Under två dagar har Sara och jag följt Augustas vänner och släktingars spår i Östergötland. Vi har sett gårdarna där ungdomarna festade, kyrkorna där man var på bröllop och till sist övervuxna kalla stenhällar på kyrkogårdar.
Augustas väninna Mina Testorf var 17 år när hon och Albert Schubert satt och kysstes under deras nöjesresa till Linköping.
”Wi reste Hanna Sparre, Mina Tesdorf och jag den 20 Junii till Linköping för att se Hans Majestäts mottagning på Malmen. Resan ner till Linköping var mycket treflig; Wi hade vackert väder, voro muntra till sinnes och sluppo vänta på hästar vid Gästgifvargårdarna. Om afton sedan vi anlänt till ort och ställe gingo vi på besök till Faster Scarin, som jag tror är sju gånger jämmerligare än hon förr varit, och derefter togo vi oss en sexa på Stadshuset. Sent på afton kom Erik och Albert in till oss, och då blef der ett kyssande som var mindre roligt för tredje person och som varade till tu på morgonen.Andra dagen voro vi af Albert och Erik bjudna på en magnefik middag på Stadshuset och på eftermiddagen klädde vi oss i svart siden och foro på visite till Baron Sparres på Lambohof.”
Hösten efteråt blev det bröllop på för Albert och Mina i Skönberga utanför Söderköping. Bröllopsfesten hölls på Alberts fädernegård Fullerstad där paret bosatte sig. En nybyggd herrgård i italiensk renässansstil.
Sedan börjar den sorgliga historien, som nog inte var alltför ovanlig vid den tiden. Nej Mina dog inte i barnsäng som många andra olyckssystrar, men på kyrkogården såg vi namnen på de 6 barn som inte blev mer än ett par år…
1854 föddes Jacob som dog 2 år gammal
1857 föddes Maria som dog 2 år gammal
1859 föddes Ellen som dog 2 år gammal
1862 föddes Bertha, 1863 föddes Birger, 1865 föddes Robert. Alla tre dog 1866, och de var yngre än 4 år. Förmodligen dog de av kolera i Sveriges sista stora koleraepidemi.
Att ständigt vara gravid och samtidigt begrava sina små, måste varit ett hemskt öde. Men visst, hon fick glädjas åt att 5 barn i alla fall uppnådde vuxen ålder.
Augusta är kritisk till äktenskap och att förlora sin frihet. Det beskriver hon i sin dagbok.
”Hu! Äktenskapet är ändock ett hazardspel, det man vanligen förlorar, ett lotteri, der olyckan blandar lotterna; Men oaktadt vi alla veta detta låta vi ändock narra oss att sträcka ut handen efter en lott, som oftast kommer oss att ett helt lif igenom ångra ögonblickets obetänksamhet. Men ångren är då för sen, och vi få släpa på vårt sjelfvalda öde, som galerslafven på sin boja, utan hopp att se ett slut på eländet förr än i grafven.”
Kanske var det helt enkelt så att hon såg sina systrar och väninnor dö i barnsäng eller gråta över sina begravda småttingar. Hon ville kanske inte utsätta sig för risken. Men ändå gifte hon sig och fick EN dotter som överlevde, även om hon själv knappt gjorde det.
Jag tänker idag på Hans Rosling och hans bekräftande av hur mycket bättre vi har det idag. Vi behöver inte föda 11 barn för att ett par stycken ska överleva. Sjukdomar som härjade på 1800-talet kan vi vaccinera oss mot, vi har friskt vatten och bra bostäder. Det är något att glädjas åt!
Sara och jag gläds också åt att har fått möjligheten att forska i dessa 1800-talskvinnors historia. Intrycken från våra dagar här i trakten gör att Augustas historia blir så mycket verkligare. Som Sara sa idag i hotellbaren med utsikt över torget:
– Tänk att vi sitter här i Norrköping på samma ställe som Augusta! (Vi tog dock ingen sexa, utan en IPA)