Vi vaknade på Vättern och somnade på Vänern

Oj, var vi redan ute på Vättern, och klockan var bara 6 på morgonen. Kvällen igår i Motala lystes upp av en knallrosa solnedgång som färgade hela hamnen i rosa. Efter en promenad runt kyrkan och en kvällsöl på däck bestämde vi oss för att stiga upp och ta en morgonpromenad före avfärd. Men det hann vi alltså inte. En frisk kylig vind svepte in när vi öppnade kabindörren. Ännu kyligare var det att stå ute i blåsten på däck och vänta medan den ena av oss klädde på sig alla lager av underkjolar, pantalonger och klänningar. Sen bytte vi plats. Intressant det där med vinden och 1850-talskjolar Man blir liksom ett segel när vinden tar tag i kjolen. Inte undra på att det inträffade olyckor under krinolinens tid, när kvinnor flög iväg och hamnade i vattnet.

Nu blåste det ju inte så mycket idag, bara lagom mycket för att inte kunna få ordning på en viktoriansk håruppsättning.

Vi skulle vara i Karlsborg klockan 8 och idag provade vi vår tredje och sista uppsättning klänningar. Men det speciella idag var våra Paisleyschalar som vi fått av moster Eva. Och där i Karlsborg mötte oss just moster Eva och kusin Tina! Underbart!. Solen sken och vi fikade på Soldathemmet, där vi inte riktigt passade in i klädkoden.

Efter lite draghjälp av livräddningssällskapet för att komma ut från bryggan stävade Juno vidare mot Forsvik. Och se där en bit bort låg replikan av hjulångaren Erik Nordvall med sitt svarta skrov. Precis en sån båt Augusta åkte med 1850 från Göteborg till Söderköping. Kanske har den lilla båten lättare att ta sig in i Forsvikslussen än Juno.

Men vi fick i alla fall se prov på hur proffs lyckas få in en stor båt i en sluss med för lite vatten. Det finns inga nautiska skohorn, och hur besättningen gjorde är för oss en gåta, men in kom vi till sist. Jag tror besättningen får bättra på den vita färgen på skrivet när vi kommer till Göteborg!

Och väl uppe i slussen stod moster Eva och vinkade igen. Och där var också den omtalade familjen som sjunger religiösa sånger. Vi sjöng med i ”Härlig är jorden” för full hals. Nu upptäckte jag nackdelen med snörliv när man sjunger. Det nödvändiga magstödet gick liksom inte att få till när det fanns ett yttre stöd i vägen.

Den i mitt tycke naturskönaste sträckningen av Göta Kanal är nog de stilla vattnen efter Forsvik. Jag hade inte blivit förvånad om John Bauers Tuvstarr suttit på kanalkanten och doppat sitt gyllene hår bland mossiga stenar och näckrosor. Där gled vi sakta fram i kanalen mellan mörka vattendrag och murade gångstigar.

Så fortsatte färden så genom det vackra landskapet med gula rapsfält, nyslaget hö och alla vackra slussvaktarstugor. Och vi bara njöt av solen och omgivningarna. Men visst var det lite kyligt i vinden så att vandra bredvid kanalen var ett sätt att hålla värmen och inte minst att få se vackra Juno bryta det spegelblanka vattnet i kanalen.

Efter middagen kom vi till Sjötorp och de sista slussarna före Vänern. En liten titt på Kanalmuseet. Och tänk, där fanns etsningar från 1850 föreställande Göta Kanal!

Nu har vi sedan en timme varit på väg över Vänern och det var med lite saknad vi lämnade Göta Kanal bakom oss.

Augusta sov inte lika gott på Vänern….

”Som vi ej kunnat få någon annan hytt ombord än styrmans och der ej var plats för mer än en person, så måste jag tillbringa min natt på däck och som det var en guddomligt vacker afton, så fogade jag mig derefter med temlig god contenance.

Ödet gynnade mig äfven den gången genom att förskaffa mig sällskap, ty knappt var klockan slagen 11, förr än en stöt, som skakade hela fartyget förkunnade att vi stodo på grund midt uti Wenern. Samtliga passagerare som redan en god stund hvilat i sina hytter och hängmattor, blefvo nu synliga, den ena efter den andra, utstyrda i de bisarraste toiletter. Hos damerna var en jämmer och tandagnislan och Herr Cassel och jag, som jemte Capitainen varit de enda på däck, blefvo nu omgifna af en mängd yrvakna och förskräckta, frågande menniskor, som i sina ogenerade, curieusa costumer, bildade de mest löjliga grupper. Efter att i sex timmar ha varit stationära, började vi åter gå framåt och landade om aftonen i det vackra. ståtliga Götheborg.”