag började med att ställa frågan:
1. Vilka personer dog på gården Loddby under 1840-talet?
Jag söker på Riksarkivet, bouppteckningar och hemorten Loddby.
Så läser jag igenom de bouppteckningar som är digitaliserade. Jag hittar några som jag tycker är intressanta, bland annat Anna Stinas.
Resultat: Anna Stinas dödsdatum, barnens namn och ålder, makens yrke.
2. Nu går jag vidare för att ta reda på vad hon dog av.
Söker i Kyrkoarkiv, Kvillinge,död och begravningsböcker, 1854
Resultat: dödsorsak Nervfeber vilket oftast var Tyfus eller kunde även vara Salmonella.
3. Vilka var de, Anna Lisas familj?
Söker i Kyrkoarkiv, Kvillinge, husförhörslängder 1854 (och omkringliggande år). Bläddrar fram till Loddby (gårdarna finns i bokstavsordning). Här finns alla som var skrivna på Loddby under denna tid.
Resultat: Var de är födda och när, varifrån de flyttade in och när, hur bra de var på att läsa (bibeln mm) enligt prästen. Här finns även noteringar om vaccinationer! Jag noterar att de är statare.
4. När flyttade de till Loddby?
Söker i Kyrkoarkiv, Kvillinge,inflyttningslängder, 1846, för att se när de flyttade in.
Resultat: September 1846
5. Varifrån flyttade de, från vilken gård?
Söker i Kyrkoarkiv, Simonstorp, utflyttningslängder, 1846 för att se varifrån de flyttade.
Resultat: Godgölen.
6.Vilken gård och familj kom Anna Lisa från?
Söker i Kyrkoarkiv, Simonstorp, husförhörslängder efter Godgölen, men det är ingen gård och finns inte i registret. Googlar på Godgölen på nätet med olika stavningar och hittar var sjön ligger. Hittar lite länkar till andra släktforskarsidor och hittar så småningom att torpet hör till gården Myckelmåssa. Tillbaka till husförhörslängden och hittar torpet Godgölen under Myckelmåssa.
Resultat: Anna Stinas familjs data, samt pigor och drängar på torpet. (Döttrarna har bra betyg i läsning!)
Där finns även Olof Persson som dräng.
7. Var finns den lille sonen?
Sonen, född på julafton 1845, finns inte med i husförhörslängden trots att han föddes på Godgölen 1845. Jag går vidare till Kyrkoarkiv, Simonstorp, födelseböcker.
Resultat: Hittar uppgiften om Per Eriks födelse och att modern var fästekvinnan Anna Stina. Inget skrivet om ”oäkta”.
8. När gifte de sig?
Går till Kyrkoarkiv, Simonstorp, vigsellängder.
Eftersom de står som gifta när de flyttar in på Loddby, måste bröllopet skett mellan Per Eriks födelse 1845 och september 1846. Jag letar igenom vigsellängderna och hittar paret där.
Resultat: Gifta i februari 1846.
9. Vad händer i den lilla familjen?
Nu följer jag familjen framåt i husförhörslängderna i Kvillinge från 1845 – 1854 och hittar de tre sönernas födelsedatum.
Resultat: Data på sönerna.
10. Vad händer efter Anna Stinas död?
Jag fortsätter följa familjen i husförhörslängderna 1855 – 1856. Då flyttar änkan och pigan Fredrika Söderström in i familjen. Och 1856 flyttar de från Loddby och Olof slutar som statare och kusk, och blir tegelbruksarbetare. Alla deras förflyttningar inom församlingen finns att läsa i husförhörslängderna under respektive boställe.
11. Vad kan jag få ut av bouppteckningen?
Åter till bouppteckningen. Bouppteckningar kan innehålla så mycket intressant information om hur folk levde och hur deras hem såg ut. Det gäller att läsa mellan raderna och ta reda på vad till exempel det betyder att en statare ägde en vävstol och en hyvelbänk. Vad kan uppsättningen av kläder berätta?
Det här var i alla fall ett smakprov på vad man kan hitta på Riksarkivet. Det är ett ständigt hoppande från det ena registret till det andra, den ena församlingen till den andra. Det tar tid, men är väldigt spännande!
Hoppas du blev lite klokare och kanske lite sugen på att söka din egen historia? Lycka till med dina egna efterforskningar!
