Idag skulle jag suttit på båten till Visby, men båten är inställd och då passar jag istället på att skriva ett litet blogginlägg. Det handlar om sömnad, något som Augusta inte ägnade sig åt. Hon hade ju en sömmerska, fru Brandt. Men vi har inte råd att unna oss den lyxen. Dessutom tycker vi det är roligt att sy, att skapa saker från grunden, inte bara köpa färdigt.
För två år sedan hälsade jag på Sara i Virginia. Vi gjorde en minnesrik utflykt till bland annat Colonial Williamsburg som är ett living history-museum där personalen agerar i sina roller i stadslivet. Vi började med ett besök hos sömmerskan och tittade på alla vackra 1700-talsrober. Vi kom ju från framtiden i våra 1850-talsklänningar, men visst blev vi sugna på att sy en robe á l’Anglaise i de fantastiska vackra originalmönstrade tyger som såldes i den lilla shopen.Men vi håller oss nog till Augustas tid ändå.
Vad jag också fascinerades av var det lilla sy-etuiet sömmerskan hade. Ett rese-etui med allt man behöver. Jag bestämde mig för att sy ett sådant av tygbitar och små snuttar av överbliven spets. Sommaren 2018 blev det ett litet semesterprojekt.
Vad skulle det lilla etuiet innehålla? Först och främst måste man ha med saker för att kunna laga sånt som går sönder. Nålar, tråd, knappar, sax. Jag kompletterade med knappnålar, tråd i flera färger, fingerborg, sprättkniv, märkpenna, band, ja, det blev ganska mycket. Och saxen och nålarna måste ligga så att jag inte stack mig på dem.
Det var riktigt roligt att konstruera denna lilla väska som man kunde rulla ihop. Det blev en massa fack från olika håll och en ”stoppad korv” där nålarna kunde stickas in.Fyra trådrullar på tvären, ett fack med fyllning för saxens vassa del, och ett nedfällbart tyglock för att inte sax och pennor skulle glida ut på sidan när etuiet var hoprullat. Och så en stor ficka bakom alltihop för större tygbitar och band.
Den här lilla sy-etuiet är så otroligt användbart. Det följer med mig överallt. Tar ingen plats och väger ingenting. Det är nedpackat i min packning för resan till Visby, som nu blir lite försenad. I packningen finns även mitt sidentyg till en ny klänning (releaseklänningen). Nu ska här handsys. Och som alltid finns, i ett av facken, den stuvbit jag fick på Colonial Williamsburg. Sömmerskan kom springande efter oss, hon hade hittat ett par stuvbitar på vinden och ville gärna ge oss dem som minne!
Sy för hand?! Jisses vilket enormt arbete du tar på dig…. idag är det ju knappt att folk kan eller orkar laga en strumpa eller en vante, sy fast en resårhälla på barnens vinteroverall eller laga en ficka. Imponerande 🙂
Hej Eva!
Visst är det tyvärr så, att folk har tappat kunskapen. Men i dessa tider är det rena terapin att arbeta med sina händer. Det är avstressande. Det tar faktiskt inte så mycket längre tid dessutom har man bättre kontroll på det man syr. Det blir mycket vackrare! Kram Kerstin