Min moderna rullväska rymde kläder för två veckor på resa innebärande vandring i bergen, operabesök, restaurangbesök, turistande i städer och parker samt långa tågresor. För det hade vi beräknat att vi behövde fyra klänningar, en kjol, en kofta, tre underkjolar, två par pantalonger, ett snörliv, tre blusar och så några undertröjor. Ja, en extra bonett också! Och löskragar, sjalar och handskar.
Alla kläder låg hårt rullade för att de inte skulle bli för skrynkliga under resan. Vi har ingen aning om hur Augusta gjorde, men hon hade säkert en större koffert än de rullväskor vi använde. Bärhjälp fanns att få på den tiden, inte nu. Idag får alla klara sig själva. Säkert fanns det 1847 personal på hotellen som tvättade och strök kläder och stärkte underkjolar. Det var ett av våra stora problem, när stärkningen gick ur underkjolarna, blev de längre och lättare att snava på. På våra hotell fanns möjligen service att putsa skor. Att ha bett dem stärka underkjolar på vår knapphändiga tyska hade blivit väldigt lustigt.
Klädd för vandring
Jag är förvånad över att kläderna höll sig så fräscha. Vi vandrade trots allt på leriga stigar i nationalparken i Saxiska Schweiz och regnskurarna kom och gick. En av mina underkjolar blev ganska smutsig i spetskanten och jag var glad att jag hade totalt tre stycken med mig. Man måste ha minst två underkjolar för att de inte ska sno ihop sig med kjolen när man går. Varje morgon valde vi klänningar efter dagens väder och mestadels var det risk för regn. Då var min mörka tunna ylleklänning bäst, den som jag tidigare kallat för Filifjonkans klänning. Mörkt tyg skulle inte se lika smutsigt ut och skulle inte suga upp lika mycket vatten från marken som en bomullskjol. Ullklänningen var även lätt att samla ihop i handen och hålla upp för att undvika stora vattenpussar. Trappor är också ett gissel, när man går nedför, då släpar fållen längs trappstegen. Så ibland såg vi nog för tokiga ut när vi samlade upp kjolar och spetskantade underkjolar i ett fång och då syntes ju pantalongerna, ve och fasa! (Jag ska erkänna att mina pantalonger är pyjamasbyxor från HM). Pantalongerna är viktiga för att man inte ska bli rispad på benen av de stärkta underkjolarna. De är som papper och frasar när man rör sig.
Balklänning i siden
I Dresden klädde vi upp oss till tänderna. Snörlivet (som jag faktiskt inte hade på mig alla dagar) togs på och snördes åt. Tre underkjolar, pantalonger, silkesstrumpor och så till sist ovanpå allt, gled sidenklänningen på. Så fantastiskt lätt den är och blir inte alls skrynklig även om den varit nerpackad. Siden är underbart! Jag förstår att det var populärt på 1800-talet. Vi använde våra sidenklänningar i Prag också, till middagen på vårt fina hotell At the golden scissors till personalens glada tillrop. De skålade med oss i Prosecco. Sent ska jag glömma den födelsedagsmiddagen!
Bomullsklänning i kattun
Kattun, tryckt bomullstyg var dyrt och därmed högsta mode i mitten av 1800-talet. Min gröna kattunklänning med smock, är nog min favorit. Den är så bekväm och mjuk. Men den tål inte regn! I SansSouci läskade den upp en hel del vatten ur parkens gångar och jag hade en decimeterhög mörk blöt rand i kjolkanten. Det medförde att skorna också blev blöta och leriga. Tur att det fanns hårtork på hotellet.
Tudelad resdräkt i ylle
Den här kjolen har mycket tyg i sig! Det är den tyngsta kjolen av dem alla. Den behöver hängas upp i hakar i livet för att inte bli för tung och hasa i backen. Men lystern på tyget i kypert är vacker. Sen är jag lite nöjd med den lilla taggiga överdelen på ärmen på livet. Ja, livet kunde jag även använda separat som en liten jacka.
Rutig bomullskjol
Den var med som reserv. Sydd av en bordduk inköpt på Myrorna. Sara och jag botaniserar alltid bland dukarna i secondhandaffärer eftersom de ofta har rätt storlek för en kjol. Inte förrän dagen för hemresan använde jag den för att inte ha tagit med den i onödan. Den var förvånansvärt bra för att vara bomull. Den kraftiga bomullsväven blev inte skrynklig och höll stadgan bra trots att underkjolarna börjat vekna.
Snörkängor
I somras beställde jag ett par snörkängor från USA, en exakt kopia ett par skor från mitten av 1800-talet. De sitter perfekt på mina fötter och jag har utan problem vandrat hela dagarna i dem, utom när det var för regnigt. Jag ville inte förstöra dem utan hade även med mig Goretexskor som reserv. Det enda man måste tänka på är att snöra kängorna innan man tar på sig snörliv och underkjolar! Det är svårt att komma åt dem annars!
Sjalar
En anständig dam 1847 hade sjal. Så vi hade sjalar på oss, nästan jämt. Min favorit blev den cashmeresjal jag köpt på Sidengården på Gotland. Den är vacker med sitt Paysleymönster och den är varm, ibland för varm. Jag hade fyra sjalar med mig, och köpte faktiskt två till på resan, en i Berlin på adressen där Augustas hotell låg 1847, Hotel de Rome. Huset är idag gammalt, från slutet av 1800-talet och bottenvåningen är idag en turistshop! Så de nyinköpta sjalarna är inte äkta, men det är så roligt att se att Paisleymönstret används i alla tänkbara textilier idag.
Löskragar, handskar och hattar
Lösa kragar fäster man med en brosch på klänningen. Praktiskt och snyggt. Enda problemet är att de blir lite skrynkliga när man ska ha sjalen ovanpå. Mina kragar är antika, en av dem har jag sytt av en broderad rund duk med infälld spets.
Jag hade virkade spetshandskar, svarta spetshand skar, handledsvärmare i ull och ett par broderade i bomull. Ganska skönt när det var lite blåsigt och kyligt.
Jag hade med mig två bonetter eller bahytter. Favoriten blev den nysydda i svart siden. Det är ganska skönt med en sådan mössa när det blåser! Och när det blir varmt hänger man den på ryggen.
Bekvämt och fint
När vi kom till Köpenhamn, hade vi en timma över och bestämde oss för att betrakta folks kläder år 2017. En sammantagen beskrivning från oss skulle nog kunna vara: ”bekväma sportinspirerade kläder som inte sitter särskilt bra”.
Mina kläder, inspirerade av 1847 års mode, är också bekväma, skorna och hatten också. Så det var ingen uppoffring att klä sig som vi gjorde på resan. Tvärtom, man känner sig väldigt fin, speciellt när folk vi mötte kom fram och gav oss komplimanger för att vi var så fina.