21 september 1846 rullade ett flyttlass in på Loddby. Det var inget ovanligt så här års. Statarnas kontrakt löpte ut och det var många som passade på att byta arbetsgivare och flytta till en ny gård, i hopp om att få det lite bättre, åtminstone en bättre bostad, lite varmare och med lite mindre ohyra.Men på denna skjuts satt en liten familj, helt nya som statare. De kom från torpet Godgölen i Simonstorp. Den unga hustrun 22-åriga Anna Stina, var torparen Gustaf Gustafssons och hans hustru Annas äldsta dotter. I famnen höll hon ett litet gossebarn, född på själva julafton.
Anna Stina var född och uppvuxen på Godgölen, torpet som låg under gården Myckelmåssa och sades ligga precis på gränsen mellan Skedevi och Simonstorp, med köket i den ena socknen och storstugan i den andra.
Till Godgölen hade drängen Olof Persson kommit 1840 som 22-åring. Dessa båda ungdomar fattade tycke för varandra och så blev på det viset, Anna Stina blev gravid. På själva julafton 1845 födde hon sonen Per Erik. Prästen som uppskattade Anna Stinas färdigheter i läsning, hon hade bästa betyg under husförhören, skrev inte att den nyfödde var ”oäkta”, utan noterade endast i födelseboken att modern var fästekvinna till Olof. Två månader senare gifte de sig. Nu uppfyllde den lilla familjen kraven för att bli statare.
Ett halvt år senare flyttar de alltså in på Loddby i någon av statarbostäderna.
Det här är inget Augusta har en aning om. De hörde till helt olika samhällsklasser trots att de bodde på samma gård. Men jag hoppas och tror att Anna Stina och Olof hade det hyggligt på Loddby. De stannar kvar på gården i flera år, medan andra flyttar vidare. Olof avancerar till kusk. 1851 finner vi tre söner i familjen.
Under dessa år har Augusta hunnit resa runt i Europa, hon har rest på Göta kanal och på västkusten, roat sig i Stockholm och blivit föremål för många unga herrars uppvaktning. Hon har också deppat över hur ensamt livet är på Loddby. Men så träffar hon Adolf Nordwall och de bestämmer sig för att gifta sig 1853. Augusta har blivit sjuk i TBC och bor under vintern 1852/1853 i Stockholm för att få behandling för sin sjukdom. Hon brevväxlar med sin mamma hemma på Loddby. Mamma Annaberättar om hur Augustas brudutstyrsel tar form. Det vävs och sömmas för fullt på Loddby. Augusta behöver lakan, handdukar, dukar och täcken till sitt blivande hem i Strängnäs. Tjänstekvinnorna har fullt upp på Loddby för att hinna få allt klart till Augustas flytt till Strängnäs hösten 1853.
Den hösten blir Anna Stina gravid igen, för fjärde gången. 4 maj föder hon sin fjärde son, Gustaf Alfred. Sommaren går. 18 augusti föder Augusta sin första och enda dotter i Strängnäs, lilla Gerda. Det är säkert full uppståndelse på Loddby, mamma Anna har blivit mormor. Och ingen märker nog ett en statarhustru blivit sjuk. 28 augusti dör Anna Stina, 30 år gammal i ”nervfeber” (förmodligen Tyfus).Hon efterlämnar sin make kusken Olof och fyra söner, den äldsta 10 år, den yngsta 3 månader!
Det var i Riksarkivet jag hittade Anna Stina från början när jag sökte efter bouppteckningar på gården Loddy. Sedan började jag gå baklänges och nysta upp hennes sorgliga historia i kyrkböckerna. Bouppteckningen är så intressant. Den här statarfamiljen hade det ganska gott ställt trots allt, väggur, byråer, skänkskåp, hyvelbänk och verktyg, gott om tallrikar, 3 tavlor, och Anna hade en guldring. Men det som fick mig att stanna upp var: en vävstol med tillbehör, två spinnrockar, nystvinda m m.Det förvånade mig att hon ägde en egen vävstol!
Nu började jag leta efter fakta om statarsystemet och vilka arbetsuppgifter statarhustrun brukade ha. Det enda jag hittar är uppgifter om att de arbetade på gårdarna med mjölkning och gårdsarbete. Men Anna Stina måste ju ägnat sig åt spånad och vävning som sitt arbete på gården. Inte hade hon lyxen att ha en egen vävstol för sin egen del! Eller ägnade hon sig åt förlagsverksamhet, hemvävning. I så fall måste det skötts genom hennes husbondes nätverk. Lejdenfrost var ju vid denna tid ullimportör. Men min fråga just nu är: Var hon med och vävde Augustas brudutstyrsel vintern 1852? I så fall har vi kunnat lägga ytterligare en pusselbit i pusslet om Augustas historia, (eller ska vi säga att vi vävt in ytterligare en tråd i väven om Augusta)
Jag läste vidare i Anna Stinas bouppteckning. Där finnsbeskrivet hur hennes garderob såg ut under rubriken ”gångkläder”:
Två rockar, en i vadmal, underkjolar, 1 snörliv, 1 ylleklänning, 2 tröjor, 2 bomullsklänningar, 5 förkläden, 6 sjalar, mössa och pannstycke. Av detta har man värderat rockarna och sjalarna högst. Kan det vara så att hon hade en fin sjal, en fästmansgåva?
Jag har länge haft ett par gardiner liggande, inköpta på Myrorna. Jag ville absolut sy en klänning som i bästa fall påminner om en statarhustrus sommarklänning. Och förkläde med. Och jag skulle sy dem för hand. De kläder jag hittills sytt har varit för en dam i Augustas samhällsklass, för att känna efter hur det är att leva i sådana kläder. Hur ska jag någonsin kunna göra likadant med min statarklänning? Jag tror aldrig jag skulle klarat av det hårda livet. Men klänningen är nu färdig, förklädet återstår. Jag satt i vår stuga i Österbotten och sydde på kvällarna under fotogenlampans ljus. Min man fotograferade mig på klipporna vid Norra Kvarken. Till sommaren ska jag jobba på landet några dagar i min klänning, för att se hur det känns.
Hur gick det för kuskens familj?
Ja, året efter Anna Stinas död flyttade änkan och pigan Fredrika Söderström ihop med kusken. Familjen flyttade från Loddby till stugan Åbo och Olof blev nu tegelbruksarbetare.Året efter flyttade de till en stuga kallad Back. Och nu blev även Fredrika med barn utan att de var gifta. Prästen i Kvillinge var inte lika överseende utan noterade att dottern som föddes var oäkta. Denna piga hade betyget b i läsning om det hade med saken att höra. Men Olof tog på sig faderskapet och de gifte sig. 1862 flyttade de vidare till Kuddby och nu hade Olof avancerat till tegelslagare. Sönerna började bli stora.Två av dem arbetade till och från som drängar på gästgivargården i Åby. En son dog 1862, orsaken finns inte angiven. Här lämnar jag nu familjens öden.
Jag undrar bara, vem fortsatte att väva på vävstolen?
(Svartvita foton från digitalt museum på torp och väverskor)
Hösten 1850 byggdes det febrilt på den Nya teatern i Norrköping. Skulle den hinna bli klar till den planerade invigningen på Oscarsdagen den 1 december? Nej, den blev inte klar förrän den 4 december, 170 år sedan.
Naturligtvis var även Augusta med på invigningen. Som vanligt var hon allt annat än imponerad. Ingenting i Norrköping tycktes imponera på henne efter att hon några år tidigare rest runt i Europa och sett de kungliga operahusen och även bott i Stockholm där hon var flitig gäst på teatrarna.
Eklundska teatern som den kallades, var byggd i trä. Efter 53 år ansåg man den inte längre uppfylla kraven på brandsäkerhet. Där fanns till exempel endast en in- och utgång. 1903 revs teatern. Ridåer, kulisser och maskineri sparades i lagerutrymmen vid Händelö. Men inte ens där var de skyddade mot brand. 2016 brann de gamla handmålade kulisserna upp. På Östgötateaterns hemsida kan man läsa om branden och även se några av kulisserna som brann upp. Dessa var dock inte från 1850-talet utan förmodligen från sekelskiftet. Men förmodligen är ridån, huvudbilden ovan, mycket äldre, men inte den som omtalas vid invigningen.
Jag har länge haft ett par gardiner liggande, inköpta på Myrorna. Jag ville absolut sy en klänning som i bästa fall påminner om en statarhustrus sommarklänning. Och förkläde med. Och jag skulle sy dem för hand. De kläder jag hittills sytt har varit för en dam i Augustas samhällsklass, för att känna efter hur det är att leva i sådana kläder. Hur ska jag någonsin kunna göra likadant med min statarklänning? Jag tror aldrig jag skulle klarat av det hårda livet. Men klänningen är nu färdig, förklädet återstår. Jag satt i vår stuga i Österbotten och sydde på kvällarna under fotogenlampans ljus. Min man fotograferade mig på klipporna vid Norra Kvarken. Till sommaren ska jag jobba på landet några dagar i min klänning, för att se hur det känns.